Citat:
Ursprungligen postat av
Hind
Ingen som har något att tillägga det faktiska ämnet?
Kan inte låta bli att bumpa den här tråden, trots åldern, jag har ofta haft liknande funderingar.
Svenskan under 700-år är en intressant bok som nämner mycket om såna här frågor.
Kan några drag som kanske kan kan ge en bild över hur det kan ha låtit, då menar jag det som man kan kalla "genomsnittlig" vanlig svenska, och inte en särskild dialekt.
Överlag kan man säga att äldre nysvenska var mera talspråkligt än den av läsuttal starkt påverkade nusvenskan, förkortningar och sammandragningar var vanliga även i skrift.
Ljudmässigt sett
kan det ha varit ungefär så här.
Tjockt-L var självklart, även i överklassmiljö och det fanns kvar långt fram i tiden.
Tonande läspljud /dh/ och frikativt g /gh/ fanns fortfarande kvar i talet, men de bortföll i början 1700-talet, de har däremot återkommit som d och g genom läsuttal på senare år.
w uttalades troligtvis fortfarande brett, och /hw/ skall ha uttalats med aspiration ända in på 1700-talet. Konsonantkombinationerna /lj/ och /dj/ uttalades fortfarande.
Vokalerna Ä och Ö var nog mera slutna än i dagens rikssvenska, lite som i västgötska, och skillnaden mellan E och Ä var nog tydligare i många dialekter. Kort o uttalades också mera som i götamål, med lite dragning åt ö.
Sje-ljudet var nog främre, och uttalades alltså som engelska,finlandssvenska och norska, konsonantkombinationen /stj/ uttalades fortfarande icke-assimilerat fortfarande ändå in på 1700-talet. Det är möjligt att supradentalerna inte var fullt utvecklade ännu heller.
Inskottsvokaler, bonn
agård, egent
eligen, osv var vanligare, och inte lika fult som idag.
Satsmelodin i dåtidens "rikssvenska" liknade kanske mera bergslagsmål eller åländska än dagens sveamål, men jag vet inte.