Arbetsmöjligheter för kemist

Har börjat mitt första år på ett naturvetenskapligt program inom molekylärbiologi/biomedicin. Men har börjat tveka på mitt beslut, börjar allt mer och mer bli sugen på ett rent kemiprogram. Visserligen inget jag är speciellt bra i men ämnet lockar ändå och när det finns intresse så finns alltid vägar att få det funka.

Nu när jag läst igenom några trådar på FB får jag en bild att kemister/biologer/biomedicinare/apotekare osv inte har någon chans till arbete, antingen väljer man biomed. analytiker eller får man sitta arbetslös. Är det verkligen så illa? Känns som läkemedelsindustri och medicinsk forskning blir större och större samtidigt som det tals om en mörk framtid för en biokemist.

Är för övrigt rätt intresserad av stamceller och regenerativ medicin så därför vore det bra att veta om det är bara läkare och biomedicinare som forskar och utvecklar inom detta området? Finns ju master inom proteinkemi både i Linköping och Stockholm som borde passa perfekt för de som vill jobba med hur och varför cellerna differentierar och hur man kan få de att dedifferentiera (som man gör nu somatiska celler). Men ville gärna ha lite bättre kolla på vad en biokemist kan jobba med.

Och sist men inte minst: kandidatprogram i kemi både på SU och Liu verkar inte fylla ut sina platser men på antagningstatistik.se står det ändå betyg på de som hade lägst i kvoterna, varför? Borde det inte vara tomt när man har 20 platser och 7 antagna?

Det enda jag kan hjälpa dig med är berätta hur en bekant har det. Han har en PhD i Kemi från Lund och jobbar numera på Lundbeck i CPH och forskar med mediciner mot CNS-sjukdomar. "Lundbeck är det enda läkemedelsbolag i världen som fokuserar och avsätter alla resurser på behandling av CNS-sjukdomar", för att citera deras hemsida.
Vad gäller forska inom stamceller som behandling mot neurodegenerativa sjukdomar är t.ex. en läkarexamen, eller om du har en PhD i Neurovetenskap, eller som du sa biomedicin.
Var har du hört talas om att det är en mörk framtid för en biokemist?

Tackar för ditt svar, ang ND sjukdomar så tror jag att master inom Neurokemi eller proteinkemi tillsammans med en PhD kan vara rätt lämpligt även om läkare och biomedicinare kanske kan ha en viss fördel: ta till exempel forskarutbildning på KI inom regenerativ medicin, är lite tveksam om en kemist får ens söka till den... fast man kanske kan ta några kurser på forskarnivån där som är öppna för alla.

Det var inte just biokemist men om man söker här på forumet efter kemi och kemister så får man läsa en hel del inlägg som berättar att framtidsutsikten inte är ljus för kemister. Frågan är ju om det gäller den delen som bara sökte utbildningen för att eller även för de som har tydliga mål redan från dag 1.

Proteinkemi handlar om studier av proteiners molekylära egenskaper, dvs något som kemister pysslar mer med. Läkare och biomedicinare är inte särskilt bra på detta, utan de pysslar mer med hur systemen hänger ihop. Funktioner på atomnivå och varför är inte direkt deras starka sida enligt min erfarenhet. Som kemist har du definitivt en fördel där. Tror du får separera mellan klinisk och laborativ kemi.

Vad jag hört om arbetsmarknaden för kemister så är den inte fantastisk, men det finns jobb lite varstans och på ställen man inte förväntar sig. Visserligen får man räkna med att flytta isf, och det spelar stor roll hur kräsen man är.
De proteinkemister som disputerat från min avdelning de senaste två åren har för övrigt inte börjat inom läkemedelsindustrin.

Om jag har förstått det rätt så är klinisk kemi och klinisk forskning mer tillämpad och närmare färdig användning medan laborativ kemi befinner sig på stadiet innan dess. Har ju hört att biokemister och biofysiker arbetar med att finna vissa egenskaper, nya odlingsmedel osv. Men det låter nog rätt bra det också, tiden då en forskare kunde gå från 0 -> färdig produkt är sedan länge förbi.

Har inget emot att flytta runt i både Sverige och utomlands (helst EU och USA men om nöden kräver...) för att jobba ett par år.

Får jag fråga vad proteinkemisterna som du känner jobbar med och inom vilka sektorer/områden?

För övrigt så är väl Craig Venter som skapade syntetisk cell (och var delaktig i HUGO projektet) en biokemist? Så även kemister kan lyckas skapa något lönsamt av sin forskning om man verkligen försöker och brinner för det (tänkte återigen på Stamceller och att man kanske kan komma in i tillämpad forskning om man har en meriterad bakgrund).

Vette sjutton om klinisk forskning alltid är närmare färdig användning. Klinisk kemi är bra på att hitta "targets" och molekyler som binder. Sen är frågan om detta sker på något rationellt sett, vilket jag tvivlar på (däremot ska man inte förneka resultaten). Men jag har inga jättebra svar på klinisk kemi (är mer specialiserad på läkemedelskemi).


Lite varstans, men arbetslösa, AstraZeneca, patentbyråer, kärnkraftverk, universitetet. (PhDs då)

Jepp, men en biokemist är inte alltid samma sak som en proteinkemist, även om det kan vara så.
Craig Venter är visserligen biokemist, men han har gått den långa vägen genom PhD till professor. Mao han har haft kontakter och resurser som han sedan kunnat använda för kommersialisering.
Om du ska tjäna något på din forskning ska du skita i det läkemedelsaktiga. I princip behöver du en kassa på minst en miljard, en jävligt bra ide, och det tar fortfarande 10 år innan du får tillbaka några pengar. Regleringarna inom läkemedelsområdet är hårda.
Däremot är medicinteknik antagligen en bättre ide om man själv vill bygga upp något själv. Mindre regleringar och enklare att börja i liten skala.

Så min slutkläm på detta är nog: Vill du start eget, doktorera inom bioteknologi eller dylikt namn för att skaffa dig kunskap, kontakter och resurser. Alla universitet i Sverige satsar en del på att forskare ska kommersialisera sin kunskap.

Jag har själv läst kemiteknik med biokemi. när jag började så såg väl inte arbetsmarknaden så bra ut och så är det tyvärr fortfarande. Det är ingen spikrak karriär man har att vänta. jag gick efter examen arbetslös 8 månader innan jag fick ett vik som biomed.analytiker vilket jag egentligen var överkvalificerad för. Under tiden sökte jag en massa jobb och blev efter ett tag uthyrd av ett bemanningsföretag i 6 mån. Efter detta åter arbetslös i flera månader. Fick en doktorandtjänst i proteinkemi så då var ju framtiden säkrad några år. Efter detta följde en period på ett år utan arbete.
Fick sedan åter igen ett vik på 12 månader men denna gången på ett större biotechföretag. Väl där så utnyttjade jag de kontakterna där maximalt och kom på intervju för en konsultfirma och fick jobbet.

Mina kollegor från doktorandtiden har det gått sämre för. Många har inte jobb. Andra hankar sig fram på tillfälliga anställningar. Vissa är postdoc och satsar på akademisk karriär men problemet med detta är ju att man är 40+ innan man har något som liknar en fast anställning med någorlunda lön.

En osäker karriärväg. Hård konkurrens om tjänsterna. Omöjligt att få jobb utan Ph.D. känns det som så du bör överväga detta redan nu.

Cardiac: Nu vill jag att du berättar vad denna proteinkemist gör på ett kärnkraftsverk, har h*n gått vilse?!

För övrigt är jag snarare sugen på den långa vägen dvs kandidat->master->Ph.D.-> post-doc osv. Så jag kommer nog snarare försöka söka mig till redan färdiga F&U grupper inom företag och universitet både i Sverige och EU/USA (kan ju vara värt att testa på utlandstermin och försöka skapa kontakter redan då).

Får man även fråga vad gör en biokemist respektive proteinkemist? Är förmodligen något jag kommer förstå bättre när jag väl påbörjar mina studier men kan vara ändå bra att veta.

Enzyme: det var tråkigt att höra, hoppas att det går bra nu för dig. Lite av denna bild har jag fått av väldigt många naturvetenskaplig men även samhällsvetenskapliga yrken.

Frågan är ju dock om det blir lättare för en biomedicinare/molekylär biolog än en kemist (biokemist/proteinkemist/organisk osv) eller är det ungefär likadant för alla dessa yrkesgrupper?

Och för att flika in ett par extra frågor:
-kan man jobba extra/sommarjobba på ett labb under utbildningens gång eller kanske sommarforska redan under påbörjat kandidat?
-vilken universitet är bättre av Stockholm och Linköping för kemister? Verkar som att institutionen för kemi är större i SU så man har både större utbud av masters och förmodligen fler forskningsprojekt att välja på men mer än så vet jag inte.

I sverige är det nog tungt, men Tyskland och Schweitz kan nog vara nåt.

Nu har jag inte lust att outa någon (ink mig själv), men det är inte bara rena kemister som pysslar med proteiner utan även civilingenjörer (vilket jag är). Gör du något strukturrelaterat med proteiner är beräkningsvana och programmering bra att kunna, och det är så denna proteinkemist fick jobbet.


Kontakter är som alltid A och O. Det finns en hel del pengar inom EU och Sverige för att åka till olika labb och göra projekt vilket är en bra väg in i en forskningsgrupp (eftersom du inte finansieras av gruppen). Generellt sätt är det alltid bra att komma med egna pengar för att sen kunna visa upp sig.
Ska man tjäna pengar som doktorand är Schweiz nog det trevligaste landet sett ur lönesynpunkt. USA är inte lika kul (iaf enligt de jag känner).


Det är en rätt flytande gräns vad som skiljer dem åt, skulle säga att en proteinkemist är lite mer strukturinriktad.

Skulle säga att organkemister har det dåligt (om de vill vara organkemister och inte doktorera först).

Iaf på LU finns det sommarstipendier som finansierar praktik på avdelning. Det finns även projektkurser där man jobbar med ett projekt inom en avdelning.

Låter lika kul som jag trodde och det stämmer med vad ett antal av mina fd kollegor gör.
Några intressefrågor för egen del (behöver inte svara):
Vilken var din specialitet inom proteinkemi, dvs vilka tekniker?
Sökte du jobb på samma ort du pluggade, och isf vilken var det?