En tråd om Frimurareorden

Bra fråga. Jag hoppas jag kan ge ett vettigt svar

Det frimureri som Den svenska frimurarorden använder är ett sk 'höggradssystem'. Det vill säga att man har fler grader än de tre klassiska frimurargraderna. Över allt i världen finns frimureri där man enbart använder de klassiska graderna och där krävs ingen kristen tro. Så den kristna biten ligger i de extra grader som SFO använder.
Utan att avslöja något om ritualerna, så ger de extra graderna ingen mening om man inte, på ett eller annat vis, ser sig själv som kristen. Hela tolkningen och symboliken bygger på att deltagaren är välbevandrad i kristendommen.

Frimureriet i SFO är ett integrerat system. Man får första graden och man räknar med att fortsätta upp genom graderna, även höggraderna. Därför krävs det att frimurarna är kristna redan i 1. graden, även om de klassiska graderna inte är kristna.

Så om SFO skulle ta bort det kristna kravet, måste de även ta bort alla extra grader (4-10)
Resultatet ville bli ett klassisk frimureri som man ser i resten av världen.

Tack för svaret, mycket intressant då jag aldrig reflekterat över just detta med den kristna bekännelsedelen förut (annat än att det är pyrt att bli medlem pga den )


Det var ju intressant, så det "klassiska" systemet (jag tolkar det som "äldre") var alltså inte kristet alls sett till lärorna och ritualerna från början? Man kan ju förstås förutsätta att medlemmarna säkerligen till stora delar var kristna på det ena eller andra viset, men det låter väldigt fascinerande att kristendomen skulle ha byggts på i efterhand och få ta vid där de klassiska lärorna alltså egentligen slutade? Varför gjorde man det, var det genom påtryckningar från kyrkan eller ansåg man att kristendomen innehöll så mycket extra visdom att den bör sökas aktivt av medlemmarna också om man vill kunna bli en komplett människa så att säga?


Så Sverige är alltså ganska unikt, eller tillhör åtminstone en ganska liten minoritet inom Frimureriet när det gäller denna kristna påbyggnad? Jag tycker att det är väldigt intressant att mig veterligen så har t.ex USA inget krav på kristen bekännelse för medlemskap, medan Sverige har det, och de två länderna är ju verkligen religiösa motpoler då USA är helt "tokkristet" och bokstavstroende och Sverige ett extremt okristet land idag. Man tycker att det borde vara tvärtom.

Men hur ser då egentligen svenska frimurare på bröder i andra system som inte genomgått grad 4-10 men ändå uppnått högsta möjliga grad i det egna tregraderssystemet? Anses de inte riktigt lika utvecklade/upplysta som svenska 10-gradare eller hur förhåller man sig till varandra? Måste ju kännas lite underligt att sitta och prata om att "jag är på väg att ta sjunde graden nu" och liksom fortfarande befinna sig på sin resa uppåt, medan alla andra fått nöja sig med att stanna på tredje graden och därmed vara "färdigkläckta" så att säga?

Dessutom, många system verkar ju ha krav på en tro på ett högre väsen även om det inte finns krav på just en kristen bekännelse. Hur fungerar detta i de tre klassiska graderna, behövs det åtminstone en tro på något övernaturligt i någon form för att ta även dem till sig, eller riktar sig de första graderna i princip till vem som helst?

Mja, i England där den första storlogen grundades var man från början mycket liberal och öppen för alla religioner. Både katoliker och protestanter, alltså.

Allt reguljärt frimureri har som en av sina absoluta krav haft "tro på ett högsta väsen", möjligen som en direkt följd av det även en yttersta dom och ett evigt liv. Det spekulativa frimureriet växte fram i en (judeo-)kristen värld och andra religioner än olika kristna varianter var knappast något praktiskt alternativ.

Sedan öppnades de första graderna, "grundfrimureriet" upp, genom att de gjordes eller var allmängiltliga för alla troende, oavsett specifik religion. I USA verkar utvecklingen på sina ställen ha gått från "vi accepterar alla bokreligioner" via "vi accepterar alla religioner" till närmast "vi accepterar vad som helst", allt i namn av en luddig "tolerans".

Så "grundfrimureriet", de tre första graderna, kräver i alla reguljära system en tro på ett högsta väsen. Olika höggradssystem är sedan kristna i olika grad, eller inte alls. Om jag förstått det rätt är York-ritens tidiga grader (ROyal Arch och Mark Mason) liksom de första tre graderna utanför Norden "allmänreligiösa" medan de senare (Malteser- och Tempelriddare, Riddare av den heliga graalen och Evangelisten Johannes, samt Konstatinus Röda kors och Prins- och Prästmurare) kristna, såväl som den Skotska riten (4°-33°).




Allt reguljärt frimureri kräver tro på ett högsta väsen. I Sverige, Norge, Danmark, Island, delvis i Finland och Tyskland, där man praktiserar det Svenska systemet ("Swedish rite") är kravet specificerat till just kristen tro. De olika höggradssystemen är utanför dessa länder också ofta kristet. Skillnaden i det svenska systemet är att det är integrerat, så att de tre första graderna hänger ihop med de senare.

Många fortsätter ju i olika "appendent bodies", vanligast Skotska eller York-riterna. Men de stannar kvar i sina "mother lodges" där de har sin tredje grad. Medlemsskap i en sådan loge ("blue lodge") med tredje graden är förutsättning för att både antas och fortsatt medlemsskap i de olika "appendent bodies".



Som sagt, alla reguljära storloger har som absolut krav en tro på ett högsta väsen.
Åtminstonde på pappret, för man kan självklart inte kontrollera det, annat än genom att fråga de sökande. Och tur är väl det.

Lindq har skrivit ett bra svar, så jag vill endast komma med mina personliga åsikter och syn på saken




Man får tänka på när frimureriet tog form. Det var i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Upplysningstiden hade preci slått igenom. Diesmen var det som gällde i stället för en sträng kristen syn på världen. Att frimureriet överhuvudet slog igenom var på grund av att det passade in i den nya upplysningstidens ideal. Personlig utveckling, skaffa personlig kunskap, ett brödraskap där yrke och klass inte spelade roll. Den syn man hade på religion var deismen, och detta gjorde det även möjligt för ett broderskap på tvärs av religioner (även om det nog bara var i teorin och stort sett alla var kristna). Men en tro på ett högra väsen var ett krav. Ateister (som på den tiden sågs som omoralska människor) kunde inte accepteras eftersom avsaknaden av en gud, betöd avsaknad av en dommedag och att man därför inte stod till ansvar för sina handlingar.

Kristendommen kom först in i frimureriet när de olika höggradssystemer bildades. Några ansåg att tre grader inte var nog, men att man kunde ha flera grader som byggde på den lära och kunskap som låg i de tre första graderna. Med andra ord ville man tolka de tre graderna på mera specifika moralska och etika sätt. Religion passar ju väldigt bra när man ska tolka moral och etik och kristendommen var den framträdande religionen i länderna där höggradssystemer bildades. Så flera av dessa höggradssystem blev gedigna kristna system. Och för att kunna tolka något som kristens, måste man vara kristen.
Så de flesta höggradssystemerna hade (och har fortfarande) krav på att man ska ha de tre första graderna och vara kristen. Hade man III. graden kunde man stanna där eller ansöka om medlemskap i en annan loge där högre grader gavs. Det är viktigt att påpeka att dessa höggradssystem och dess loger inte sågs som varande egentliga frimurarloger, men loger som enbart lät frimurare vara med.

Så är det i stort sett alla höggradssystem runt om i världen. Folk blir frimurare i en 'vanlig' frimurarloge och får de första tre graderna. Om de vill mer, så ansöker de om att bli medlemmar i ett höggradssystem.

Det frimureri som används av SFO (och även i de andra nordiska länderna och delar av tyskland) skilljer sig genom att vara både ett 'klassisk' frimureri med tre grader och ett höggradssystem. En medlem i SFO som har fått III. graden ska själv bestämma om han vill fortsätta upp i systemet, eller stanna. Men eftersom det är ett väldigt integrerat system och stort sett alla fortsätter efter III. graden, så krävs det att frimuraren är kristen från början och inte när han ska ha högre grader än III.



Den svenska utgåvan av frimureriet är unikt genom att det är ett samlat system med både vanliga grader och höggrader.

Höggradsfrimureri är väldigt vanligt i USA. Frimureriet i USA ställer inga krav på religion i de första tre graderna, men ska du vidare i ett höggradssystem som krävs det att man är kristen (med undantag av grader som Lindq redan har nämnt)


Det beror nog på vem du frågar. Jag har i mina 10 år som frimurare i den svenska utgåva av frimureriet mött olika uppfattningar om frågan. Några anser att den svenska utgåvan är den bästa och att de därför är klart mera upplysta än 'stackarna som bara har tre grader'. Jag har även upplevt frimurare, högt uppe i graderna, som har stor respekt för frimurare som håller sig till de 'riktiga graderna' och inte kör vidare i höggrader.
Jag bor i Danmark där den svenska riten inte är den enda utgåvan av frimureriet. Det finns ett par tusen danska frimurare som är medlemmar i ett frimureri där man enbart har de första tre graderna och inte har krav på att man ska vara kristen. (Det Danske Frimurerlaug www.ddfl.dk )Jag känner många av dem och de tycker det är rent trams att hålla på med höggrader. Andra får de första tre graderna och hoppar sedan över till den svenska rite för att få högre grader. Och de ska vara kristna för att kunna hoppa över.

Men de flesta som har valt den svenska rite vet att dera höggrader enbart betyder något i just den svenska rite.

I Anderson's Constitutions som är ett av de dokument som definierade frimureriet från början står det om religion följande:
I. Concerning GOD and RELIGION.

A Mason is oblig’d by his Tenure, to obey the moral law; and if he rightly understands the Art, he will never be a stupid Atheist nor an irreligious Libertine. But though in ancient Times Masons were charg’d in every Country to be of the Religion of that Country or Nation, whatever it was, yet ‘tis now thought more expedient only to oblige them to that Religion in which all Men agree, leaving their particular Opinions to themselves; that is, to be good Men and true, or Men of Honour and Honesty, by whatever Denominations or Persuasions they may be distinguish’d; whereby Masonry becomes the Center of Union, and the Means of conciliating true Friendship among Persons that must have remain'd at a perpetual Distance.

Det svenska frimureriet när det uppstod tog fasta på "ancient" times, och krävde att frimuraren även fortsättningsvis skulle tillhöra den religion som praktiserades i Sverige och den var naturligtvis kristendomen. Man var dock så pass framsynta att man inte gjorde skillnad på katoliker, ortodoxa och protestanter utan lät kristna oavsett trostillhörighet bli medlemmar.

I en kolonialmakt som England där man hade en mångfald av religioner som utövades så var man mer öppen till andra religioner även om det dröjde ganska länge innan andra än kristna och judar blev antagna där.

Så står det i den första upplagan från 1723. Men i den omarbetade upplagan 1738 står på motsvarande ställe (min kursivering i båda texterna):
...vilket indikerar att man utgick från kristna murare.
I ytterligare senare versioner (som inte Anderson själv var inblandad i= har man gått tillbaka till texten från 1723.

Tack för ditt svar. Ett svar som var mycket roande att läsa, det är inte ofta man kan diskutera med glimten i ögat på Flashback.

Jag kan börja med att säga att jag har goda vänner som är högt uppsatta i Frimurarorden och det är människor som jag har fullt förtroende för. Visst, jag är måhända inte lika insatt i ämnet som du och det är glädjande att du har funderat.

Jag kan säga de själ som gör att jag är skeptisk, trots att inbjudan finns:

1) Kyrkans inställning till Frimureriet sedan 1738 då Clemens XII författade In Eminenti Apostolatus
och fram till efter Andra Vatikankonciliet. Efter Andra Vatikankonciliet har vissa personers inställning till frimureriet visserligen mjukats upp och många biskopar och präster har varit frimurare, men linjen är tydlig. Till och med när den annars så liberala tyska biskopskonferensen träffades 1980 visade man tydligt hur man ställde sig till frimureriet. Vill man så kan man hitta uttalanden från biskopar och kardinaler ända fram till idag om att de ställer sig negativa till frimureriet och poängterar att det är förbjudet för en katolik att deltaga. Jag anser alltså att Kyrkans historiska inställning till frimureriet räcker för att inte deltaga.

2) Frimurarordens religiösa och sakramentala karaktär. Att man deltar i olika typer av andliga riter som skiljer sig från Kyrkans riter. Det är av samma anledning jag inte deltar i andra religioners ceremonier.

Trots min skepticism är jag mycket intresserad av fenomenet, även om jag för den skull inte har för avsikt att deltaga.

Jo, glimten i ögat ska finnas, även om man har olika åsikter om ett ämne

Låt mig kortfattat kommentera dina punkter och så kan vi se om det är något vi ska diskutera djupare eller granska närmare. Jag är alltid glad för en diskussion om ämnen som jag råkar veta en del om

1. Den katolska kyrkans syn på frimureriet har varit diskuterat i över 150 år. Många religionshistoriker, både katoliker och icke katolska har forskat i ämnet (jag är själv en av dem) och det råder stor enighet om hur synen har formats, hur den utvecklats och hur det står till idag.
Frimurarordnarna bryr sig inte. Hos dem är katoliker alltid välkomna. Ickefrimurare bryr sig inte (med undantag av forskare i ämnet), men det är de vanliga katolikerna som verkar bry sig mest om huruvida frimureri är förenligt med dan katolska tron. Och tyvärr är det dessa vanliga katoliker som vet minst om ämnet.
Du ska inte ta det personligt. Jag har ingen aning om hur mycket du vet. Men som religionshistoriker som forskat i frimureri en del år, så är min uppfattning att de som ropar högst om det här, är katoliker som inte vet vad de talar om.

Kyrkan/påvar har sedan 1738 uttalat sig 12 gånger officiellt om frimureriet. Utöver dessa finns mindre utalelser som slått fast tidigare beslut. Kardinal Ratzingers ord i 1983, räknas som en av dessa.

Vi kan gärna gå igenom utalserna en för en, och se vad som bliver sagt, varför det bliver sagt, och vilka konsekvenser det har haft. Men jag tvivlar på att denna tråden är det rätta stället för en sådan diskussion.

Men kortfattat har var och en av dessa utalelser om frimureriet haft olika grunder. Många politiska, några religiösa och andra ganska pinsamma misstag där man har blandat ihop olika begrepp (som t.ex Clement XIII som trodde frimureri var det samma som deismen)

Generelt kan man säga att alle dessa olikartade kritikpunkter mot frimureriet, uppsummeras i 1900-talet och kritiken bliver, även sett internt i kyrkan, väldigt oseriös.

Både du och jag vet att kyrkan inte alltid är bra på att rätta upp på misstag eller felaktiga uttalelser, och detta gäller även när det kommer till kyrkans kritik av frimureriet. Alla som har bara en liten smula kunskap om frimureriets hitstoria, kan inte göra annat än att skratta åt den påvliga kritiken från 1700- och 1800-talet. Men i kyrkan är en officiell uttalelse från påven, oavsett om den är korrekt eller helt åt skogen, inget man skrattar åt men försöker rätta upp med tiden.

Jeg tror att kyrkans officiella (dvs. påvens syn) på frimureriet hade varit annorlunda om en annan påve blev vald. När Ratzinger gick ut, med det ämbete han hade i 1983, och sa att frimureri inte kunde kombineras med den katolska tron, hade det varit självmål att motsäga sig själv nu. Därför kör han vidare i samma spår. När vi får en ny påve, kommer saken nog att ändra sig rejält.

Jag har ingen aning om vad påven anser om saken. Han undviker att tala om den. Men att kritiken är felbegrundad kan man se i hur resten av kyrkan handterar saken. Många kardinaler är positiva mot frimureriet och vill avskaffa kritiken. Biskoppar hänvisar till egna beslut, och de flesta präster vet knappt vad frimureri är, men hänvisar till bikopparna. Och det är ju intressant att inga av de konsekvenser som påvarna har talat om att katolska frimurare ska utsättas för, finns verkligheten.

Som med allt annat i den kristna tron, så får var och en göra upp med sig själv om hur man ska stå i saken. Själv har jag studerat för mycket religionshistoria och kristendomshistoria till attt bara rätta mig efter officiella ståndpunkter som bygger på felaktig kritik, speciellt när stora delar av kyrkan tycker och handlar i motstrid till kritiken. Hur du gör, lägger jag mig inte i och dömmer dig inte för ditt val.

2. Att frimurarnas ritualer har en sakramental och religiös karaktär, är något som kyrkan började tala om när Pius VII var påve i början av 1800-talet. Förutom att de luktar lång väg av kritiken mot tempelriddarna några århundraden tidigare, så ligger kritiken helt i tråd med påvens stora skepsis mot den nyetablerade upplysningstid där folk inte längre tog kyrkans makt som en självklarhet. Konkurenter, oavsett om de var frimurare, politiska partier, filosofiska tänkare eller andra som hade något att bjuda på, blev sedda som kättare. När frimurarna hade högtidliga ceremonier och ritualer, så var det självklart djävulens försök på att kopiera kyrkans ritualer.
Vet man något om frimuraritualerna, speciellt de tre första graderna som var målet för påvens kritik, så kan man inte ta kritiken på allvar. Frimurarritualerna är många saker, men sakramentala eller religiösa är de inte.
Frimureriet är ingen religion, men frimureriet uppmanar frimurarna till att ta derar religion seriöst och praktisera den dagligt. Med andra ord kan frimureriet göra katoliker bättre katoliker. Kan en påve ha något imot det?

Jag vill avsluta med en liten detalj omkring något du skrev. Man inviteras inte till frimureriet. Man ansöker själv om att bli medlem. Frimurare kan uppmana andra att söka, men det är förbjudet att invitera folk.

Skämtar du med oss?

Jag har försökt komma med i den gemenskapen i 8 års tid, men fått nada resultat eftersom en ansökan måste ackompanjeras med minst 2 referat från tidigare medlemmar för att man ens skall bli påtänkt som medlem i frimurarna.

Tack för ditt svar Joppe, jag kommer med ett svar under kvällen eller morgondagen.

Angående det sista du skrev så menade jag inte att jag fått en inbjudan på det sättet, men att vänner har sagt att de kan rekommendera mig om jag så skulle önska.

Jag är inte Joppe... Jag är Ippskiff.. En av forumets få aktörer som INTE har fler än 1 aktivt konto här.
Är det "Joppe" du pratar med så får jag nog be dig om att rikta dina svar åt hans håll och inte mitt, i fortsättningen.

http://egetfoto.se/images/G7aOu.png (Gick inte få den som bild här så valde direktlänken istället)

Min fråga är, hur många av er har sett frimurarnas orders symbol på berömda byggnader i usa?