Citat:
Ursprungligen postat av
pkj
Tack för svar! Är dålig på resttermen och behöver förstå det lite bättre. Vet att man sätter in det högsta värdet man har i sitt intervall(man får alltid intervall) men är inte helt säker på om man sätter in det istället för x eller något annat. Sen i det här fallet, varför har man sin upphöjt till (2a+1)? Är med på att det ska vara (2a+1) för det är bara udda exponenter i maclaurinutvecklingen av sinx men inte varför man har sinx som bas där, man har väl att sin x = termer + x^(2a+1)/(2a+1)! eller något sådant?
Om du har funktionen f(x) och vill evaluera den i
x = a, ges felet alltså av R(a), där R(x) ges av
Lagranges restterm. R(a) innehåller en parameter ξ ∈ [0,a], denna parameter ξ ligger alltså i ett intervall. Värdet du använder som
x-argument för feltermen varierar
inte, däremot gör parametern ξ det, som beror av
x s.a. ξ = ξ(x). Denna parameter kan man generellt sett inte erhålla explicit utan därför gör man en övre uppskattning av felet genom att välja det ξ som ger maximalt värde för feltermen.
Om du tittar på Lagranges restterm som jag länkade ovan ser du att resttermen för Maclaurinutvecklingen av grad
n beror på den
n+1:te derivatan av funktionen, det är som argument för denna derivata som parametern ξ används. Det är härifrån faktorn sin⁽²ᵃ⁺¹⁾(ξ) kommer.
EDIT: Kanske blev lite förvirrande kring notationen. I termen sin⁽²ᵃ⁺¹⁾(ξ) är
2a+1 inte en exponent utan anger antalet gånger man deriverar sinus-funktionen. (Om man har ett superscript på en funktionen i parentes är det konvention att detta betecknar antalet gånger funktionen skall deriveras och anger alltså inte en exponent.)