Uttal av "situation"

Hur uttalar ni detta ord som förbryllar mig en smula? Det verkar finnas tre möjliga uttal av skriftens u i detta ord.

a) [v] alltså [sitvation]
b) [w] alltså [sitwation]
c) [ʉ] alltså [situation] (med fyra stavelser: sitt-u-a-tion)

Vid icke övertydligt tal säger jag nog [sitvation]. Jag har försökt att kartlägga uttalen men har inte kunnat dra några slutsatser om vilket som är vanligast.

Uttal A) ligger på sätt och vis nära till hands eftersom grekiskans eller latinets <u> ofta uttalas som [v] i svenskan, t.ex. i euro eller i ekvation där stavningen till och med har anpassats (egentligen <qu>). Å ena sidan är det kanske lite speciellt med just latinets <qu>, som är en mycket fast sammanbunden sekvens eftersom <q> aldrig uppträder utan ett <u>. Å andra sidan ger många ljud i kombination med /u/ upphov till ett [w] i latinet, t,ex, i suavis [swavis]. Jag har dock hört en del som föraktar v-uttalet av situation; varför vet jag inte.

B) är besvärande eftersom [w] inte finns som fonem i svenskan. Varför ska det dyka upp i detta ord? Ett [w] vore dessutom märkligt eftersom det ändå inte systematiskt används i andra ord, t.ex. lingua (franca), aqua (vera) osv.

C) känns nästan bäst men samtidigt en aning övertydligt. Jag tror inte att någon talare urskiljer tre mycket tydliga stavelser så som sitt-u-a, utan någon form av reducering eller diftongering äger nog rum, inte minst i snabbt tal. Frågan är bara om det går åt [sitva] eller [sitwa].

Jag har bara lyckats komma på två andra ord med liknande stavningar, och de är fluktuation och insinuation. Här är uttalen [fluktvation] och [insinvation] för mig orimliga, i fluktuation troligen beroende på att det redan finns ett betungande konsonantkluster. Inte heller [fluktwation] och [insinwation] känns bra, även om [w] ligger mycket nära ett vokaliskt ljud. Det är dock en bit kvar till det svenska [ʉ]:et.

Hur säger ni? Hur låter det i olika delar av landet?

Jag uttalar det som i alternativ c med alla stavelserna noggrant betonade men så är jag också norrlänning.

Fonetiskt sett är svenskan många svenskor. Med viss upprepning har jag nämnt hur w-ljudet (som i engelska "weep") förekommit och förekommer i halländska dialekter. Ni har sett ordet warvel (vridbar träkloss att regla dörrar och luckor med). En lättskrämd häst är wacken. Själv har jag fått tillfälle att blomma ut med uttalet {wellpapp} nu när W erkänts som svensk bokstav. Rikssvenskans verb »vanka« uttalades {wanka} nära Kattegatt – att gå oroligt fram och tillbaka till exempel. Därifrån har det engelska invektivet "wanker" kommit och uttalas efter modellen nordsjögemenskap, men med öppnare a.

NE bjuder på uttal av »situation« http://www.ne.se/neosound_mp3/314707.mp3
Jag brukar vara sparsam med vulgära ord, men det uttalet låter skitnödigt, det finns inget annat ord för något så fjolligt. Vi bör ha tolerans för variationer, men det finns gränser!

Svar på frågan: jag uttalar »situation« enligt modell C) och med ett rubust sje-ljud ganska långt bak i mun.

Så sant. Men det är i vilket fall som helst inte ett standardsvenskt fonem.

Jag tycker att det finns ett konsonantiskt ljud i det uttalet, men det är lite svårt att höra. Är det det du menar är "skitnödigt"?

Jag har försökt att lyssna på folk när det säger det. Jag tycker mig då höra ett [v]- eller [w]-influerat uttal, men när jag påtalar det vill personerna inte kännas vid det och när de upprepar ordet säger de så tydligt sitt-u-a-tion. Det är lite som [em bil]-problemet. Ingen tror att sådana assimilationer äger rum.

Jag tror inte att de två orden funkar att jämföra med helt, för att de inte är alls lika vanliga som "situation", och därför hellre uttalas mer noggrant. Jämför "egentligen" med "offentlig"; många har /Nk/ i det förra, men knappast någon i det senare.

Själv säger jag sitvation.

Då har vi alltså två som säger [sitvation] och två som säger [situation]. Är det ingen annan som vill bidra med sitt uttal i frågan?

Efter att ha läst ditt inlägg #4 och efter att ha lyssnat på SR-P1-Språket 24 aug 2010, så är jag beredd att sätta en fot i vardera lägret enligt ovan. I det språkprogrammet, och kanske i gårdagens program, nämns det här syndromet att vi tenderar att förneka förenklingar och upprepar övertydligt.
http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=broadcast&id=2558028&codingformat= .m4a&metafile=asx

Samtidigt vill jag väcka ett fjärde alternativ D. I en dialekt där man/jag gärna växlar mellan konsonant och vokal kan jag ana uttal som [situvaʃon].

Får man ändra sig, så säger jag [situvaʃon] i lugn takt och [sitaʃon] i snabb takt.

Situaschioun... säger jag

Jag är inte säker på om det bäst beskrivs som innehållande ett glidljud/en halvvokal [-wa-] eller en stigande diftong [-ua-] (inte [-ʉa-]), men jag tror att det är där någonstans det ligger, vilket innebär att det uttalsmässigt bör föras samman med foajé och koalition hos mig snarare än fluktuation och insinuation. Eller så inbillar jag mig bara.

Jag uttalar det i enlighet med fluktuation och insinuation.

Jag uttalar det med V, alltså alternativ 1.

I normalt tal sväljer jag det relevanta språkljudet helt: [sitation]. Jämför den vanligt förekommande felstavningen av "citationstecken" som "situationstecken". Om jag måste välja något av de tre alternativen känns alternativ B) minst lika troligt som alternativ C).