Vad ska jag göra med mitt liv? - social ångest, depression...

Har haft det som du TS! Problemet: du tar för givet att du är ensam. Du äter ensam, drar dig undan, dömer folk utan att prata med dem och verkar ha en synnerligen negativ inställning till att lära känna nya människor. Jag gick och hängde läpp, höll mig för mig själv, isolerade mig och lyssnade på musik. Det var ju omöjligt att lära känna någon då! Jag gjorde mig själv till en outsider, fast jag egentligen inte behövde vara det. Jag hade lika stor rätt att vara där som alla andra, och jag hade alla möjligheter att bli vän med de andra. Och när jag väl insåg det gick det hur bra som helst. Man kan inte sitta och gömma sig och vara frustrerad på att ingen tar kontakt. Det gäller att mötas halvvägs, om inte ännu längre åt deras håll. Man måste vara framåt och veta vad man vill. När jag fick vänner var det för att jag tagit ut lurarna ur öronen, slutat hoppa över att gå till matsalen och börjat säga hej och tilltala folk vid deras förstanamn. Det var inte svårare än att verka engagerad.

Nu säger jag inte att jag har dig "all figured out". Men det kanske ändå kan vara nåt för dig.

visst är det så, men det är ju lättare sagt än gjort när man bara känner sig utanför och malplacerad när man ändå är socialt aktiv.

Jo, jag vet. Hur det är. Jag övar varje dag. Men jag tror ändå det handlar mycket om inställning.

Jag tycks aldrig hitta min plats i världen - att bara byta miljö verkar i alla fall inte fungera. Gång på gång hamnar jag utanför, sitter isolerad på rummet och vältrar i ångest och paranoia. Förra året försökte jag börja studera på universitet vid ett par tillfällen. Båda gångerna drog jag mig undan och blev så ensam att jag inte orkade ta tag i pluggandet, och efter några veckor slutade jag helt sonika gå dit. I stället ägnade jag nästan ett år åt att sitta hemma och ruttna, företagsamheten låg på noll, men jag slapp åtminstone vistas i skolmiljöer och ständigt påminnas om mitt utanförskap.

I somras fick jag idén att börja på folkhögskola. Äntligen! Där kanske jag kan få mitt sociala genombrott, tänkte jag. Jag sökte och kom överraskande nog in på just den skola som kändes bäst. Sagt och gjort, för en vecka sedan flyttade jag de femtio milen hit och lämnade mitt gamla deprimerande studentrum. Någon stor oro för att hamna utanför då fanns inte, även om jag förstås haft det scenariot i åtanke under sommaren.

Så kommer måndagen och klassindelningen. En "bra" egenskap jag har är att intuitivt kunna spå människors personligheter beroende på hur de ser ut - mitt första intryck av dem präglades av djup besvikelse. Jag brukar ha svårt för att umgås med personer som hittat sin stil - hippa personer, dvs - och detta är just vad klassen består av. De är på intet sätt elaka, men min särart går inte att integrera i en sådan jargong. Jag är neurotisk, blyg och fåordig.

Nu har det gått en vecka, och ångesten från tidigare skolår gör sig påmind - i skrivande stund vågar jag inte ens gå ut från rummet, av rädsla för att utsättas för en främmande persons dömande blickar. När jag ska äta i matsalen väljer jag att komma när de andra börjar bli klara, och på eftermiddagarna sitter jag antingen och slösurfar, läser eller cyklar runt och utforskar omgivningen (helst så långt bort som möjligt, så att de andra eleverna slipper se mig). Just nu känns det verkligen hopplöst - jag slösar bort mitt liv och kommer nog aldrig få ("kunna") ta del av den gemenskap jag vill åt - det ungdomliga livet, med fester, tjejer, spontanitet, stöttande och allt vad det innebär. Jag har nått ännu ett vägskäl och förvirringen är överväldigande.

I skrivande stund funderar jag på hur jag ska orka det här året. Jag har ingen familj att luta mig tillbaka på och mina vänner bor fem timmars bussfärd härifrån. Till och från faller jag i djup ångest, ibland kan det kännas lättare - men sällan så att jag vågar ta mig tid att blicka framåt.

I morgon ska jag till psykolog, och förhoppningsvis kan jag få igång någon slags utredning inom kort. Sedan tidigare är jag diagnostiserad med djup depression och social ångest, men jag är intresserad av om det ligger något mer där som gör det så svårt för mig att vara med andra människor. En annan "plan" jag har är att flytta från internatet och söka en egen lägenhet där jag slipper fundera på om någon står utanför dörren eller inte. Kanske borde jag vara sjukskriven därtill, och försöka dämpa depressionen innan jag försöker något sånt här igen. Jag vet inte.

Hoppas det inte blev för rörigt: jag vill i alla fall ha tips om hur jag kan tackla det jag har framför mig, hur jag kan behandla min sociala ångest och kanske framför allt: bör jag öht försöka plugga när jag känner så här? Borde jag vara sjukskriven? Flytta från internatet vill jag i alla fall, så att jag slipper vara rädd varje gång jag går ut.

Edit: Kan tillägga att jag testat SSRI vid ett par tillfälle men inte märkt nån effekt öht.

Första gången fyra månader, andra gången sex månader. Meditation skulle jag vilja testa... men jag skulle behöva en "fristad" att göra det i. Här är det alldeles för livligt, och min koncentration är rätt usel.

försök ta dig till kusten om du bor nära. vattendrag ufnkar bra annars.

Jag tycks aldrig hitta min plats i världen - att bara byta miljö verkar i alla fall inte fungera. Gång på gång hamnar jag utanför, sitter isolerad på rummet och vältrar i ångest och paranoia. Förra året försökte jag börja studera på universitet vid ett par tillfällen. Båda gångerna drog jag mig undan och blev så ensam att jag inte orkade ta tag i pluggandet, och efter några veckor slutade jag helt sonika gå dit. I stället ägnade jag nästan ett år åt att sitta hemma och ruttna, företagsamheten låg på noll, men jag slapp åtminstone vistas i skolmiljöer och ständigt påminnas om mitt utanförskap.

I somras fick jag idén att börja på folkhögskola. Äntligen! Där kanske jag kan få mitt sociala genombrott, tänkte jag. Jag sökte och kom överraskande nog in på just den skola som kändes bäst. Sagt och gjort, för en vecka sedan flyttade jag de femtio milen hit och lämnade mitt gamla deprimerande studentrum. Någon stor oro för att hamna utanför då fanns inte, även om jag förstås haft det scenariot i åtanke under sommaren.

Så kommer måndagen och klassindelningen. En "bra" egenskap jag har är att intuitivt kunna spå människors personligheter beroende på hur de ser ut - mitt första intryck av dem präglades av djup besvikelse. Jag brukar ha svårt för att umgås med personer som hittat sin stil - hippa personer, dvs - och detta är just vad klassen består av. De är på intet sätt elaka, men min särart går inte att integrera i en sådan jargong. Jag är neurotisk, blyg och fåordig.

Nu har det gått en vecka, och ångesten från tidigare skolår gör sig påmind - i skrivande stund vågar jag inte ens gå ut från rummet, av rädsla för att utsättas för en främmande persons dömande blickar. När jag ska äta i matsalen väljer jag att komma när de andra börjar bli klara, och på eftermiddagarna sitter jag antingen och slösurfar, läser eller cyklar runt och utforskar omgivningen (helst så långt bort som möjligt, så att de andra eleverna slipper se mig). Just nu känns det verkligen hopplöst - jag slösar bort mitt liv och kommer nog aldrig få ("kunna") ta del av den gemenskap jag vill åt - det ungdomliga livet, med fester, tjejer, spontanitet, stöttande och allt vad det innebär. Jag har nått ännu ett vägskäl och förvirringen är överväldigande.

I skrivande stund funderar jag på hur jag ska orka det här året. Jag har ingen familj att luta mig tillbaka på och mina vänner bor fem timmars bussfärd härifrån. Till och från faller jag i djup ångest, ibland kan det kännas lättare - men sällan så att jag vågar ta mig tid att blicka framåt.

I morgon ska jag till psykolog, och förhoppningsvis kan jag få igång någon slags utredning inom kort. Sedan tidigare är jag diagnostiserad med djup depression och social ångest, men jag är intresserad av om det ligger något mer där som gör det så svårt för mig att vara med andra människor. En annan "plan" jag har är att flytta från internatet och söka en egen lägenhet där jag slipper fundera på om någon står utanför dörren eller inte. Kanske borde jag vara sjukskriven därtill, och försöka dämpa depressionen innan jag försöker något sånt här igen. Jag vet inte.

Hoppas det inte blev för rörigt: jag vill i alla fall ha tips om hur jag kan tackla det jag har framför mig, hur jag kan behandla min sociala ångest och kanske framför allt: bör jag öht försöka plugga när jag känner så här? Borde jag vara sjukskriven? Flytta från internatet vill jag i alla fall, så att jag slipper vara rädd varje gång jag går ut.

Edit: Kan tillägga att jag testat SSRI vid ett par tillfälle men inte märkt nån effekt öht.