"Liftar-morden", Degerby, Finland, 1971.

I juli 1971 försvann tre unga tjejer som tyvärr alla hittades mördade. Detta skedde i trakterna av Hyvinge och Degerby i södra Finland.

En misstänkt 41-årig man vid namn Ensio blev sedan gripen. Han ägde en stor bil av märket Dodge Dart. Den misstänkte mannen var sedan förut känd hos polisen genom förmögenhetsbrott. Han hade innan morden suttit på en öppen anstalt som låg just i Degerby.

Rättegångsförhandlingarna hölls i Hyvinge. Den misstänkte erkände aldrig utan ändrade hela tiden sin berättelse. Han blev dock dömd för dessa tre brutala mord på bl.a. fingeravtryck och hårstrån. Domen blev 25 års fängelse men tydligen kom han ut mycket tidigare.

Innan "Liftar-morden" så hade ytterliagre ett trippelmord avhandlats av tingsrätten i Hyvinge. Det var "Supargängs-morden" Efter "Liftar-morden" så var det dags för ytterligare ett trippelmord som också togs upp till förhandling i just Hyvinge.

Någon annan som känner till "Liftar-morden" sedan tidigare och med ev. ytterligare information? Kanske Ördög har ytterligare info att bidra med?

Visst har jag det!

Jag har i min filofax en minneslapp med rubriken "Brott jag endera dagen ska öppna trådar på Flashback om". Och liftarmorden finns på listan. Men jag är inte gramse över att den alltid lika alerte Skaraborg2 hann före. Beror det på att det nyss visades ett program om morden i svensk TV? (Jag hade semester i augusti och försökte ta ledigt från FB - och de senaste veckorna har jag som vanligt jobbat som en dåre. Således lade jag inte märke till denna "tråd" förrän idag.)

Liftarmorden den varma sommaren 1971 räknas som renodlade seriemord - ett av de kanske halvdussin fallen av denna brottstyp i Finlands kriminalhistoria. De hör till de där fallen som på sin tid förvånade och förskräckte nära nog hela nationen. Sannolikt bidrog de till att minska liftandets popularitet som fortskaffningsmetod bland ungdomar - redan innan rabattbiljetter för unga och studerande hade introducerats. De gav upphov till en av de mest omfattande och grundliga utredningarna i finska Centralkriminalpolisens (CKP) historia. Tillfälligheter och tips från allmänheten var av stor betydelse för gripandet av GM. Slutligen bör nämnas GM:s bisarra upptåg under förhören och rättegången.

Det började den 11 juli 1971, då den 23-åriga studentskan Salme Metsänikula lämnade sitt hem i Anjala, norr om Kotka, för att bege sig till Åbo där hon studerade. Hon tog en buss till Koria, därifrån skulle hon lifta vidare. Hon kom aldrig fram till Åbo, och hennes föräldrar anmälde slutligen henne som saknad. Salme hade på egen hand rest mycket runtom i Europa, och det var inte likt henne att försvinna så där.

En månad senare, eftermiddagen den 17 augusti, gav sig två 17-åriga flickor, Ritva Raijas och Pirjo Laiho, iväg från Sockenbacka i Helsingfors. De skulle lifta till Hyvinge, fem mil norr om staden. De kom heller aldrig fram, och tre dagar senare efterlystes de i tidningarna.

Den 18 augusti hade en brandman från Helsingfors med familj åkt för att plocka svamp i Degerby, ungefär fyra mil väster om huvudstaden. I en liten sandgrop i skogen gjorde de ett rysligt fynd: en starkt förruttnad kropp, insvept i en filt och övertäckt med mossa och kvistar. Intill hittades ett par glasögon och ett par skor. CKP larmades, och terrängen började finkammas. Det blev snart klart att den döda var Salme Metsänikula, och att hon inte dött en normal död. Man hittade en del av hennes tillhörigheter i omgivningen. Hennes börs var tom, och hennes kamera, skärp och tre ringar saknades. Polisen utgick från att det handlade om rånmord.

En bit därifrån låg ett arbetsläger (så kallades anstalten i varje fall på finska), där brottslingar avtjänade de sista veckorna före frigivningen. Polisen tog fingeravtryck på alla internerna i den händelse GM skulle finnas bland dem.

Den 20 augusti hittade man vid en vägren i Vanda norr om Helsingfors ett antal prylar - bland annat grammofonskivor, två tomma börsar, samt sönderrivna fotografier och sjukförsäkringskort. De befanns ha tillhört Raijas och Laiho.

Följande dag, den 21 augusti, hade några ynglingar åkt till Ridasjärvi sandgrop ett par mil utanför Hyvinge för att skjuta till måls. Där hittade de de saknade flickornas kroppar, täckta med klädesplagg och en presenning.

Flickorna hade skador i huvudet, och den ena hade utsatts för sexuellt våld. Efter hand visade det sig att de dött av kolmonoxidförgiftning, att de hade alkohol i blodet, och att de hade dräpts någon annanstans och därefter förts till sandgropen.

Presenningen var av svensk tillverkning, och en svenskskyltad bil hade iakttagits i Sockenbacka då flickorna försvann. Det gjorde att spaningarna också utsträcktes till Sverige, där letandet efter Anette Wernerssons mördare var i full gång. Den 16-åriga Linköpingsflickan hade försvunnit på väg hem från ungdomsgården kvällen den 7 juni. Den 2 juli hade hennes nakna kropp hittats i ett buskage vid Roxen, 25 kilometer därifrån. Hon hade av allt att döma blivit våldtagen och strypt. Kunde fallen ha ett samband? Snart visade det sig emellertid att presenningen antagligen kommit till Finland tillsammans med någon elektrisk apparat. Inget tydde på något samband mellan de båda liftarflickornas öde och mordet på Wernersson (som aldrig klarades upp).

Däremot utgick CKP ganska snart från att fallen Metsänikula och Raijas / Laiho hade ett samband. Tidsmässigt låg de nära varandra, och samtliga offers personliga ägodelar hade hittats utströdda på olika håll. CKP tryckte upp affischer med offrens bild, och satte upp dem vid bensinmackar och dansbanor i södra Finland.

På ett av fotografierna som hittats i Vanda fanns ett fingeravtryck, som befanns tillhöra en före detta fånge från arbetslägret i Degerby. Han efterlystes nu, och CKP bad också om tips om hans bil, en vit Dodge Dart av 1967 års modell. Flera vittnen hade lagt märke till åkdonet.

Den 26 september hittade polisen bilen och grep dess ägare, den 41-årige grävmaskinsföraren Ensio Kalevi Koivunen från Hyvinge.

Förhören med den gripne blev en veritabel pärs. Koivunen ändrade på sin berättelse dag efter dag. I förstone nekade han till att alls ha haft något med flickorna att göra. Han dukade upp de mest fantastiska berättelser, som ändå hade ett gemensamt drag: han sa att han gärna brukade ge unga tjejer lift "för att bättre kunna bekanta sej med dom".

Så småningom medgav Koivunen att han plockat upp Metsänikula i Hyvinge. Hon hade enligt honom gråtit och verkat underlig, kanske drogad. Han hade bjudit henne på fika, och hon hade pratat mycket om sina studier och sina vänner och sitt liv. Då de fortsatte bilfärden hade hon börjat klaga över smärtor i bröstet. Plötsligt var hon död. Den förskräckte Koivunen hade kört vidare och slutligen lämpat hennes kropp och tillhörigheter ute i skogen, där svampplockarna småningom hittade dem.

Förhören angående Laiho och Raijas följde samma mönster. Först svor Koivunen på att han inte visste nånting om flickorna. Sen påstod han att han hade känt Laiho sen tidigare, och haft ett förhållande med henne. Enligt honom hade hon ringt och avtalat om en träff, och också tagit med sin vän Raijas. På en rastplats i Hyvinge hade en okänd ung man slutit sig till sällskapet. Vid sandgropen hade de druckit alkohol tillsammans. Raijas hade börjat må illa. Koivunen hävdade att han hade gått till bilen efter cigarretter. Sedan kom han inte ihåg något - bara att han stod bredvid en presenning där de båda flickorna låg döda, och att ynglingen sa sig ha dödat dem.

Men snart reviderade Koivunen sin berättelse: nu försvann den främmande unge mannen ur handlingen. I stället hade han gått tillbaka till bilen med flickorna. De hade somnat i baksätet, han själv vid ratten. Då han vaknade hade motorn varit i gång. Han hade försökt väcka flickorna, men förgäves - de var döda. Han hade kommit ihåg vad som skett med Metsänikula en månad tidigare, och blivit ordentligt rädd för att hamna i fängelse. Han hade beslutat göra sig av med kropparna. Polisen frågade Koivunen hur flickorna hade dött, och han förmodade att någon med hjälp av en slang hade lett in avgaser från avgasröret in i bilen. Naturligtvis infann sig frågan hur han själv hade överlevt...

Koivunen erkände aldrig sin skuld, men fortsatte att ändra på detaljerna i sin historia samtidigt som han höll fast vid dess huvuddrag. Men de tekniska indicierna var klara. Vid husrannsakan hos Koivunen hittades Metsänikulas kamera och skärp. Hår från Koivunens samojedhund hittades på både Metsänikulas och den ena hyvingeflickans kläder.

Ensio Koivunen var därtill både vaneförbytare och en patologisk lögnare. Han var född 1930 och hade verkat som byggnadsarbetare, men tillbringat flera år bakom galler för egendomsbrott. Senast hade han blivit fri år 1968 - de tre sista månaderna av domen hade han avtjänat på arbetslägret i Degerby. I sammanlagt åtta repriser hade han vistats på mentalsjukhus för fångar, och varje gång släppts ut såsom obotlig.

Ungefär ett år tidigare hade Koivunen gift sig. Frun var äldre än han, tystlåten och snäll. De hade haft en bar i Hyvinge, men lagt ner den på grund av dålig lönsamhet och flyttat till Helsingfors. Ensio brukade för sina vänner skryta om sina otroliga framgångar bland kvinnor, och klaga över frugans svartsjuka.

En massa tips strömmade in från allmänheten. En flicka berättade att hon liftat från Helsingfors till Hyvinge. Chauffören var en man i 40-årsåldern som betett sig underligt och kört till ställen dit flickan inte var på väg. Hon hade lyckats ta sig ut ur bilen. När hon fick se Koivunens bild, kände hon igen honom.

Brottsutredarna kom fram till att Koivunen hade tagit livet av Raijas och Laiho med avgas genom en slang, då flickorna låg slockande inne i bilen. Metsänikula hade av allt att döma mött samma öde.
Koivunen åtalades för morden på alla tre.

Den välbevakade rättegången i Hyvinge häradsrätt var farsartad. Koivunen var inte nöjd med sin advokat utan bytte ut honom mitt under processen. Han gjorde också nya ändringar i sin berättelse, och kallade in en massa egna "vittnen" som inte hade något med fallet att göra. Varje session räckte i mellan fem och tio timmar.

Trots att tidigare undersökningar visat att Koivunen var galen, beordrades han än en gång till sinnesundersökning. Den räckte nästan ett år. Nu befanns det att han hade varit vid sina sinnens fulla bruk då han begick dåden. Vidare konstaterades han vara en notorisk lögnare - en lögnare vid sina sinnens fulla bruk.

Hyvinge häradsrätt ansåg att Koivunen gjort sig skyldig till frihetsberövande, ett dråp, två mord, våldtäkt och stöld, och dömde honom till livstids tukthus och stora skadestånd. Hovrätten och Högsta domstolen ändrade en del av punkterna, och domen löd slutligen på 25 års tukthus.

Bara 10 år efter brotten, hösten 1981, tog t.f. president Mauno Koivisto och benånade Koivunen (som i folkmun fått namnet Häkä-Enska - Os-Enska).

Koivunen dog den 27 maj 2003, 72 år gammal.

Källor är (som brukligt) Hannes Markkulas bok Suomalainen murha 1953-1990 (1991) samt

Wikipedias artiklar:
http://fi.wikipedia.org/wiki/Liftarimurhat
http://fi.wikipedia.org/wiki/Ensio_Koivunen

Tråden från forumet murha.info:
http://www.murha.info/phpbb2/viewtopic.php?f=2&t=360

Filmen om mordet från Yles levande arkiv:
http://yle.fi/elavaarkisto/?s=s&g=1&ag=103&t=&a=7055

Artikel från mars 2009 i Hyvinges lokaltidning Aamuposti:
http://www.aamuposti.fi/Uutiset/Arkisto/2009/03/22/Haka-Enska-ei-koskaan-myontanyt-hyvinkaalaisten-liftarityttojen-murhia


P.S: Jag ska så fort jag hinner öppna trådar om de båda andra brotten som nämns i Skaraborg2:s inlägg - trippelmordet på Nääs herrgård den 12-13 maj 1972 samt trippeldråpet i Hausjärvi och Hyvinge sommaren 1971. Håll ut!

I boken Mitt Polisliv - av Per Johan Persson; Linköping 1998 (isbn 9163074982), berättar författaren att man fick tips om en tänkbar gärningsman 1985 i samband med att Norrköpings Tidningar (NT) samma år hade en artikelserie om ouppklarade mord. I artikeln om fallet med Anette Vernersson intervjuades Per Johan Persson och den tidigare spaningschefen Millert Tjärnberg. Dock var den tänkbare gärningsmannen avliden sedan en tid men efter att ha genomfört förhör samt olika tekniska undersökningar kom man fram till att fallet var så gott som uppklarat.

Som alltid en lika detaljerad och intressant information från Ördög.

Du har helt rätt. Det beror på att fallet hade visats dagen innan på svensk TV. Hade aldrig hört talats om denne seriemördare innan och tyckte fallet verkade mycket intressant. Startade därför denna tråd.

Det har förresten visats på svensk TV en hel del intressanta gamla finska kriminalfall från 1970 och 80-talen. Bl.a. om ytterligare en finsk seriemördare som tände på i ett visst sommarstugeområde i närheten av Helsingfors. Den här personen började med att slå ihjäl sin hustru. Sedan gick det ett antal år innan han blev pyroman. Oftast var det supkompisar som domnade av efter allt för mycket innanför västen och som han sedan lät brinna inne. I något fall slog GM också ihjäl sin "kompis". Kanske du vet något om den här otrevlige oh farlige personen också?

I 1974 års upplaga av Nordisk Kriminalkrönika beskrivs fallet med Liftarnas död liksom även trippelmordet vid Kytäjärvi och ett annat tvådelat fall som getts namnet Säckmorden; del 1 och 2.