Wikileaks grundare Julian Assange eftersökt för våldtäkt i Sverige

Ursprungligen postat av Regulus
Det första förhöret med Assange var i vart fall bandat. Det vet vi av den fotostatkopierade förhörsutskrift som Expressen publicerade dagen därpå, där det framgick att Assange i förhöret vägrat svara på några frågor om inte poliserna lovade att inte läcka till Expressen igen.

Men sedan blev Wikileaks-grundaren misstänksam och ville veta om det han sade under förhöret skulle kunna komma att lämnas ut till massmedia. Han frågade särskilt om Expressen ska få ta del av förhöret.

Som könsmaktsförespråkare så tycker inte Claes Borgström att rättsväsendet har rätt. Varför förstår man när man läser följande text:
Susanne Dodillet om kriminaliseringen av män: ”Den svenska sexköpslagen är enligt (Maud) Eduards bra då den utgår från ”en feministisk maktförståelse av prostitutionen” som visar att kvinnor och män inte är jämbördiga parter.”
”Enligt könsmaktsteorins logik borde argumentet vara: Inte bara köp av sexuella tjänster utan även samlag som leder till oönskade graviditeter är exempel på kvinnoförtryck och på mäns sexuella rättigheter i patriarkatet.” (gällande sexköpslagen läs här eller besök LouiseP)
Med utgångsläget att de inte är jämbördiga uppstår lätt åsikten att de därmed inte skall ha samma rättigheter heller.
Det är ju den presumtionen personer som Claes Borgström gör politisk karriär på. Att föra svaga gruppers talan utan att själv behöva vara svag. Do as I say (not as I do)
Därav anledningen till ilskan hos mobben över att alla inte bara utgick från att Assange var skyldig tills motsatsen bevisats från början (tvärtemot svensk rättsprincip enligt vilken han var oskyldig tills motsatsen bevisats).
Det var ju medlemmar av en svagare grupp som stod för anklagelsen. Dem får man inte kritisera.
Vad gör mobben då? Jo precis som Unni Drougge fantiserar de i sin postmoderna värld ihop att anmälan i sig skall betraktas som ett brott så oskuldspresumtionen skall gälla anmälare, inte anklagade.
”För plötsligt tycks det vara ett värre brott att berätta om övergrepp än övergreppen i sig. Många gånger har jag funderat över vad som orsakar denna (manliga) upprördhet kring sexualbrott.”
Hängde ni med om hur de misstänkta övergreppen magiskt förvandlades till riktiga övergrepp? Berättande i sig skapar världen för postmodernister.
Alternativt så beger de sig till den ridderligt chauvinistiska sfären som Erik Laakso på Kulturmagasinet Voltaire.
”I Sverige har vi minsann inte lika högt i tak som utomlands. Här i landet ska det respekteras och ett nej är ett nej, men utomlands, där får man ta för sig, det hör till spelet att kvinnan ska vara motsträvig medan mannen ska erövra henne.”
Röstar Laakso på Sverigedemokraterna? Man kan tro det med hans hårda försvar om att ”I Sverige är det minsann svenska seder som gäller” Ok och om det är en svart man som vägrar att ta folk i hand? Fortfarande samma svar?
Sedan får vi till och med en ny juridisk term från Laakso: Assange skall betraktas som skyldig och tjejerna som brottsoffer för – urspårad relation.
”Inte nog med att de upplevt att en relation spårat ur och att de i den situationen känner sig nedsmutsade. Dessutom får de nu utstå skriverier där de, eller i alla fall en utav dem, namnges, hånas, misstänkliggörs och förolämpas ytterligare.”
Det är så många fel här jag inte vet var jag skall börja. Det var ingen relation de hade. Även om det hade varit en relation är urspårad relation inget brott. Vidare så skrev massmedierna om Tiger Woods när han var offer för att bli jagad av sin fru med golfklubba.
Slutsats: Det är standard när sexuella relationer med kända människor spårar ur att de inblandade blir omskrivna offentligt
Återstår då brottsmisstankarna. Det argumentet är dock episk fail. Ingen kan vara dum nog att tro att Anna Ardin blivit granskad för att hon anmälde Assange för ofredande. Hade det varit det enda som inträffat hade vid detta laget ingen känt till det ens. Och ingen ifrågasätter det heller.

Uppdatering 2: Ni som är nya ser att det nu även finns en bild av ett bokomslag överst i texten. ”The Morning After: Sex, Fear, and Feminism” av Katie Roiphe från 1994.
”As the daughter of Anne Roiphe, author of the feminist novel Up the Sandbox, Katie Roiphe arrived at Harvard in 1986 with a strong feminist sensibility. What she found there was a dogmatic feminism preoccupied with rape, sexual harassment and the image of women as victims.”
Vad Roiphe beskrev på campus 94 låter misstänkt likt vad vi ser alltmer i Sverige -2010
”Roiphe shows us a generation of women whose values are strikingly similar to those their mothers and grandmothers fought so hard to escape from – a generation yearning for regulation, fearful of its sexuality, and animated by a nostalgia for days of greater social control.”

I fallet Assange har vi ett typexempel på hur inkompatibla sexualiteter möts och resulterar i geggamoja. En rationell och ateistisk libertin och libertarian som Assange fungerar som en kvinnomagnet som den ikon han är, en person som rör sig världen över och lägrar tillfälliga beundrarinnor i varje hamn han angör; det är det privilegium han och andra i hans situation åtnjuter. Men om de groupies – vilket här är ett korrekt ord – som närmar sig Assange är troende kristna personer med en närmast naiv syn på sexualitet och ringa erfarenhet av lustfyllda eskapader kan det i praktiken inte sluta med annat än missnöje och missförstånd; de båda verkar i helt olika lustkulturer.

En kvinna som aldrig haft sex utan kondom och som har en närmast sjuklig rädsla för könssjukdomar försöker sig av någon anledning på uppdraget att fånga denne sköne prins från fjärran land. Hon tar sig in vid alla de sammankomster Assange har i Sverige, filmar honom glatt och ställer sina tjänster och sin utrustning till hans förfogande. De lunchar och går på bio och hånglar skönt efter bara några timmars bekantskap; det är i detta stadium givet med en sexuell fortsättning, och var det redan i samma ögonblick kvinnan dök upp på Assanges konferenser.

Själva brottet – våldtäkt – uppstår, enligt åklagare, i samma ögonblick som det strular med kondomen och Assange i upphetsningen inte uppmärksammar kvinnans önskan. Motståndet är dock inte värre än att hon nöjer sig med Assanges försäkran om att han inte har HIV (kvinnan har något slags fobi).

Det är av detta skäl, och för en snarlik incident med en annan kvinna, plus att Assange tydligen vidrörde den andra kvinnans rygg med sitt organ, som svenskt åklagarväsende lagt ned inte helt obetydliga resurser på att driva fallet mot Assange. Och det är av just detta skäl som världen i övrigt förlöjligar svensk lagstiftning och svensk statsfeminism, eftersom det inte är riktigt klokt. Swedish rape betecknar numera inte bara svenskt snus, utan är den speciella beteckning ”våldtäkt” av svensk modell fått.