Krig är sanning och pacifism en illusion

I mänsklighetens historia har det existerat fler år av krig, mord och terror än av fred och pacifistisk humanistisk kärlek.

Det är krigiska ledare, kungar, generaler och diktatorer som vi har att tacka för att de alltid bryter ned den tramsiga fantasidrömmen om att pacifism skulle vara något att sträva efter eller ens något möjligt. En pacifist är mer ondskefull än både Napoleon och Stalin eftersom dessa ställer sig utanför en konflikt och ser på när det onda sker och säger "jag tar inte upp vapen för att det är fel att kriga", de låter hellre det onda ske än försvarar det goda med våld.

Hellre dör man ju i strid för något gott än ställer sig i ett hörn som en feg råtta som inte ens vet hur man laddar ett gevär och låter det onda ta över. Vad är det egentligen med de som tror på humanism och pacifism? Varje dag bevisas de ha fel när barnsoldater mördar mödrar och andra barn i Afrika, när städer och länder bombas och ockuperas. När i världshistorien har människor någonsin varit lika eller värda lika mycket förutom idag i Sverige?

Låt oss säga att det är Danmark under andra världskriget, skulle du som är pacifist hellre låta tyskarna ockupera ditt land än gå med i motståndsrörelsen? Eller säg att du lever i Palestina idag, låter du hellre israelerna mörda barn hur som helst än bekämpar dem? Hur tänker ni som är emot krig?

Ska det vara ett argument för krig? Det har existerat fler år av mord än fred och pacifistisk kärlek, ska vi tillåta mord? Eller prostitution, religiöst förtryck, pedofili/hebefili?

Jag anser mig vara pacifist med vissa restriktioner. Så vitt jag förstått det är våld tillåtet, så länge det sker självförsvar, alltså nödvärn. Så i exemplet om andra världskriget så är våld tillåtet så länge det ytterst använts i självförsvar. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki däremot var övervåld inte och inte i självförsvar.

Du skriver att icke-krig är fel eftersom krig är fel.

Alltså är din logik inte solklar och du verkar inte riktigt förstå själv vad du skriver.

Det som du förmodligen vill ha sagt är detta: Om man ser handlingar begås som man betraktar som såpass moraliskt vidriga att de till varje pris måste stoppas, är det då inte bättre att begå en vidrig handling, ergo mörda en annan människa, för att hindra att detta händer? Få, om någon, moralfilosof av rang skulle hävda motsatsen. Problemet här, som helt verkar undgå dig, är att det inte finns någon objektiv måttstock som man kan agera efter. Dessutom är det mer eller mindre ett axiom att våld föder våld och endast frånvaron av våld kan begränsa våld. Det är ett faktum att barn som föds i krigshärjade områden blir mer våldsamma. Det är ett faktum att barn som växer upp relativt befriade från våld ägnar sig mindre åt våld.

Så OK, principiell pacifism är fel, men praktisk pacifism är rätt. Men istället svamlar du om att Krig är sanning och hävdar - perverst! - att Stalin är mer god än en "pacifist". Är du ung eller har du intellektuella begränsningar?

Jag är mot krig efter som det leder till död och gråt.

Ok, jag tror jag förstår grundkonceptet i frågeställningen, även om du verkar formulera dig lite udda. Du menar att ifall ett land bestämmer sig för att gå bärsärkagång och starta ett krig så borde vi bekämpa det? Att det är fegt att låta de onda vinna när man har chansen att ingripa?

Du har en viss poäng.
Dock får du överväga att valet att delta i ett krig kan leda till rätt rejäla konsekvenser, som går ut över hela landet. Är det rätt att alla medborgare i ett land ska få leva i rädsla för att några vill vara hjältar och dra igång en konflikt? Detta är ändå bara en av många uppoffringar som deltagandet i krig kan medföra. Jag tror det kan vara smartare att bara hålla sig utanför konflikter i många fall. Om det nu var det du pratade om? Som sagt, ditt inlägg var rätt diffust.

Tips: var tydligare med vad du försöker säga.

Jag håller inte med om att pacifister är onda.
Då och då kan man höra ungefär: de som är emot våld är för våld, eller förvärrar våldet.
Pacifister kan ha en helt annan analys av konflikter och vad de leder till.
Pacifism betyder inte alls passivism. Pacifist betyder bara fredsvän.
Det finns många sortes pacifism, t.ex.
Radikal-pacifism (ofta religiös, under inga omständigheter våld).
Militant pacifism, med provocerande ickevåldsaktioner. T.ex. Greenpeace använder provocerande ickevåldsaktioner. En del militanta pacifister använder ibland olagliga metoder, (hamrar på missiler mm).
Många pacifister har en ideologi om Ickevåldskamp som alternativ till väpnad kamp.

Mahatma Ghandi var inte radikalpacifist, han sa ungefär "Hellre våld än feghet".
Han är ett ideal för många pacifister och var mer intellektuell än många anar.
Martin Luther King- rörelsen fick åtminstonde lite ideer från Ghandi.
Mahatma Ghandi var fredsvän (alltså pacifist men inte radikalpacifist). Han var inte feg.
Han gick långsamt mot svältdöden i protest mot kriget och våldet. Det var ingen bantning, och i indien så visste man vad svält var. När våldet minskat rejält så avbröt han svältprotesten.
I filmen "Ghandi" finns exempel på att han inte gav sig för våldet och misshandel (Först i Sydafrika, senare i samband med "Saltmarchen" (jag tror det var protest mot en lag om saltutvinning)).
Ghandi sa "All makt bygger på frivilligt eller påtvingat samarbete".
Min tanke: om man inte samarbetar, så kan makten förstås döda en, men de får inte makt över en.
Slutsats: passivt motstånd är en maktfaktor. ("Ohörsamhet" mm).
Indien blev självständigt.

När atombomberna smällt, så sa Mahatma Ghandi ungefär min metod är effektivare.
Hupp. Låter korkat va. Han har förstås fel om målet är att döda så många som möjligt på kortaste tid.
Men om målet är fred, med minimala förluster i människoliv, så har Gahndi förstås rätt.


I början av krig, med rädsla, hat mm sjunker det intellektuella rejält. "Sanningen är krigets först offer", (brittisk journalist).
Min hypotes är att urfascismen blommar i början av krig. http://www.themodernword.com/eco/eco_blackshirt.html
Då kriget börjar finns åsikter som "De som inte är med oss, är emot oss". De som inte är med är förrädare.
Pacifister och framförallt desertörer får det svårt.
Nazismens officerare kunde avrätta desertörer utan rättegång. Även i frankrike mm avrättades desertörer under första världskriget.

Att kriga är väl idiotiskt, åtminstone är en part idiotisk.
En fredsvän kan se andra vägar än krig. Vapenvila, fredsmanglingar, FN-hjälp mm.
I boken "Civilmotstånd", så beskrivs ett alternativt försvar av demokrati, yttrandefrihet mm genom civilmotstånd av folket.

Krig kan döda miljoner oskylldiga. Det goda borde väl vara den väg som dödar minst antal människor, men kan man bevisa att Krig dödar minst antal människor. Ofta brukar Krigen stegras i våld och fortsätta oerhört länge.

En lång tid av någon form av lidande kan skapa hat och frustration, som gör att en del önskar att handlingskraftigt slå till med krig. Det normala är att många inte vet mycket om alternativa ickevåldsvägar.


En fredsvän
Christer

Du skall ha beröm för ditt inlägg ChristerN. Själv vet jag varken ut eller in, mest för att världen inte spelar på mina villkor och då vill jag inte deltaga. My way or the highway. Överlag ter sig världen ologisk i mina ögon, och jag känner mig på tok för neurotiskt rationell för att kunna bearbeta sanningen om världen är den är så knackigt underbyggd.

Ville bara säga det.

Pacifism är det enda rätta. Det är Jesus och Guds vilja. Krig är satanism. Dom som tyckte det var rätt att atombomba Japan är satanister. Dom som tycker det var rätt att atombomba förtjänar att dö av en sådan själv!!

Läser man något av dina andra inlägg intar du en ganska märklig intellektuell hållning. Du anser att miljön bör räddas och att djurplågeriet bör stoppas samtidigt som du anser att människoplågeriet bör fortsätta. Detta måste också innebära att miljön inte ska räddas för människans skull utan för dess egen skull, och möjligen för djurens skull.

På egna ben är detta inlägg också ganska märkligt, och är ett typexempel på ett resonemang som blandar ihop värde och fakta. Ditt resonemang ser ungefär ut såhär:

Premiss: I större delen av mänsklighetens historia har det förekommit krig och våld (fakta)

Premiss: Fred och kärlek utgör en försvinnande liten del av mänsklighetens historia (fakta)

Slutsats: Alltså är krig moraliskt rätt och fred och kärlek moraliskt fel (värde)

Samtidigt verkar du också anse att krig är moraliskt fel vilket förvirrar det hela ytterliggare. Du får nog samla dina tankar och återkomma. På vilket sätt kan en strävan efter fred motbevisas av att barn mördas varje dag? Sen måste du också ha i åtanke att ytterst få fredssträvare förespråkar ren pacifism.

Alla får göra som man vill. Kriga på, gynna evlolutionen.

Vill börja med att skriva att ChristerN tog upp det jag ville säga. Han nämnde även Ghandi vilket var en man jag hade tänkt att ha som en referns eller ett exempel. Man kan lösa konflikter utan våld. För att bemöta det du skrev om att vara dansk under Tysklands ockupation. Det är givetvis fel att inte göra motstånd när ett land invaderar ett annat och försöker att med våld erövra det. Men det är minst lika fel att försvara sig med våld. Jag ser det som att "sjunka till samma nivå". Utan då är Ghandi ett väldigt bra exempel på passivt motstånd. Om det kunde ge Indien självständighet tror jag även att de kan stå emot en ockupation. Eller åtminstone ge tillbaka friheten efter en ockupation.


Det vore intressant att höra hur du motiverar de kristna korstågen

Jag känner ett citat som säger att "när kriget kommer så är sanningen det första offret."