Pablo Neruda

Kvinnokropp, vita kullar, vita lår,
i din hängivenhet liknar du världen.
Min grova bondkropp plöjer dig
och får en son att växa ur den djupa jorden.

Jag var ensam som en tunnel. Från mig flydde fåglarna
och i mig trängde natten mäktigt in.
För att överleva göt jag dig till ett vapen,
till sten i min slunga, pil i min båge.

Men hämndens timme slår, och jag älskar dig.
Hudkropp, mosskropp, mjölkkropp, glupsk och stark.
Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Om din fot en gång trampar fel
skall den huggas av.
Om din hand leder in dig
på en annan väg
skall den ruttna bort.
Om du tar mitt liv ifrån mig
skall du dö
även om du lever.
Som en död eller som en skugga
skall du vandra utan mig på jorden.

För att du skall höra mig
blir mina ord
ibland finare och liknar
måsarnas spår i sanden.

En halskedja, en rusig skallra
för dina händer, lena som duvor.

Och avlägsna ser jag mina ord.
Inte längre mina tillhör de dig.
De klänger på min smärta som murgrönans skott.

Så klänger de uppför våta väggar.
Din är skulden för denna blodiga lek.
De flyr undan min dunkla håla.
Allt är uppfyllt av dig, allt uppfyller du.

Före dig befolkande de min ensamhet, som du fyller,
och de är vanare än du vid min förtvivlan.
Nu vill jag att de säger det jag vill säga,
så du hör mig som jag vill du hör mig.

Ångestens vind brukar ännu rycka loss dem.
Drömmarnas orkan kan ännu slita ner dem.
Andra röster hör du i min smärtfyllda röst.
Gamla munnars klagan, blod från gamla böner.
Älska mig, vän, på min förtvivlans vågor.

Men av kärlek färgas mina ord.
Allt uppfyller du, allt är uppfyllt av dig.

Av dem skall jag göra en oändlig kedja
för dina vita händer, lena som duvor.

V, Rapa Nui (Påskön)

Tepito-te-henua, det stora havets navel,
havets verkstad och slocknade diadem.
Ur din lavas slagghög reste sig
människans panna högt över oceanen,
stenens spruckna ögon
mätte det cykloniska universum
och mitt i oceanen reste handen
dina statyers rena väldighet.

Din religiösa klippa höggs ut
mot oceanens alla linjer
och människans ansikten framträdde,
uppstigna ur öarnas innandöme,
födda ur de tomma kratrarna
med fötterna omslutna av tystnaden.

Vaktposterna uppstod och stängde
kretsloppet av vatten som kom
från alla vätans domäner,
och havet hejdade inför stoderna
sina stormiga blåa träd.
Ingenting annat än stenansiktena
härskade inom rikets krets.
Stum som ingången till en planet
var öns mun omsluten av vattnets tråd.

Sålunda, i ljuset från havets alkover,
dekorerade den berättande stenen
ofantligheten med sina döda medaljer,
och de obetydliga kungar som upphöjt
hela denna ensliga monarki
till evigheten i skummet
återgick till havet i den osynliga natten,
återgick till sina sarkofager av salt.

Endast månfisken som slocknar i sanden.

Endast tiden som gnager på stoderna.

Endast orden känner
evigheten i sanden:
det förseglade ljuset, den döda labyrinten,
nycklarna till det drunknade kärlet.

XXII, Urfåglarna

Fåglar häckande i öarnas spillning,
flyktens mångfaldigade vilja
och himmelska omfång, oräkneliga
förflyttningar av livets vind:
när era kometer drog fram
och sandade ner den hemliga rymden
över det stumma Peru, flydde förmörkelsen.
Oh, långsamma kärlek, vilda vår,
som lösgjorde sitt överfulla käril
och förde fram släktets fartyg
på en skälvande ström av heligt vatten,
förflyttande sin överflödande rymd
till spillningens röda öar.

Jag vill drunka bland era vingar,
färdas mot Södern, sovande, buren
av alla denna skälvande förtätning.
Färdas i den mörka floden av pilar
med en förlorad röst och ingå i
alla de oskiljaktiga pulsslagen.
Senare, i flyktens regn, öppnade
de förkalkade öarna sitt kalla paradis
där fjädrarnas måne sjönk,
i fjädrarnas sorgklädda smärta.

Människan böjde då på huvudet
inför moderfåglarnas kutter
och samlade spillning med blinda händer
på avsatser som höjde sig över varandra,
hon skrapade den klara avföringen,
hopade den i mäktiga avlagringar
och knäföll mitt i öarnas gödsel,
likt en slav som hälsade
de syrliga sluttningarna,
krönta av de stolta fåglarna.

I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.

Jag kan till exempel skriva: "Natten är stjärnklar
och i fjärran skälver himlakropparna med blått ljus."

Nattens vind drar över himlen, sjungande.

I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
Jag älskade henne, och ibland älskade hon också mig.

Nätter som denna höll jag henne i mina armar.
Jag kysste henne oupphörligt under en ändlös himmel.

Hon älskade mig, och ibland älskade jag också henne.
Hur kunde man låta bli att älska hennes stora stjärneögon.

I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
Tanken att hon är borta. Känslan att ha förlorat henne.

Ljudet av ändlös natt, mer ändlös utan henne.
Och orden faller i mitt hjärta som dagg på ängen.

Vad spelar det för roll att min kärlek misslyckats.
Natten är full av stjärnor och hon är inte hos mig.

Det är allt. I fjärran sjunger någon. I fjärran.
Mitt hjärta vägrar godta att hon är borta.

Som för att närma mig henne söker jag henne med blicken.
Med hjärtat söker jag henne och hon är inte hos mig.

Samma natt är det som bleker samma träd.
Men vi, vi från den tiden, är inte länge desamma.

Jag älskar henne inte längre, det är sant, men vad jag älskade henne.
Min röst sökte vindens styrka för att nå hennes öra.

För en annan. Snart för en annan. Som nyss för mina kyssar.
Rösten, den ljusa kroppen. Hennes bottenlösa ögon.

Jag älskar henne inte längre, det är sant, men kanske älskar jag henne.
Så kort är kärleken, så lång är glömskan.

Eftersom jag nätter som denna höll henne i mina armar,
vägrar mitt hjärta godta att hon är borta.

Även om detta vore den sista smärta hon skänker mig
och dessa de sista ord jag skriver till henne.

Sång till en morgon i Stockholm

Genom nordens dagar, min älskade,
glider vi fram.
Därborta Leningrad
snöig, blå, som stål
under molnen
pelarna, kupolerna,
det gamla guldet, det rosa,
flodens breda ljus,
allt försvann på resan,
lämnades gråtande kvar.

Slukas havet av jorden?

Slukar jorden firmamentet?

Jag ser Stockholms vita himmel,
en kyrkas treudd genom molnen,
glaskupor i grön syra är kupoler,
är den ärgiga stadens bröst,
och resten är dunkelt,
natt utan skugga eller dag
utan ljus, ogenomskinlig kristall.

Min älskade, till dessa öar
spridda i dimman,
till snöbranter och svarta vingar
har mitt hjärta fört dig.
Som tysta skepp far vi nu förbi,
och for utan att veta varthän, ensamma
i en värld av pärlor
och obevekligt tegel.

Slockna nu tills du blir endast
snö och dimma,
låt oss blunda,
sluta våra sinnen
tills vi möter solen
för att sluka apelsiner.