Känslan av att vara överlägsen

Jag är en öppen och social person, som anser mig vara något över medel när det kommer till intelligens, och så långt är allt frid och fröjd. Jag är nöjd med mig själv och den jag är, och jag har lätt för att prata och umgås med personer oavsett kön/läggning/klass osv.
MEN jag stöter ibland på personer som jag tycker är korkade. Då menar jag alltså inte att de är outbildade eller dåligt pålästa i något visst avseende, jag har full förståelse för att man är bra på olika saker och sådär, utan jag får bara känslan av att de inte har någon egen personlighet eller egna intressen. De kan bete sig jättetrevligt, men det är som att de inte VILL någonting. Jag vet inte om det är pga hur det beter sig, eller den tomma blicken som får en att känna att det inte pågår någonting bakom pannbenet på dem.
Jag känner då en slags överlägsenhet över dessa människor, helt ärligt så känns det som att de lika gärna kunde vara en robot, eller en statist i filmen om mitt liv. Jag känner mig mer värd än dem helt enkelt. Och detta gör mig ledsen.
Det får mig att känna mig ensam och som en dålig person för att jag tänker så om dessa människor, men jag kan verkligen inte låta bli!

Så jag undrar om någon mer känner såhär ibland? Förstår ni vad jag menar? Vad tror ni att det beror på att man känner såhär mot vissa personer?

Jag vill understryka att jag inte hatar dessa personer, men jag hatar att behöva umgås med dem, tyvärr verkar de dock dyka upp som "en vän till en vän" i en del av mina umgängeskretsar med jämna mellanrum. Det är därför jag försöker förstå den här känslan.

Åh, din tråd är precis som den jag startade för några veckor sen. Fick ingen positiv respons dock. Folk sa att jag hade hybris och grejer. Känner exakt som du. Orkar fan inte ens vara kvar på mitt jobb längre, bland alla idioter. Jag ser typ ned på människor som inte jobbar, lever på soc, ligger pyrt till hos kronofogden.. Ja, med mera.. Det är skitjobbigt!

Edit : Har fan sagt upp vänskapen med tröga, ytliga polare som bara snackar skit om allt och alla. För att jag tröttnar på idioter, väldigt fort.

Jag har lidit varenda dag av att vara överlägsen alla andra. Jag vet att det är skitjobbigt, det är därför jag försöker hålla mig för mig själv så ofta jag kan.

Empatilöshet enkelt ointeressanta värdelösa människor.
Själv passar jag bara med vissa personer men så går jag en aspergerutredning också...

Jag lär behöva gå någon utredning också. Ska fan göra det. Något fel är det på mig.

"Problemet med att vara smart är att man inser att alla andra är idioter", sa någon.

Ja, jag känner ofta att folk är för viljelösa för att det ka vara någon poäng i att umgås med dem.

Man känner nog så mot vissa personer för att dem har en syn på livet som avviker sig totalt från ens egen.

Varför känner du dig ledsen över att du ser ner på folk? De flesta ser ner på någon och att känna sig bättre än andra är mänskligt.

Det blir jobbigt när man börjar inse att folk runt omkring en, nära, är totalt viljelösa. Som ens familj exempelvis..

jag förstår inte problemet.

man känner sig överlägsen vissa och underlägsen andra. så är det väl för alla. vissa vill man umgås med och lära känna bättre, andra inte alls. ibland gör tiden att man ändrar status på en annan person; från att ha varit ungefär jämsides, går man om och förbi och tappar således intresset för att umgås.

har du lika dåligt samvete för de du känner är smartare eller har fler intressen än vad du har? varför känner du öht dåligt samvete över det här?

man trivs väl bäst bland människor man kan spegla sig i. jag tex skulle varken vilja bo bland missbrukare, wt-folk eller kriminella. jag skulle heller inte vilja bo bland överläkare, professorer och börshajar. men inte fan har jag dåligt samvete för det.

förklara gärna det där med det dåliga samvetet. är det en rest från sossarnas solidaritetshjärntvätt. eller vad är det?

Jag vet inte riktigt varför det gör mig ledsen, men det är liksom någon slags känsla av ensamhet som kommer när jag tänker så. Framför allt när det är folk som mina nära och kära gillar, för då önskar jag att jag kunde tycka om dem med. Eller åtminstone att de som står nära mig skulle se igenom skalet på dessa människor de med.

Så gott som alla människor anser sig vara lite över medel vad gäller intelligens. På samma sätt som du känner om vissa människor, så känner någon annan om dig. Eller antagligen ganska många här på FB som har läst tråden.

Man passar olika bra ihop med olika människor. Många av de man inte passar ihop med kommer man att tycka är idioter. Sådant är livet. Möjligtvis är du lite omogen. De flesta brukar förstå när de blir lite äldre att alla är idioter ibland.

Varför inte umgås med likasinnade? Gå med i Church of Satan: http://www.churchofsatan.com/ så slipper du känna dig ensam.

Fast jag sa aldrig något om dåligt samvete väl?
Jag tror att detta enbart gäller personer jag faktiskt pratar med, och "måste" umgås med för att de hör till någon viss krets jag gillar att vara i. Ser jag en oerhört fånig person på bussen och råkar höra på dennes telefonsamtal eller dylikt att detta är en mycket ytlig och korkad person så känner jag ju också en slags överlägsenhet, men den gör mig också glad att jag tack och lov inte umgås med just den här personen.
Jag älskar att träffa nytt folk, och jag blir väldigt glad av att utveckla min umgängeskrets. Att den täcker många olika personer tycker jag är en väldigt bra sak, jag vill inte bara umgås med en massa folk som är precis som mig. Det är inte bara för att jag vill bredda mitt sinne, utan det finns också ett praktiskt sätt att se på det; känner jag mig orolig över min hälsa kan jag prata med min vän som är AT-läkare, är min bil trasig frågar jag min kompis bilmekanikern osv. Det gäller inte bara yrken, jag är en väldigt nyfiken person, och får jag funderingar över andra kulturer/sexualiteter eller dylikt så blir jag knäpp om jag inte kan få diskutera detta med någon som har en inblick.
Men det är just personlighetslösa människor som gör mig förtvivlad. Kanske är det just faktumet att mina vänner, som jag anser vara klyftiga personer, inte ser igenom deras skal som jag gör? Det kanske inte är själva personen som är problemet, utan att han/hon "inkräktar" på min bild av att alla är individer och har en unik personlighet?