Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Inte alla, inte Knutte_Ninja. Du platsar däremot lätt. Å andra sidan tror jag inte att någon sätter större tilltro till dig efter att ha betraktat dina senaste försök här i tråden.

(Min fetning)

Nähä.
Då skall det bli spännande att se hur 'Knutte_Ninja' bemöter min begäran i inlägg #7126.
Just nu slås det väl i Psykologisk Uppslagsbok (Norstedt)..

Menar du på allvar att alla dömda för mordförsök och pedofilbrott ska ha livstids fängelse?

Larva dig inte. Jag tror inte han någonsin påstått att han är proffs.

Möjligen inte alla men i SBs och många andras fall tycker jag att det vore motiverat, särskilt kombinationen mordförsök och våldtäkt av barn tycker jag är galet motbjudande.

Det har jag inte insinuerat.
Han -som du skriver- påstår i sitt inlägg #7124 att psykologisk metodik genomgått betydande förändringar.
I mitt inlägg #7126 ber jag om exemplifiering. Är det förbjudet?

Borde jag kanske skrivit:
Källa, tack!

Nu är vi inne igen på att du ska hålla honom inspärrad för att du tycker det är bra. Nu är det så att varken du eller jag varken ska eller har kompetensen att bedöma detta. Är det nu så att de som ska kunna sina saker kan ta och komma fram till ifall fortsatt tvångsvård är aktuell.

Om de nu bestämmer sig för att släppa ut honom kommer vi då till ett delikat problem. Efter alla dessa år på Säter är han säkert allvarligt institutionaliserad. Hur ska det gå att få honom vid 70 års ålder att på något sätt fungera ute i samhället, även om han rent fysiskt ser ut att vara i topptrim för sin ålder? För galen kan han fortfarande vara även om han inte ska vara inspärrad.

För vi ska komma ihåg hans patetiska försök till rån, vilket han redan då erkände egentligen enbart hade till syfte att komma under psykiatrisk vård. Det fick han också. När det sedan var aktuellt med frigång och egen lägenhet så kom de här fantasierna om mord och övergrepp i barndomen. Så då blev det psyket igen och lägenheten frös inne.

Är det någon mer än jag som gissar på återfall i någon psykisk åkomma om och när det blir allvar av med att slussas ut från psykvården?

Vill du inte ha min syn på saker och ting får du sluta ställa frågor likt denna:

Jag har ju tidigare konstaterat att SB verkar vara beredd att begå vilka vansinnigheter som helst även om det är långt mellan varven. Vad som nu möjligen skiljer sig från tidigare tillfällen är att han verkar ha tröttnat på pillerna. Tror dock att det är lätt att han återfaller i missbruk när han kommer ut i institutionaliserat skick och inser hur vilsen han är i samhället.

Till Vresrosen och ni andra. Det är möjligt att ni har rätt i er kritik av att politiker inte vill tillsätta kommisioner och liknande. Problemet med er argumentation är att den är för tidig. Innan det alls är möjligt att göra någonting så måste den juridiska kvarnen mala färdigt.

Vi är innen i en ganska långsam process med ett antal resningar av domarna mot Bergwall. Som det ser ut kommer han säkerligen att bli frikänd för alla morden. Det vore väldligt olyckligt om Reinfeldt och hans regering skulle vilja visa handlingskraft genom at gå in och undersöka alltihopa innan det är klart. Det finns tid att ta itu med det hela när väl alla resningar är avklarade.

Sen har vi även den medicinska sidan av det här. Socialstyrelsen har väl sagt att de inte kommer att gå vidare med det här, därför att det ligger långt bakåt i tiden och att det inte skulle gagna framtida vård. Något sånt var det väl? Det är naturligtvis rent skitprat. Det är som att säga att historien aldrig kan lära oss något därför att vi ska blicka framåt. Dessutom är flera av de inblandade huvudaktörerna fortfarande aktiva i branchen.

Ståhle har till och med en tjänst på Säter. Det är frapperande att hon fortfarande kan tillåtas utöva sitt yrke efter det rena kvacksalveriet i fallet Bergwall.

Bra skrivet!
Jag är inte jurist, men jag tror det du så vältaligt beskriver också speglar något större i Svenska samhället - inte bara rättsväsendet.

Jag får en känsla av att:
- när saker går fel är det viktigare att sopa under mattan och rädda ansiktet än att säkerställa att det fungerar bättre i framtiden. PR-konsulter anlitas för damage control. Bilden är viktigare än verkligheten. Att rädda ansiktet för stunden är viktigare än att det fungerar bättre i framtiden. Blir man - med kniven mot strupen - tvingad att kräva ut ansvar så offrar man individer på så låg nivå som möjligt. Varken media, myndigheter eller de flesta i folket - tex vi på FB - verkar särskilt intresserade att se på SYSTEMFEL.

Jag menar inte att individer ska slippa ansvar, men, systemet kan väl inte hänga på att de inblandade och ansvariga ska vara perfekta människor för de kommer de aldrig vara.

Om vi jämför med Kapten Klänningfallet. Mannen är en ulv i fårakläder - ett monster. Manipulativa sadister kommer dessvärre alltid finnas. Det är samhällets/myndighetens ansvar att se till att de inte kan sitta på Polishögskolan och som länspolismästare och utöva sina brott i ostördhet. Har någon utrett hur det gick till? Har han utnyttjat sin tjänsteställning? Fler inblandade? Beskyddare? Han är inte en nobody som begått ett hemskt brott, detta är jävligt mycket värre, men det verkar man vilja blunda för.

Detta med Advokatsamfundet kan kanske stå som symbol för en svensk naivism? Att man anförtror åt en sluten intresseförening som du säger att utöva självkontroll. Att bortse från den intressekonflikt som finns när man ska kontrollera sig själv och sina egna. Kan det vara så att vårt system bygger på en orealistisk idé om genomhederliga utövare som inte ska kunna påverkas av egenintresse?

Jag tänker på en naivitet som kan vara passiv ondska. Tex om man kollar hur fosterbarn har det endast genom förvarnade besök och pratar med barnen bara när fosterföräldrarna hör på, eller ännu värre, bygger utvärderingen på samtal med fosterföräldrarna själva.

Förlåt om jag svävar ut... Vresrosen skriver många skarpa inlägg som jag tycker rör vid något som jag funderat på ett tag men kanske inte riktigt kan formulera...

Det har du rätt i. Ska sluta.



När jag tänker efter så kommer han nog inte att falla ner i vare sig drogmissbruk eller påstådda psykiska åkommor om och när han skrivs ut. Han är som sagt en uppmärksamhetstörstande man, och det lär han nog få ordentligt vid en utskrivning. Men efter något halvår eller år när han inte är lika rolig att ha i pratshowerna längre börjar han väl knapra amfetamin och bli nojig igen.

Är det bara jag som noterat att saken inte längre har nyhetsvärde och att det har tystnat?