Exploateringsargumentet och dess tillämpning

Som bekant kännetecknas den analytiska marxismen av bland annat rättvisebegrepp som inte är förenade med privat ägande och individens frihet samt den sjukligt besatta strävan efter "jämlikhet".

Hos den analytiska marxismens kritik gentemot liberalismen finner man det något intressanta Exploateringsargumentet. Teorin är att privatägande leder till:

I, exploatering
II, alienation.

Själva argumentet i sig är strukturerat såhär:
I Arbetaren är ensam av att skapa produkten
II Kapitalisten erhåller en del av produktens värde
Således
III Arbetaren erhåller en mindre del av det värde som producerats
IV Kapitalisten erhåller värdet av det arbetaren producerat
Således
V Arbetaren är exploaterad av kapitalism

Genom att bara blicka över det känns det tämligen godtyckligt, speciellt om man tillämpar det hos exempelvis gemene arbetare på Volvo personvagnar. Hade inte "kapitalisten" startat företaget hade inte arbetaren haft något jobb, på så vis har kapitalisten en gång i tiden skapat ett företag som omsätter ett värde som arbetaren själv erhåller nu i form av lön och sysselsättning. Det hela kan ses som en form av kontraktualism.

Men, för tio minuter sedan lyste idélampan över mitt huvud. Satt nämligen och läste om Dickies konstteori där kriterierna för konst är bland annat att det ska vara skapt av en konstnär som haft en tanke bakom verket, det ska vara arrangerat på ett "skapande" sätt och gärna ha en intressant infallsvinkel. Som alla vet är konst mycket dyrt och ett tämligen trivialt ting som en liten vas kan vara hiskeligt dyr.

Här blir det intressant, för konstnären själv skapar ju någonting av värde (utan någon form av kontraktualism) som är unikt och oersättligt, föreställ er exempelvis en stol med unik design. Alllt arbete konstnären gjort för att skapa denna stol, ligger i dess värde och priset man får betala för den Kapitalisten köper stolen, kopierar och massproducerar den i fabriker. På så vis får degraderas värdet på stolen i sig och den säljs billigare än vad det skulle göras av konstnären, som inte får sålt någonting, kapitalisten erhåller majoriteten av det värde konstnären producerat och exploaterar då denne något avskyvärt. Men, är själva köpet av en stol en form av kontraktualism? Har köparen rätt att kopiera någonting som skapats? Eller är det en kapitalistisk exploatering av konstnären.

Huruvida är detta plausibelt?

En varas värde bestämmes inte av det nedlagda arbetet. I det första exemplet tillför kapitalisten ett kapital, därför har han också rätt till det värde som han förhandlat sig till med arbetaren är rimligt för ett sådant kapital. Vilket ju är vad en löneförhandling innebär.

I fallet med konstnären har ju denne äganderätt till den unika stolen men bestämmer sig för att nyttan i försäljningen av stolen till kapitalisten och rätten till massproduktion av denne är större än alla andra för närvarande tillgängliga alternativ.

Jag tycker det är märkligt att säga att konstnären inte får sålt någonting, han har ju redan gett upp äganderätten.

För en anarkist är ett ägande av en vara ovillkorligt, i kapitalistiska ekonomier är det oftast det inte. Så, konstnären kan sälja varan under villkoret att den inte massproduceras. Det är den typ av försäljning vi ser när vi köper möbler på IKEA. Vi köper hyllan OLLE men vi köper inte rätten att massproducera OLLE. Konstnären i ditt exempel har däremot sålt rätten till massproduktion, och har han det inte begår kapitalisten en olaglig handling.

Problemet i ditt exempel ligger i att det har arbetsvärdeläran som grund. Just konstverk är ett utmärkt exempel för att visa bristerna i arbetsvärdeläran. Säg att konstnär A säljer ett konstverk för summan X till konsument B. Då kan vi hävda att värdet på varan är det nerlagda arbetet. Men om konsument B säljer varan för priset X+Y till konsument C, så, har inget ytterliggare arbete lagts ner i varan. Så värdet i varan är större än det nerlagda arbetet. Arbetsvärdeläran saknar därmed förklaringsvärde för vad ett värde är i en ekonomi.

Din frågeställning kan besvaras ganska lätt: Man kan inte sno konstnärens konstverk genom att massproducera det - i allafall inte i praxis (well, Warhole massproducerade, men det var en del av hans konstnärliga nich).

Om jag massproducerar en kopia av Picassos Guernica, så kommer jag inte tjäna X antal miljoner kr. på varje kopia, så som ägaren av Guernica gör, om denna väljer att sälja verket.

Men det finns konst, som i motsats till målningen och skulpturen (etc.), inte kan hittas i sin originalversion: den temporära konsten - musiken. Musiken består inte permanent, så som ett bild eller en målning, utan i en sekvens av vibrationer som måste spelas upp igen. Och musiken massproduceras. Så musikern sitter i en situation som passer in i "exploateringsargumentet". Utan (den traditionella, inte den producerade) musikaren kan inte producenten skapa ett produkt att sälja - han måste alltså ge en kontrakt åt en musiker. Musikaren är, å andra sidan, beroende av producentens medlar för att nå sin publik. Men det är inget tvång. Musikaren väljer att, emot att gå på kompromis med vissa av sina rättigheter, att ta del i något han inte annars kunde ta del av.

Marknaden bestämmer priset, så i det exemplet du drar fram är problemet väl mer: Är det moraliskt rätt att plagiera/kopiere och sedan utkonkurrera upphovsmannen. Inom film och musikbranchen kunde "kapitalisten" vara han som laddar ner från piratebay - eller kanske han är tjuven (copyrightbrott). Om han dock säljer vidare till lägre pris, då begår han ännu ett brott (oauktoriserat handel - efter han snodde varan).

Edit: Well, what Seburo said (better than me)...

Exploatering har aldrig förekommit och kommer aldrig att förekomma; om en individ är oförmögen att värna sitt egenintresse är detta individens misslyckande. Införandet av exploatören som antagonist beror enbart på individens ovilja att se sin egen skyldighet i sammanhanget. Allt i enlighet med konsensus bland debattörerna här i egocentrismens högborg Flashback.

Fast det där är ju en halmgubbe. Vad jag säger är att det inte finns en exploatering inbyggd i kapitalismen. Jag säger inte att exploatering aldrig kan vara fallet. Däri ligger en väsentlig skillnad.

Det var i själva verket sarkasm, dock så kanske det inte framgick särskilt tydligt. Min poäng var att belysa att någon som ser till den påstådda exploatörens intressen alltid kan hävda att det rör sig om individens misslyckande, medan parten som känner sig utnyttjad är intresserad av att måla ut en exploatör.

Att diskutera en "inbyggd exploatering" blir ganska missvisande då det, som jag ser det, snarare rör sig om synsätt än om objektiva sanningar. Därför kan man i ts exempel, beroende på betraktarens intresse, välja att se exploateringen eller att inte göra det.

Jag skulle säga att både din och LucNNs kritik är riktigt i sak, dock så kan denna kritik inte sägas avgöra exploateringens vara eller icke vara i sammanhanget.

Edit: Jag har själv svårt för ts uppmålning av exploatering kontra kontraktualism, då jag har svårt att se kontraktualismen som en hållbar morallära.

Du bör inte betrakta exploatering som ett moraliskt påstående här, utan det är ett ekonomiskt. I arbetsvärdeteorin innebär det att producenten inte får hela värdet av produkten. Vill säga X-Y, där X är värdet och Y exploateringsgraden. Därför beror inte exploatering i denna ekonomiska förståelse på vilket synsätt man har. Däremot beror det på huruvida arbetsvärdeläran förklarar det som den är satt att förklara, och, det gör den inte. Det är på detta sätt som det inte finns en inneboende exploatering av alla lönearbetare, då ett sådant påstående är avhängigt arbetsvärdeläran.

Det finns ju en annan typ av exploatering, när vi talar om den i sociologiskt moraliska termer, exempelvis den där prostituerade säljer sin kropp som sista utväg. En liberal kanske förnekar denna exploatering, men någon som förkastar arbetsvärdeläran behöver inte göra det. Denna typ av exploatering anser jag vara närmast obefintinlig i social-liberala kapitalistiska samhällen - även om denna typ av samhällen förstås har andra orättvisor.

Både ja och nej. Arbetsvärdeläran ger en otillräckligt förklaring, och jag kan hålla med om att man med den som argument inte kan argumentera för att exploateringen är given. Och jo, i och med att ett objektivt värde inte kan sättas blir den prissättning betraktaren använder sig av i sitt exempel godtycklig och med denna också exploateringsgraden.

Jag skulle snarare se det som att denna exploatering sker hela tiden, dock i olika utsträckning. Att förneka den är att förneka människans egoism.

Jag får inte rätsida på den fetstilade meningen. Jag tror inte den går ihop och att det är därför jag inte begriper den, men, skulle du kunna omformulera? Ibland har man otur med förståelsen för just den eller den meningen.

Jag tycker du säger att prissättningen blir godtycklig. Det förstår inte jag. Ej heller hur exploateringsgraden är godtycklig. Vad vill du mena här?


Det finner jag absurt. Exploatering i trivial mening möjligtvis, men det är att extrapolera om man menar att den på något sätt är ett, för denna typ av diskussion, signifikativt utnyttjande.

Egoism är i min läsning inte pejorativt, även om det är så det alltid används i diskurser. Antar att det beror av Stirner varför jag ställer detta på huvudet.