Den perfekta människan?

Jag har hört om ett tankeexperiment som skulle gå ut på att en vanlig person skulle få möjlighet att stiga in i någon form av maskin och omvandlas till den perfekta människan. Den perfekta människan utan fel och brister, som alltid handlar rätt. Att man varit "vanlig" skulle vara bortglömt, nuet skulle vara verkligheten.

Diskussionen handlar om huruvida man skulle göra valet, att utsätta sig för detta.

Är det någon annan som vet mer om detta? Någon bok?

Har inte hört något om detta tankeexperiment tyvärr...frågan är hur det skulle kunna definieras, vilka kriterier som kunde brukas för att fastställa vad som är "den perfekta människan"? Utifrån min "naturalistiska" och "kulturrelativistiska" världsåskådning är det en fullständig omöjlighet att upprätta någon sådan ultimat rollmodell som "handlar rätt och är utan fel och brister", för att inte tala om det ogenomförbara i en sådan genomgripande "restaurering eller uppgradering" om man nu vore säker på att kriterierna för perfektion vore giltiga och på något vis givna och nödvändiga...
Men alla sådana kriterier på perfektion och "rätt handlande" är enligt min mening godtyckliga kulturella konstruktioner, och människan inget statiskt utan som del av evolutionens rasskred och underkastad kvantfysiska svårberäkneliga sannolikheter etc. ständigt stadd i förändring både som art och individ.

Men om man struntar i alla invändningar så återstår väl ändå frågan om man själv skulle önska "bli perfekt" (man kunde ju försöka upprätta någon sorts etisk konsensus från de stora traditionerna och specificera att den som gjorts perfekt måste vara högsint, rättrådig, tapper, vis, barmhärtig, anständig osv., om man tar sin utgångspunkt i den grekiska traditionen), glömma allt som varit, allt man inbillat sig, och vara helt uppslukad av nuet som verklighet:
nej, knappast ändå, det skulle förefalla mig som att robotiseras, klichéiseras, det bästa är nog att allt både i och utom en själv är precis som det är, om än det ofta är plågsamt att reflektera över. Kanske det är det som är fullkomligheten, den kaoshemsökta världsordningens oöverskådliga och hänsynslösa väldighet, där allt individuellt till sist inte betyder mycket alls, samtidigt som det är det individen från vagga till grav är hänvisad till, att titta ut genom sina egna ögon och vara denna långsamt multnande organism.

precis som Ezzelino säger, det är en omöjlighet. människoarten består av 6 miljarder individer och följdaktligen 6 miljarder verkligheter. visst finns det dogmer och normer som majoriteten följer men huruvida de är rätt eller fel kan ingen säga. allt handlar om överenskommelser.

det enda sättet att uppnå perfektion är att leva kravlöst. man är totalt tillfreds med det man har just NU. jag älskar mina svagheter och styrkor eftersom de sammantaget gör mig mänsklig.
alla kan vara perfekta, bara men omvärderar sin inre bild av perfektion

Det man kan kalla den "perfekta människan" måste väl ändå vara allsmäktig gud?
För att kunna avgöra vad som är rätt eller fel måste man kunna ha alla fakta, vinklar och åsikter inräknade. Alltså måste man förstå hur allting fungerar. Ingen kan väl göra det, förutom han som skapade allt? Nu tror jag inte på gud, således kan inte människan någonsin bli perfekt.

Som jag uppfattade tankeexperimentet så är det den enskilda individen som bestämmer vad "perfekt" innebär. Att jag skulle bestämma hur jag skulle vara som den perfekta människan och sedan stiga in i maskinen för att programmeras till den, i mina ögon, perfekta människan. Diskussionen rör sig om huruvida och i så fall varför man skulle utsätta sig för detta, alternativt varför inte.

Det rör sig alltså inte om en generaliserad bild, vi kommer aldrig att kunna enas om vilka egenskaper som är perfekta.

Jag vet inte varför jag tror, att denna människa skulle bli mycket ensam..

Jag skulle nog tyckt att det var ganska läskigt. Jag måste ändå säga att människor som är för neutrala socialt är ganska skrämmande och jag ser en likhet mellan att vara neutral och att vara perfekt. Detta eftersom brister är en del av personligheten och utan brister blir man således likt ett "klister".

Klister är jobbiga, de har ingen personlighet. Att visa sig mänsklig är en viktig del av att visa personlighet.

Jooo - ibland känns det lite ensamt ....

Jag har nämnt detta i andra trådar så med risk för att bli tjatig: Om jag någonsin skulle råka träffa 'den perfekta människan' skulle jag förmodligen bli så irriterad på fanskapet att jag skulle tvingas lägga band på mina våldstendenser.

Tankeexperimentet lär gå att finna i Anarkistat och utopi, Robert Nozick, Timbro (nyligen utkommen i pocket) med början på s.80. Jag har själv inte hunnit köpa boken men jag hoppas att det stämmer.

Perfekt och utan brister enligt vem? Att "handla rätt" är ju ganska subjektivt.

Nietzsche hade annars ett recept på att bli en übermensch:

1. Acceptera att gud är död.
2. Frigör dig från alla dina nuvarande värderingar.
3. Ta dig i kragen och skaffa dig frihet och makt.

Jag har läst liknande tankeexperiment, men då var inte individens definition av "perfekt" det viktigaste utan snarare perfektion ur ett överlevnadsperspektiv. Den perfekta människan skulle i så fall i varje givet läge vara medveten om vilka val som skulle ge de största fördelarna för henne både kort- och långsiktigt. Detta skulle i sin tur innebära att hon inte skulle ha något "undermedvetet" och hela tiden fatta rationella beslut baserade på fakta. Resonemanget blir rätt otäckt om man funderar på det en stund. Om det skulle finnas flera av denna perfekta människotyp skulle de mycket väl kunna bestämma att det skulle ligga i deras intresse att "rensa bort oönskade element" som inkräktar på deras möjligheter till ett perfekt liv. Låter det bekant?