Svensk mentalitet - har den förändrats under aren?

Jag bor själv sedan manga ar tillbaka utomlands och har tidigare rest väldigt mycket a jobbets vägnar. Det är väl ett 40-tal länder som jag har besökt. Jag har varit mycket i Mellanöstern, Sydamerika, Asien och i de flesta av Europas länder. Som utlandssvensk far man ett annat perspektiv pa sitt hemland. När man kommer hem märker man att manga drag inom den svenska mentaliteten är ganska unika. I ett antal tradar har den svenska mentaliteten stötts och blötts, men det jag tänkte att vi skulle diskutera här är om den alltid har varit som den är i dag.

Genomgaende drag som jag tycker mig ha obeserverat är bl.a.:

• Utpräglad rädsla för konfrontationer
• Naivitet (man genomskadar inte folk med ont uppsat utan tror gärna gott om alla)
• Ett extremt bokstavstroende vad gäller lagar och regler
• Självpatagen isolering (man drar sig gärna undan för att slippa snacka med sina grannar t.ex.)

Jag skulle gärna vilja ge ett par exempel pa nagra av de drag jag har listat upp. Vad gäller rädsla för konfrontationer sa finns det en trad här pa FB där TS undrar hur han skall göra för att förma sin granne att inte gena över hans tomt pa väg till en annan granne:

https://www.flashback.org/t1239442

Just att kanske konfrontera damen och göra klart för henne att det är störande att hon genar verkar inte vara ett alternativ för TS.

Vad gäller naivitet verkar svenskar tro att staten alltid arbetar för samhällets bästa och att lagar och förordningar enbart tillkommer för att främja den enskilda individens bästa. Vad gäller islam verkar manga utga fran att det är en fredlig religion som är att jämstalla med vilken annan som helst. Man vill inte inse att det finns en hotbild och att svenskarna kanske kommer att tvingas in under det muslimska oket inom ett par artionden. Om det skulle ske kommer svenskens reaktion att vara "ja, det blev ju inte riktigt som vi tänkt oss, men nur far vi faktiskt anpassa oss till det nya samhället".

Angaende lagar och regler, sa har jag mött väldigt manga svenskar som tycker att nagot av det viktigaste som finns att halla hastigheten pa de svenska vägarna. En bekant till mig uttalade sig sa här: "om det nu star 50 pa skylten, sa är det fan i mig 50 som gäller och inte 52 eller 53". Han formligen tuggade fradga och skakade nästan i hela kroppen när jag uttryckte en avikande mening. En polis fran min hemstad som jag känner sedan manga ar tillbaka blev helt vansinnig när jag pa puben berättade för honom att jag hade parkerat pa en parkeringsplats för handikappade för att ga in och köpa en flaska vin pa bolaget. Jag stod där kanske 10 minuter och det fanns 5 andra handikapplatser som var lediga. "Det är fan i mig det värsta jag vet! Vilket fruktansvärt förakt för handikappade!", uttryckte han sig. Han var nära pa att säga upp vänskapen p.g.a. den här incidenten. Riktiga valdsbrott verkar inte framkälla samma känslor.

Beträffande isolering sa känner jag till ett antal fall där folk inte gar ut i trappen när de hör att en annan granne är pa väg ner. Pa det viset slipper man ju utbyta ett par ord eller säga goddag. Ett helt obegripligt fenomen anser jag.

Jag kan svarligen föreställa mig att den här mentaliteten alltid har varit radande i Sverige. Inte fanken var vikingarna eller karolinerna folk som gömde sig för grannarna eller hängde upp sig pa att nagon red lite för fort med hästen eller svischade förbi med ett snabbare skepp. Jag tror inte ens att den nuvarande svenska mentaliteten radde pa 50-talet. Hur har det blivit sa här? Vad är orsaken till att Sverigen numera befolkas av nagra rädda stackare som inte vagar säga i fran?

Är mitt antagande riktigt att den nu radande svenska mentaliteten är ett förhallandevis nytt pafund som utvecklats fran typ 1960-talet fram till i dag?

Fritt fram för spekulationer.

Japp, svensken i gemen är en kuvad jävel som är indoktrinerad till att staten kan lösa allt och är allt lita på i alla väder, och gud förbjude den jäveln som skulle våga stå upp mot överhögheten. När man tänker efter och reflekterar över hur svenskar låter sig fullständigt styras av staten så blir man ganska skrämd av vilken effekt propaganda kan ha.
Jag tror att dom flesta av dragen du nämner inte nödvändigvis måste ha tillkommit under 1900-talet, men många av dom har i vilket fall som helst eskalerat kraftigt under det nämnda århundrade tack vare den statliga indoktrineringen.

Just människor som blir så förbannat upprörda över småsaker, som du nämner, men inte bryr sig ett piss när verkliga saker att bli upprörd över händer är så jävla jobbiga. Folk som inte rör en min när ännu en flicka har kastats ut från en balkong eller någon tjej har gruppvåldtagits, men blir så jävla upprörda och kan med och säga upp vänskapen med folk på grund av man unnat sig ett par bloss cannabis. Någon med psykologisk utbildning kan säkert förklara den här formen av missriktad upprördhet.

Vid närmare eftertanke så kan det vara en medveten genomförd effekt under den massiva utbyggnaden av den offentliga sektorn under slutet på 1960 och 1970-talen.

Helt otroligt, jag har varit medlem på FB i ca 3 år och under tiden haft olika konton. TS, du är den första kloka människa jag träffat på här på FB.

Men jag tror faktiskt att det svenska systemet har byggts upp såhär tack vare politikerna. Man vill göra svensken rädd och osäker för att på så sätt ha kontroll på honom. Man har helt enkelt brutit ned den svenska gemenskapen. Idag lever vi i ett alltför stressat samhället där det t ex inte finns tid för några demonstrationer mot såna otroligt jävla larviga regler som att du inte får röka på arbetstid. Har ett flertal kollegor som är rökare som går och gnäller och muttrar om hur förjävligt det är att man inte ens får röka en cigarett under arbetstid, men när man ställer frågor som t ex varför de inte sätter ned foten och säger ifrån så får man genast svar som "Äsch, det är ändå ingen som lyssnar på oss, vi har inget att säga till om"

Likadant när det gäller saker som invandringen. Här på Flashback där man är anonym så diskuteras det flitigt och klagas något enormt på invandringen och invandrarna, men inte fan så skulle Lasse 35 här på FB verkligen gå och konfrontera den gapiga, idiotiska, illaluktande somalien som för ett jävla liv på bussen för rädslan av att bli kallad rasist.

Man skulle kunna säga att idag så lever vi inte tillsammans i ett land, utan Sverige är en plats för olika människor att bo på bara, som ett enda stort kollektiv där varenda jävel kör sitt eget race och skiter fullständigt i hur det går för andra runtomkring sig. Går Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt ut och säger "Imorgon måste alla bära gula tröjor" Så kommer man helt plötsligt se varenda kotte ha gula kläder på sig för att pappa Fredrik säger så.

Slutsats: Våra svenska ledare har enorm kontroll på oss tack vare den stressen vi lever i. Vi svenskar är kända runtom i världen för att vara tysta, fega enstörningar som endast öppnar käften efter lite alkohol. Oavsett vad ni svarar till detta så är det iaf det jag har fått höra från mina utländska kamrater som besökt Sverige, och jag vet att många andra har fått höra samma sak.

Vi måste bryta denna vana för att få ett bättre samhälle, vi måste återigen få känna en folkgemenskap och INTE gå runt och säga att "Nämen fan rösta på SD, de löser alla problem!" Inga politiker, oavsett partiprogram och åsikter, kommer att bry sig om det svenska folket.

Jag tycker det är dags att pissa på våra politiker såsom de pissar på oss.

Men som sagt, en hand kan inte klappa sig själv.

Tack för berömmet Jag haller med till fullo. Sverige har blivit som en sorts hotell där man inte känner sina grannar, och det verkar som starka politiska krafter ytterligare driver pa den utvecklingen. Man skall inte själv ta egna initiativ utan överlämna det till staten. Jag tror att gemensamma värderingar är en viktig del av en folkgemenskap. Om man gar pa en ledarskapsutbildning t.ex. sa är den viktigaste lärokomponenten att en grupp inte kan fungera utan just gemensamma värderingar. Det gäller givetvis ocksa för ett land. Självklart skall folk fa tro pa eller syssla med vad de vill, men utan en ledkultur kan inte ett samhälle fungera som ett samhälle. Det blir nagot annat.

Att säga till folk är nagot som förekommer betydligt mer utomlands. När jag har haft problem med mina grannar här i Tyskland har jag inte gatt till hyresvärden utan knackat pa och vänligt förklarat vad som stör mig. Knappast nagon har tagit illa upp utan har i stället tagit till sig med budskap och hälsar trots det lika glatt eller växlar nagra ord med mig när jag sitter pa balkongen. En tjej som gick med högklackat - vilket störde mig enormt - bjöd in mig pa ett glas vin när jag var uppe och besvärade mig (nej, det blev inget mer ).

Jag vägrar tro att svenskarna var sa konfrontationsskygga pa 50-talet.

Det där med att undvika grannar tycker jag inte har med saken att göra. Det är ju inte för att man är "rädd" för dem utan helt enkelt för att man vill slippa krystade möten med personer som man inte har någon lust att konversera med och i många fall inte känner någon som helst gemenskap med.

Jag vet inte. Svensken är nog på det här viset helt enkelt. Läs Heidenstam om svenskt lynne från 1897. Inte mycket skillnad på hans beskrivning och din, förutom att han är stoltare över svenskheten än du. Att försöka få det till "68-vänsterns fel" är bara löjligt. Det fungerar inte så. Det politiska klimatet kan förändra ytspelet och vissa underförstådda normer i offentligheten, men knappast medfödda karaktärsdrag i grunden. Bara ideologister tror att ideologier verkligen kan skapa nya sorters människor. Där är ni "nyliberaler" verkligen lika kommunisterna.

http://www.kunskap.org/heidenstam/om_svenskarnes_lynne.html

Svensken är urtypen av en substansmänniska. Vi gillar verkligen inte onödiga broderier.

Du säger att du som utlandssvensk märker mer hur unika svenskar är. Samtidigt visar du själv hur svensk du fortfarande är, genom att måla en negativ bild med våra nationella särdrag. Svenskar är fega, konflikträdda, extremt laglydiga. Jag är också utlandssvensk, älskar mitt land och mina landsmän, men klarar inte av det politiska klimatet och PK-ismen.

Jag skulle säga att svenskar är blyga, det är nog utan tvekan ett av våra dominerande nationella särdrag. Raka motsatsen till amerikaner, där det ska pratas och pratas och pratas till förbannelse med totala främlingar. Det är väl en smaksak vilket man föredrar. Dock är amerikaner i min erfarenhet mycket ytliga och inte alls så genuina som svenskar. Får man bra kontakt med en svensk betyder det väldigt mycket, och när isen väl smält finns det något värdefullt innanför. De amerikaner jag lärt känna har varit väldigt öppna och hjärtliga från första början, men när man skrapat lite på ytan har det inte funnits så mycket under. Detta gäller f ö både Nord- och Sydamerika.

Konflikträdda, ja det är vi inte ensamma om. Jag bor i Storbritannien. Här är de extremt konflikträdda. Det gnälls och klagas friskt människor emellan, men att verkligen klaga till den som betett sig illa, människa eller företag, det förekommer knappast. Jag märker när jag klagar på dålig service eller inkompetens att folk knappt vet hur de ska reagera, de är inte vana vid klagomål och att någon står på sig. Om britter, en gång "stolta krigare och erövrare" som våra vikingaförfäder, möter minsta mostånd, säger de bara "never mind" och tar sig en kopp te istället.

Naiva, ja, där slår du huvudet på spiken. Vi tror gott om alla människor, litar på att folk talar sanning, och tror att alla är lika skötsamma och ordentliga som vi. Detta har exploderat i våra ansikten med invandringen. Araber och negrer är raka motsatsen till oss, och använder vårt civiliserade samhälle emot oss. Vi kan inte handskas med det, och stoppar huvudet i sanden istället, medan de använder våra lagar och vårt kollektiva dåliga samvete till att ta vårt land ifrån oss.


Kan det ha något att göra med rädsla för att bli misshandlad av somalierns klan..? Svenskar vill prata, blattar vill slåss.

Jag känner för det allra mesta en enorm stolthet över mitt folk. Jag är stolt över att vi är ärliga, pålitliga, skötsamma, laglydiga osv. Glöm inte att vi också bryr oss om miljön och Tredje Världen mycket mer än andra länder verkar göra. Dock är det också ett nationellt särdrag att skrapa med foten och skämmas över att vara svensk, med allt vad det innebär. Vi ska vara ödmjuka, inte tro att vi är nåt. DET tycker jag är det negativa med svenskheten. Vi ska givetvis vara stolta över vårt land och vad vi bidragit till världen, Björn Borg, Absolut, IKEA, Volvo, TetraPak, kullager, Roxette osv. Vi borde räta ut våra krökta ryggar och känna att Sverige är fantastiskt istället. Men 100 år av socialism har tagit död på vår nationella stolthet och har gjort oss till hjälplösa robotar, utan vilja, utan styrka, utan drivkraft. Det tycker jag är det tragiska med dagens Sverige.

"ja, det blev ju inte riktigt som vi tänkt oss, men nu får vi faktiskt anpassa oss till det nya samhället".

Problemet i Sverige är att det är så absurt. Människor vågar inte ens rösta på SD trots att det är anonymt.

Tack för att du skrev i denna tråd, du bevisa just varför det är som det är i Sverige.
"Kan det ha något med rädsla för att bli misshandlad" - Slå tillbaka då? Seriöst, oavsett hudfärg & etnicitet är inte alla människor ute efter att misshandla och slå ihjäl oss svenskar. Skärpning förfan!

Det är något som växt fram från 1960-talet och framåt. Det så kallade folkhemmet. Det finns ett syfte. Folk ska hålla sig i sina ramar. Staten (Petriet var det tänkt från början, men dom jazzar omkring rund 30%-strecket just nu och trenden nedåt kommer nog att fortsätta då den nästan bara är folk som går på bidrag som röstar på dom) ska sköta allt. Du ska inte behöva snacka med några grannar eller någon annan. Du ska sitta hemma och se på upplysande program på sossevisionen. Så var det tänkt. Men det blev inte riktigt så. Det kom in folk utifrån. Svensken fortsatte att hålla sig i sina respektive lådor, men nysvenskarna gjorde inte det. Dom har hitills inte kunnat samlas sig natinellt ännu, efteroms man saknar dels förmågan intelektuellt, dels har för stora skillnader sin emellan. Men inom sina resp gupper är man livaktiga.
Folk som håller sig för sig själv utgör ett litet hot mot staten (Partiet). Man organiserar inte något motstånd. Nya idéer utväxlas inte och utvecklas därmed inte heller.

TS, om du inte läst denna, så gör det:
http://www.uriasposten.net/files/Bib/slutenanstalt.pdf

Där står mycket av intresse.