Det finns en spelare i Roma som betyder extra mycket, hans betydelse är så stor för hela mörkröda Rom att det är ett självmord att försöka sig på att beskriva det, han kallas ”Er Pupone” Kejsaren av Rom, de säger att han är större en påven, han är alla farbröders son, alla mäns närmsta broder och alla barns stora idol… Hans namn är Francesco Totti…
Han är spelaren som nobbade de största titlarna, de största pengarna och de stora individuella priserna, för att stanna i sin hemstad för att representera den klubb han alltid spelat för.
Men jag ska dock erkänna att på senare år så har sinnesstämningen förändrats lite på Stadio Olimpico när Totti kliver in på planen. Alla är såklart fortfarande glada, kärleken är fortfarande för stor för att kunna förklara, men det är samtidigt någon nostalgisk sorgsenhet som smyger sig inpå den stora massan. För snart är det nämligen över… Totti är 37 år gammal, kanske är just den här matchen hans sista, sista gången vi får se vår kapten, vår hjälte, vår symbol. Ingen vill släppa taget. Alla önskar att det kunde vara för evigt.
Låt mig berätta om mina intryck från senaste gången som jag befann mig i Rom och på Stadio Olimpico, det var ett par veckor sedan och det är nog det enklaste sättet att försöka sig på en förklaring av Tottis storhet i Rom.
…Publiken reser sig ur sina stolar. När långsidan börjar hoppa gungar det i hela arenan, som om Olimpico snart ska rasa. En äldre kvinna i orangeröd halsduk får någonting i blicken. Den lilla brunhåriga killen på pappas axlar spärrar upp ögonen. Den äldre mannen tar vördnadsfullt av sig kepsen och ser ut över arenan som om något stort just är på väg att inträffa. Han reser sig långsamt. Doften av rök når långsidan. Från ‘Tevere’ hör man fotstampet från den södra curvan, man hör sorlet, ser bengalerna, armar som sträcks mot skyn, öppna munnar, en spänd förväntan som vilar över hela arenan.
‘Oooooooooooooooooooooooooooooh…’
Sorlet på arenan stiger ännu högre och är på väg att träffa skyn. När alla andra spelare har presenterats av speakern återstår bara en. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur kan en man vara så älskad av sitt folk? Hur mycket kärlek kan en enda människa få? Man måste stå här för att förstå.
‘Numero dieci. Bimbo d’Oro.. Er pupone.. Il nostro capitano, il simbole della Roma.. FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO publiken svarar; TOOOOOOOTTIIIII!!!, FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO publiken svarar; TOOOOOOOTTIIIII!!!, FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO publiken svarar; TOOOOOOOTTIIIII!!!
Jublet når skyn.
Kvinnan fäller en tår, den gamle mannen sänker ögonbrynen, nickar och tar på sig sin keps igen. Pappan ler och den lille pojkens mun är vidöppen. Han skrattar och jublar omvartannat.
Min hud knottrar sig, jag är fullständigt hänförd och fokuserad på vad som sker där nere på innerplanen.
Min blick följer kaptenen när han, hand i hand med ett litet barn vandrar in på planen tillsammans med sina lagkamrater.
Han tackar publiken, vinkar åt alla håll, tar emot en blombukett av en vacker flicka och han börjar jogga ner mot den södra curvan med blommorna i handen. Jublet stiger åter.
När Romas nr 10 kommer ner bakom målet saktar han ner och börjar vandra ut på löparbanan.
Han tittar upp mot curvan, går sakta hela vägen fram, går ner med ena knät och lägger med vördnad ner buketten.
Han stannar till med sänkt blick, som om han bad en bön där framme, som om curvan vore ett altare. Han tittar upp, storbildsskärmen fångar kaptenens blick. I det stolta ansiktet skönjer vi från läktarplats två tacksamma ögon.
Som om han vet att det hela en gång kommer att ta slut. Som om han inte kan suga i sig och njuta av all den uppmärksamhet som nu riktas mot just honom. Tiden står stilla. Från läktarplats har jag svårt att hålla känslorna tillbaka.
Han lyfter sina händer, applåderar supportrarna och joggar mot mittcirkeln. Det är dags för avspark. Himlen är kolmörk. Det är dags för en ny uppvisning hemma i Rom för vår tids Gladiator.
Men alla sagor har ett slut.
Den där kvällen på Olimpico fällde jag en tår. För Totti, för staden, för den gamla kvinnan, för farbrorn i keps, för pappan med sonen på axlarna, för den södra curvan, för alla som älskar den här sporten. För kärleken. Jag kramade om mitt sällskap. Låt det aldrig ta slut tänkte jag.
‘No Totti, No Party’
Han är spelaren som nobbade de största titlarna, de största pengarna och de stora individuella priserna, för att stanna i sin hemstad för att representera den klubb han alltid spelat för.
Men jag ska dock erkänna att på senare år så har sinnesstämningen förändrats lite på Stadio Olimpico när Totti kliver in på planen. Alla är såklart fortfarande glada, kärleken är fortfarande för stor för att kunna förklara, men det är samtidigt någon nostalgisk sorgsenhet som smyger sig inpå den stora massan. För snart är det nämligen över… Totti är 37 år gammal, kanske är just den här matchen hans sista, sista gången vi får se vår kapten, vår hjälte, vår symbol. Ingen vill släppa taget. Alla önskar att det kunde vara för evigt.
Låt mig berätta om mina intryck från senaste gången som jag befann mig i Rom och på Stadio Olimpico, det var ett par veckor sedan och det är nog det enklaste sättet att försöka sig på en förklaring av Tottis storhet i Rom.
…Publiken reser sig ur sina stolar. När långsidan börjar hoppa gungar det i hela arenan, som om Olimpico snart ska rasa. En äldre kvinna i orangeröd halsduk får någonting i blicken. Den lilla brunhåriga killen på pappas axlar spärrar upp ögonen. Den äldre mannen tar vördnadsfullt av sig kepsen och ser ut över arenan som om något stort just är på väg att inträffa. Han reser sig långsamt. Doften av rök når långsidan. Från ‘Tevere’ hör man fotstampet från den södra curvan, man hör sorlet, ser bengalerna, armar som sträcks mot skyn, öppna munnar, en spänd förväntan som vilar över hela arenan.
‘Oooooooooooooooooooooooooooooh…’
Sorlet på arenan stiger ännu högre och är på väg att träffa skyn. När alla andra spelare har presenterats av speakern återstår bara en. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur kan en man vara så älskad av sitt folk? Hur mycket kärlek kan en enda människa få? Man måste stå här för att förstå.
‘Numero dieci. Bimbo d’Oro.. Er pupone.. Il nostro capitano, il simbole della Roma.. FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO publiken svarar; TOOOOOOOTTIIIII!!!, FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO publiken svarar; TOOOOOOOTTIIIII!!!, FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO publiken svarar; TOOOOOOOTTIIIII!!!
Jublet når skyn.
Kvinnan fäller en tår, den gamle mannen sänker ögonbrynen, nickar och tar på sig sin keps igen. Pappan ler och den lille pojkens mun är vidöppen. Han skrattar och jublar omvartannat.
Min hud knottrar sig, jag är fullständigt hänförd och fokuserad på vad som sker där nere på innerplanen.
Min blick följer kaptenen när han, hand i hand med ett litet barn vandrar in på planen tillsammans med sina lagkamrater.
Han tackar publiken, vinkar åt alla håll, tar emot en blombukett av en vacker flicka och han börjar jogga ner mot den södra curvan med blommorna i handen. Jublet stiger åter.
När Romas nr 10 kommer ner bakom målet saktar han ner och börjar vandra ut på löparbanan.
Han tittar upp mot curvan, går sakta hela vägen fram, går ner med ena knät och lägger med vördnad ner buketten.
Han stannar till med sänkt blick, som om han bad en bön där framme, som om curvan vore ett altare. Han tittar upp, storbildsskärmen fångar kaptenens blick. I det stolta ansiktet skönjer vi från läktarplats två tacksamma ögon.
Som om han vet att det hela en gång kommer att ta slut. Som om han inte kan suga i sig och njuta av all den uppmärksamhet som nu riktas mot just honom. Tiden står stilla. Från läktarplats har jag svårt att hålla känslorna tillbaka.
Han lyfter sina händer, applåderar supportrarna och joggar mot mittcirkeln. Det är dags för avspark. Himlen är kolmörk. Det är dags för en ny uppvisning hemma i Rom för vår tids Gladiator.
Men alla sagor har ett slut.
Den där kvällen på Olimpico fällde jag en tår. För Totti, för staden, för den gamla kvinnan, för farbrorn i keps, för pappan med sonen på axlarna, för den södra curvan, för alla som älskar den här sporten. För kärleken. Jag kramade om mitt sällskap. Låt det aldrig ta slut tänkte jag.
‘No Totti, No Party’
".
