Att komma tillbaka till arbetslivet

Jag har varit arbetslös i ca ett år. Jag blev uppsagd pga omstruktureringar och därav arbetsbrist. Under det här året har jag haft a-kassa, gått på mina möten på arbetsförmedlingen, haft en personlig jobbcoach, filat på mitt cv osv.

Jag har sökt massor med jobb utan framgång. Eftersom jag inte har någon utbildning högre än gymnasiet är jag rätt så begränsad till vilka jobb jag kan söka. Jag har tidigare jobbat i restaurangbranschen, det är det jag kan - är dock ingen utbildad kock utan självlärd.

Nåväl - nu har jag fått ett heltidsjobb i ett halvår med mycket stor chans till förlängning och "fast" anställning. Jag är så klart jätteglad för detta men jag pendlar mellan upprymdhet och djupaste tvivel.

Jag har i alla år haft ett jobb att gå till och har aldrig varit arbetslös tidigare. Därför var jag helt oförberedd på konsekvenserna: Jag har blivit introvert och isolerad. Folkskygg helt enkelt. Jag har stundtals fruktansvärt dåligt självförtroende trots att jag vet att jag är (var?) duktig i mitt jobb.

Min telefon har tystnat - jag ringer inte upp vänner och de ringer inte mig. Jag har dragit mig tillbaka och har skämts för att aldrig kunna svara positivt på frågan: "Har du fått nåt jobb?". Går omvägar på stan för att slippa möta kända ansikten och det har hänt att jag dragit upp telefonen ur fickan och låtsats få samtal bara för att slippa prata med folk.

Jag hade alltid trott att den dag jag fick jobb skulle allt det här vända men det har det inte gjort och jag förstår inte varför. Jag ska börja jobba om en vecka och redan nu har jag ont i magen. Är orolig - kommer jag att klara jobbet? Har jag glömt hur man gör? Och jag känner ju ingen där? Tänk om mina arbetskamrater inte gillar mig? Har glömt hur man socialiserar med folk på nåt sätt.

Jag gruvar mig för att jag inte kan några rutiner och inte kommer att hitta nånting, inte kunna namnen på folk osv.

Vet inte riktigt varför jag skriver detta men antar att jag vill att någon ska peppa mig. Jag inser ju själv när jag skriver detta att det är absurt att jag ska kunna några rutiner eller hitta på en ny arbetsplats innan jag ens har börjat. Eller kunna namnen på folk innan jag ens har träffat dem . Jag inser också att arbetsgivaren tror på mig, annars skulle jag ju aldrig ha blivit anställd.

Är det vanligt att man reagerar psykiskt så här på arbetslöshet? Och att komma tillbaka till arbete igen? Hur ska jag tänka och peppa mig själv? Mitt senaste jobb var på en och samma arbetsplats i många år så jag har ingen stor erfarenhet av hur det är att byta arbetsplats...

Under det här året har min ekonomi raserats och alla besparingar är borta. Jag har ont i magen varje månad när det är dags att betala räkningarna. Nu får jag för första gången i mitt liv ett jobb med fast månadslön (har alltid haft timlön tidigare), kompledighet, storhelgstillägg, semester, diverse förmåner och allt annat som de flesta tar för givet.

Varför kan jag inte enbart glädja mig åt detta? Varför är jag så satans nervös? Är det nån som känner igen sig? Snälla - peppa och stötta mig!

Jag brukar alltid bli jävla knepig i början av nya jobb, då jag får lite halvpanik när man ska arbetar 8timmar om dagen, när man som arbetslös haft hur mycket frihet som helst.
Men alla andra straffas ju 8timmar om dagen, då får jag anta att man får göra det också.

Annars vet jag inte riktigt vad du har ångest över, att komma på ny arbetsplats är inte så svårt precis.
Blir ju att hälsa på alla, följa den som visar dig runt, prata om vad du gjort tidigare osv(för det undrar typ alla), sen försöka följa snacket på lunchen. Som vilken arbetsplats som helst dvs. Är ju oftast så att när det kommer nytt blod till arbetsplatsen, så vill ju folk gärna prata med en eller så, visar att man är välkommen in i gänget.

Det är rätt så normalt att människor efter en längre tids arbetslöshet blir inåtvända och osociala. Fullt normalt också att självförtroendet kan ha fått sig en törn av alla jobbansökningar du skickat in men aldrig fått något svar på, grubblandet över varför de inte valt dig etc, känslan av att inte vara behövs någonstans.

Men nu ska du bara fokusera på det positiva, du har fått ett jobb och kommer återigen kunna leva som en normal människa. Nervositeten kommer släppa när du börjar arbeta och har varit på arbetsplatsen ett tag. Det kommer förmodligen inte gå på ett kick men självförtroendet kommer tillbaka liksom den sociala förmågan, sen är allt som vanligt igen.

Alla får inte den form av depression som du har, vissa klarar av arbetslösheten bra etc utan några som helst symptom, ja vissa vill tom vara arbetslösa och gå hemma och löka.

Grattis till det nya jobbet! Det där med att dra sig undan från det sociala umgänget är rätt vanligt, det är som om man tappar sin identitet och blir en främling när man är arbetslös. Och det är klart att man reagerar med viss oro inför förändringar, även om de är till det bättre som fallet nu är för dig. Men jag tror att du kommer in i arbetandet och hittar tillbaka till ditt gamla liv igen. Kram och lycka till!

Jag har fan vart arbetslös i 3 jävla år! Känner igen mig sjukt mycket! Nu har jag fått jobb jag med och det går fint. Det började med en praktikperiod och det var ett yrke jag hade jobbat med innan så det gick väldigt smidigt...men ibland måste jag nästan påminna mig själv att jag faktiskt har ett jobb igen! och visst känns det lite konstigt att inte ha all tid i världen längre, nästan drygt ibland (du förstår säkert vad jag menar) jobbet i sig är inte speciellt kul eller utmanande, men jag är innerligt tacksam för det! Bara en sådan sak som att kunna säga att man faktiskt jobbar!

Har precis som du mest suttit hemma och degat, gjort ingenting, jag har även undvikit tjejer bara av den anledningen att man känner sig som en loser, då frågan vad man gör alltid kommer på tal tidigt. Det kan ju låta banalt men jag antar att du känner igen det också! Mitt självförtrodne trodde jag var högt, men det har sjunkit i botten, men är nu på väg tillbaka! Så kommer det säkert bli för dig med! Grattis till oss och för våra nya liv!

Ja, för tusan. Jag har själv råkat ut för arbetslöshet några gånger genom åren på grund av att jag jobbar i en ganska konjunkturkänslig bransch. Det känns väldigt konstigt. Ena dagen är man behövd, andra dagen har man ingen anställning och får helt plötsligt gå till Arbetsförmedlingen som en bidragstagare (det är lätt att se det så). På vägen ut från Arbetsförmedlingen går man lite omvägar för att inte stöta på bekanta för att mötas av den oundvikliga frågan "Jaha, vad jobbar du med nuförtiden då?". Om det är så att man får en helt ny typ av jobb som man inte direkt hållt på med tidigare så försöker 99 av 100 arbetsgivare att hjälpa till och introducera den nya medarbetaren. Nästa anna har förståelse för att man är lite vilsen i början. De har antagligen valt dig bland annat på grund av den person du är och givetvis tror de på dig och då finns lite överseende med att man inte är produktiv fullt ut den första tiden. Var intresserad, fråga gärna men visa också att du kan lösa uppgifter på egen hand. Det här kommer att gå bra.

Jag vill tacka för alla era uppmuntrande ord!

Att det är en form av depression har jag faktiskt inte tänkt på, men visst är det väl så. Och tänker man krasst så är det ju ingenting att skämmas för egentligen att vara utan arbete, inte i dessa bistra tider. När man är på arbetsförmedlingen ser man ju ett myller av folk från alla möjliga branscher. Allt från 18-åringar till 60-plussare. Det är verkligen inte rätt tid att skaffa nytt jobb när det kan gå 1000 sökande på en tjänst som affärsbiträde...

Jag försöker verkligen fokusera på det positiva! Och egentligen är det ju bara positivt - Jag gillar arbetsplatsen och tror att jag kommer att gilla att arbeta där. Det innebär en hel del nya arbetsuppgifter som jag inte har sysslat med förr men visst tycker jag att det är roligt att lära mig nya saker fast jag inte är 20 år längre... De arbetskamrater som jag träffat hittills verkar dessutom vara riktigt trevliga.

Det känns bra att skriva av sig så här och få feedback. Det får mig att tänka i andra banor. Jag har ju faktiskt haft personalansvar i mitt tidigare jobb och anställt folk, introducerat dem och varit handledare. Så jag vet ju att man inte kan ställa 100%-iga krav från första dagen - det är en omöjlighet. Jag har själv stått och sagt: "-Ta det lugnt, alla måste få vara nya på jobbet. Ingen kan allt från början, osv osv".

Men det är väl lite pga av att jag har den erfarenheten som jag kan känna mig osäker. Även jag har gjort några felbedömningar av den man anställt. Efter några veckor har det visat sig att det varit en missbedömning och att personen inte är rätt för jobbet. Jag är väl orolig för att det ska hända mig...

Trodde inte att såna tankar skulle drabba mig. Det var skitjobbigt att bli av med jobbet men jag försökte se det som en välbehövlig semester efter att ha arbetat hårt en längre tid. Men efter att man sökt jobb efter jobb utan att ens få ett svar började misströstan gro. Är jag för gammal? Är jag inte tillräckligt kompetent? Är jag för ful? Går det konstiga rykten om mig som jag inte vet om? Har jag fel kön? Vad är det för fel på mig egentligen? Det är just det här med att inte behövas, att ratas och känna sig utanför som ställt till det.

Jag har tyvärr aldrig varit speciellt bra på förändringar. Det var rätt så traumatiskt att plötsligt stå utan sysselsättning. Men nu kommer en förändring som är till det bättre och jag ska göra allt i min makt för att se framtiden an med tillförsikt! Det här kommer att gå bra!

Tack än en gång för era positiva kommentarer och feedback!

Och jag håller med dig, Schnyggve: Grattis till oss och för våra nya liv!

Så bistra tider som TS påstår vara är det inte längre. Beror ifs på vilket jobb man söker, och hur man söker.

Skickar man bara in sitt CV och väntar i godan tro på att företagen ska ringa dig så kan man glömma att få ett jobb. Ringer man däremot, eller går och pressenterar sig så ökar chansen radikalt.

Jag tycker i alla fall att lågkonjunkturen har vänt. Som exempel så sökte jag ett heltidsjobb för några månader sedan, och de flesta av de jobb jag sökte kontaktade mig. Dock så studerar jag nu och behöver således inget heltidsjobb.

Har även vänner som nu fått jobb efter en lång arbetslöshet. Så bistra tider är det då inte längre.

Tänkte bara uppdatera lite. Har jobbat i en dryg vecka nu och det går ju hur bra som helst. Visst var jag lite ringrostig de första dagarna men kom fort in i gamla gängor. Trevliga arbetskamrater och trevlig chef.

Det var bara det här hjärnspöket som trasslade till det för mig innan jag började. Det är väl så att arbetslöshet får olika slags inverkan på psyket. Men nu är jag odelat glad över att ha ett jobb igen!

Kämpa på. Var i liknande situation och det tog några månader på nya jobbet innan jag kände mig helt "normal" vid interkationer med kollegor och kunder.

Grattis! jobba på så blir du kvar

jag fick jobb på Hemtjänsten, men redan efter 10 pass fick jag sluta för " det funkade inte". Så nu vet jag inte alls vad jag ska göra

Jag själv är arbetslös vissa dagar är ju jobbigare än andra, men jag ger inte upp för det.
Det enda som känns lite surt att det fattas B körkort så jobb vore ju bra att få så man kan få det.

Jag försöker att umgås med vänner så man inte tappar det sociala helt och hållet.