Högmod...

Verkar finnas en förklaring till varför vi människor bör passa oss för högmod med!?

Vad känner ni?
När ni gräver i er själ?

Inte mer förklaring än att det är en social kod vi väljer att leva efter. Vad är det du egentligen vill fråga?

Bra fråga. Ett ganska bra exempel, tror jag. Det gäller förakt. Förra året stod jag på en parkering mitt i sommarvärmen. Då kom en snart nominerad white trash familj förbi. Mannen hade pipskägg, kortbyxor vilka avslöjade en tribaltatuering på vaden, ett språk hämtat från vilken obetydlig realityserie som helst, etc. Kvinnan hade en alldeles för tajt t-shirt som försökte få henne lura sig själv att en gång i tiden hade hon den storleken men inte nu längre, hon såg bara trött ut och hade även hon ett språk som vittnade om alldeles för mycket TV-tittande. Deras dotter verkade föra en strikt diet av pizza, cola, Måns Zelmerlöv, och lyckligtvis kanske sockerfritt tuggummi. Alla klev in i en bil, trimmad, tärningar i framrutan och allt annat förutsägbart. Jag flinade lite för mig själv. Men då högg det till inom mig och jag undrade varför jag flinade åt människor som i alla fall ännu inte gjort ett skvatt mot mig.

Läste en psykolog senare, som sade att ett mått på högmod är att när man lyssnar till en människa som berättar sitt totalt misslyckade liv, sina upprepade misstag och felsteg, och när man kommer fram till en punkt där man anser de berättande vara patetisk, då har man nått gränsen och trätt in i högmodets område. Vill man gå runt i ett samhälle där alla skrattar åt varandra? Ett sådant samhälle låter riktigt otrevligt.

Japp! Du förstår precis vad jag menar och verkar ha liknande erfarenheter.

Intressant och tänkvärt. Kan tycka att lite fler människor borde fundera i dessa banor.

Även om jag inte riktigt förstår exakt vad frågeställningen går ut på får jag snarare ut en moralfilosofisk sådan än en religiös, varför vi skickar den uppåt snarare än nedåt.
Religion -> Filosofi
/Mod

Högmod är en känsla som helt enkelt inte gynnar oss själva, eller andra.
I mina yngre, och högfärdigare, dagar så kunde jag se mig som "bättre", eller något än andra, och... ja, och? Vad hände sen? Jag blev varken bättre utav att känna så, och ingen annan heller - inget gott kom ur det, förutom insikten om högmod och ödmjukhet.

Idag försöker jag vara så ödmjuk som möjligt, inför många saker!
Ett exempel t.ex. på hur det kan vara givande, och utvecklande, att vara ödmjuk - istället för högfärdig - var när jag dagen före midsommar var cyklandes på väg hem: på vägen framför mig så cyklar två killar (runt 30 år gamla), och håller ett måttfullt tempo, jämfört med min hastighet.
Visst, jag hade kunnat skratta åt dem, kanske t.om. håna dem medan jag cyklade förbi, men istället valde jag att sakta in, hälsa, och prata med dem!
Detta resulterade i att vi gjorde sällskap, kanske tre kilometer, och det hela var en väldigt givande upplevelse!
Man (jag) upptäcker nya saker, lär mig, och blir allmänt gladare av att vara ödmjuk inför saker och ting, snarare än högmodig...

Man missar så mycket annars! Om inte annat, så kan man alltid råka ta sig vatten över huvudet, och, eventuellt, ångra sig.

Lev gott och väl!

Man kan även ställa sig denna fråga: när bad jag någon om förlåtelse senast? Om man upptäcker att det var mycket längesedan, kan man ju anta två saker: att jag umgås hela tiden med hypertrevliga människor och vi alla är så gulliga att vi inte behöver be om förlåtelse för vi alla är ju så mysiga, eller så kan man anta att man är felfri och att det är bara den omgivande miljön som har skyldighet att fjäska för mig. Inget av dessa alternativ låter särskilt troliga.

Lyssnade på en slags föreläsning om fördömande. Föreläsaren slutade med att säga att fråga lite löst "Finns i denna samling fördömande människor? Och då ska ni inte gå till Kalle, Pelle, Olle eller Petter, utan gå först till er själva. Om ni först börjat leta hos andra, ja redan då har ni misslyckats". Vill man leva i ett samhälle där alla har rätt, ingen ber om förlåtelse, utan alla fördömer alla? Om man svarar att man inte bryr sig om samhället, bör man i alla fall ha i åtanke att man kan trassla till relationerna med åtminstone sina nära om man inte gör det.

Man kan även fråga sig när man hade fel senast, när man erkände ett misstag (för sig själv eller för någon annan), eller bara att man hade fel om något.

När jag gräver i mig själv....
....så inser jag att mitt högmod gjort mig ensam. Min ensamhet gett mig tid att tänka, mitt tänkande har fört mig ifrån mitt högmod.

=)

Livet är hårt för dom hårda, men jag är mjuk nu.

En annan fråga: är man sugen att få makt? Vad tänker man använda den makten till? Om man skulle bli utsedd till exempelvis toppolitiker och dessutom har goda chanser att mygla med sina politiska reformer, tänker man klämma dit den ena eller andra fienden då? Vilka skulle man sätta dit? Kan man hantera makt?

Nja, nej, ni verkar snarare prata om jantelagen/osäkerhet än högmod. Jag tror inte att jag är bättre än en whitetrash-familj, jag vet om det. Det gör likaså att jag inte finner något nöje i att håna dessa människor, tvärtom känner jag tillochmed någonting som påminner om ömhet mot sådana individer.

Däremot så dömer jag WT lika hårt moraliskt när de begår fel, vilket inte är helt ovanligt, får man tillägga. Och när det sker så är det lätt att se samband mellan deras sociala position och deras beteende/åsikter.

Framförallt försöker jag undvika dessa människor och om jag tvingas till samkväm så fungerar den gamla devisen "tala till bönder på bönders vis" alldeles utmärkt.

Har precis blivit rejält prövad just nu när det gäller högmodet. Som ett brev på posten när jag tycker mig ha förstått begreppet.

För er icketroende kan det säkert ha att göra med att jag av någon anledning snappar upp denna del av mänskliga prövningar nu när jag fokuserar på detta, eller att jag på något sätt söker upp detta fenomen.

Till er andra vill jag säga att man blir prövad i sin övertygelse. Gäller att vara vis här verkar det som.

Är lite nyfiken på judarnas förklaring till fenomenet?