Hustenstiller und die Touristen gesteinigt (DXM och Cannabis)

Det var onsdag kväll och jag och hela min årskurs befann oss i Hamburg, Tyskland. Jag och mina tre vänner Jan, Sven och Helmut hade de senaste dagarna gått runt i alla apotek vi stött på i jakt på DXM. I Tyskland är DXM receptfritt på apotek och finns i 30mg kapslar under namnet Hustenstiller Ratiopharm.
Jag hade kommit över 3 askar Hustenstiller, medan mina vänner inte hade haft lika mycket tur, eftersom det var slutsålt i nästan alla apotek.

Kvällens plan var att med hela klassen besöka en park i Hamburg centrum där det skulle visas en ljus & ljudshow. Jag började rätt tidigt fundera på att ta en lågdos DXM före showen. Jag hade aldrig tidigare tagit DXM, men tänkte att eftersom den klassas som Hallucinogen, dock som en dissociativ hallucinogen, så skulle showen iaf inte kunna bli sämre av det.
En halvtimme före vi skulle åka slängde jag och Helmut i oss 5 kapslar var, alltså 150mg DXM. Redan i bussen påväg till parken börjar jag känna mig lite konstig, en svag värme börjar spridas från magen tillsammans med en lätt tryckande känsla. Medan vi går genom parken tar jag en kapsel till,
och är nu uppe i 180mg. Vi sätter oss ner på en bänk och väntar på att showen ska börja.

Plötsligt flyger flera strålar vatten upp ur den lilla sjön och vattnet färgas i alla möjliga färger. En tysk röst hörs ur en högtalare, den säger nånting om tyska evergreens. Efter rösten försvunnit börjar det spelas musik på vad som låter som en synth. Ungefär nu börjar både jag och Helmut känna av vårt DXM ganska bra och vi söker oss lite längre bort från sjön då det
skvätte vatten från showen och dessutom hade börjat duggregna och vi inte ville bli förkylda. Showen har börjat kännas ganska tråkig och monoton redan efter den andra tyska evergreenen och jag och Helmut håller med om att DXM var väldigt annorlunda än tryptaminer och att det inte gjorde showen det minsta bättre.

För de som är intresserade av hur showen såg ut hittade jag en film på youtube http://www.youtube.com/watch?v=-_Gt0XM-cac.

Showen är nu slut och det börjar vara ungefär en och en halvtimme sen jag och Helmut tog våra första 5 kapslar. På vägen tillbaka till bussen börjar jag märka att jag bara känner mig stelare och stelare. Jag börjar också få ideér av den lite flummigare sorten som jag delar med mig av till Helmut. För att slippa ner till bussen måste vi gå ner för en lång trappa, och
redan vid första trappsteget håller jag på snubbla. Jag klarar mig ner för trappan med lite koncentration och sitter snart i bussen som är påväg tillbaka till hotellet. Just nu känns det inte alls bra. När bussen accelerarar känns det som jag trycks bakåt hårt. Min syn har börjat bli darrig och jag har svårt att fokusera på saker. Jag sätter på lite Simon and Garfunkel för att lugna ner mig och det hjälper lite.

Äntligen tillbaka i hotellrummet! Jag känner en otroligt lättande känsla eftersom jag nu kan diskutera vad jag vill med Helmut utan konstiga blickar från våra klasskamrater. Jag och Helmut ligger i varsin säng och diskuterar hur ruset känns och kommer
fram till att det känns ungefär som att vara full men endå ha den kontroll som saknas på alkohol. När jag blundar känner jag den tryckande känslan trycka mig åt olika håll. Jag frågar Helmut om han också känner den tryckande känslan och det gör han.
Han förklarar att hans tryckande trycker honom neråt, medan jag själv nu upplever att jag trycks uppåt. Vi slänger i oss 1 kapsel var till och jag är nu uppe i 7st, 210mg. Helmut har tagit 8. Vår plan för resten av kvällen var att bara sitta på hotellrummet och njuta av ruset medan alla andra var ute och söp.

Plötsligt kommer Jan in i rummet. Han frågar uppspelt om vi hört vad som ska ske. Vi svarar att vi inte har en aning om vad han talar om och han drar fram sin telefon och visar ett SMS han just har fått av Sven, "Har kirrat gräs, kom till hotellrummet".
Det här var en väldigt trevlig överraskning eftersom vi hade förberett oss för en cannabisfri vecka under resan. Sven kommer in i rummet tillsammans med tre andra vänner, JB, Arn och Bjurman. I handen har Sven vad som ser ut som ungefär 0.3g grönt. Han hade bytt det mot 2 öl med en spanjor nere i hotellbaren. Jag rullar snabbt upp 2 spliffar med tobak och det gröna i och med stela lemmar går jag och Helmut och resten av gänget ut för att söka ett bra ställe att röka våra spliffar på.
Vi hittar en liten trappa på baksidan av hotellet där vi slår oss ner. Jag har nu väldigt svårt att fokusera på nånting alls eftersom min syn bara hoppar och darrar. Jag tänker nu att det måste vara peaken av DXMet och jag känner mig lite besviken på den uteblivna
hallucinogena effekten. Jag tänder den ena spliffen och känner redan efter det första blosset hur hela jag sakta stabiliseras.
Mitt lilla illamående försvinner direkt och min syn blir rak. Efter att spliffen gått ett varv eller två börjar jag känna mig riktigt stenad och upptäcker till min glädje att alla mina vänner fått riktigt röda ögon, förutom Arn som alldrig tidigare rökt
och påstod att han inte kände nånting.

JB och Arn tackar för sig och går iväg på jakt efter en bar medan jag, Helmut, Sven, Jan och Bjurman bestämmer oss för att gå
ner längs gatan i jakt på mat. Jag känner direkt hur det känns som jag flyter fram över gatan när jag går, och allt ljus från gatlamporna ser mjukt och mysigt ut. Jag känner en känsla
jag inte känt på länge och som jag hade sett framemot hela kvällen, jag känner mig trippad.

Jag märker att det saknas musik och ångrar att jag inte tog med mig min ipod. Jag påpekar att det saknas musik åt mina vänner och de instämmer och jag börjar göra en simpel melodi med munnen. Mina vänner börjar göra egna ljud och snart går vi på led längs
den tomma gatan samtidigt som vi jammar med varandra med våra munljud. Det låter riktigt bra och jag börjar dansa med mina stela dxm ben medan vi går nerför gatan. Plötsligt stannar vi alla vid synen av en lysande bensinstation! Vi hade inte ätit på flera timmar och var redigt hungriga, speciellt efter de två spliffarna. Vi går sakta fram till det lysande glashuset och
märker att dörren är låst. Inne i bensinstationen framför disken står en tysk man i medelåldern med ett headset på huvudet och flinar åt oss. Vi står och stirrar på honom och gestikulerar och rycker i dörren i vad som känns som flera minuter tills vi hör
ett ljud komma ur väggen några meter från oss. Vi går fram till ljudets källa och förstår att tysken med headsettet talar genom väggen. Det känns jävligt underligt och jag förstår först inte varför han bara inte släpper in oss. Tysken försöker kommunicera med oss på tyska medan vi står och talar med varandra på svenska och försöker få på klart hur det här fungerar. Efter ett tag
går jag fram till luckan där ljudet kommer från och frågar på engelska "do you have anything to EAT?!". Tysken svarar "no, we don't have anything to eat." Jag söker med blicken efter nått att äta inne i butiken men ser inget. Vi bestämmer oss för att lämna bensinstationen och söka mat nån annanstans istället.

På vägen mot Hamburg centrum inser vi det roliga i vad som just hänt och börjar skratta. Vi börjar fundera över hur ofta mannen
i glashuset tvingas försöka kommunicera med stenade turister och Bjurman börjar nojja över att glashusmannen ringt polisen. Vi kommer fram till att polisen i en stad som hamburg inte har tid att jaga höga turister och fortsätter vår jakt på mat.
Vi fortsätter vårt ”beatboxande” och dansande längs gatan och plötsligt kommer en cyklist i hård hastighet förbi och vi börjar skratta. När vi går genom Hauptbahnhof känns det som vi har gått flera mil, fast det egentligen bara var 2-3 kilometer. Helmut frågar oss var vi är, och Jan förklarar för honom. Vi hade varit i Hamburg i 3 dagar och gått samma sträcka över 10 gånger, men Helmut hade endå ingen aning om var han var. Medan vi går genom Hauptbahnhof tittar jag ner på rutorna i golvet. Jag märkte nu vad som var en av de stora skillnaderna mellan dxm och svamp, min tankeverksamhet var helt noll. Jag kände bara en inre ro helt utan tankar, till skillnad från svamp där tankarna flyger förbi snabbare än man hinner greppa dem ibland.

När vi kommit ut från HBF och gått i nån minut fick vi äntligen syn på en pizzeria på andra sidan gatan. Samma kväll hade det varit en stor fotbollsmatch i Hamburg, och staden var full av fotbollshuliganer. Vi gick in i pizzerian och fick en chock när vi såg hur överfull den var. De flesta hade fotbollsskjortor på sig och ljudnivån översteg långt 120 decibel. Vi sökte oss längre in i Pizzerian i jakt på ett ledigt bord, och hittade ett längst in i hörnet. Luften var jättedålig och jag kände lite obehag av att sitta trippad i en proppfull restauraung med fulla fotbollshuliganer. Jag och Helmut satte oss med ryggen mot resten av restaurangen för att slippa se alla människor. Helmut hade sin handflata vid högra sidan av ansiktet för att skydda sig mot blickar och förklarade för oss att när vi ska beställa är han stum, han ville inte säga ett ord. Jag märker att han drar till sig blickar från bordet bredvid, antagligen pågrund av att han skyddar sina ögon. Jag märker att sonen och pappan vid bordet bredvid får sällskap av en medelålders man med sin fru. Det var antagligen de enda lediga platserna i restaurangen. Till en början sitter de tysta, men de börjar efter ett tag prata med varann, och inom några minuter är de två männen in i en hetsig diskussion om nånting. Den andra mannens fru säger ibland några ord och tonåringen sitter mest och tittar ner i sin tallrik och ser sur ut. Jag fashineras över situationen eftersom något sånt aldrig skulle hända där jag är ifrån.
Efter en evighet får vi äntligen beställa mat. Det verkar som det bara finns en servitör. Hon ser helt slut ut och medan hon tar vår order håller hon på att svimma där hon står. Jag börjar fundera över hur det kan gå när man äter på dxm, och hoppas att jag och Helmut inte börjar spy i den fulla restaurangen, då det skulöe vara jävligt pinsamt. Jag ser på Helmut och tycker att han ser ut att må jätteilla. Han är helt tyst och ser ner på bordet. Jag frågar om han måste spy och han tittar på mig med en vad jag tolkar ängslig blick och säger nej.

Jag har nu nästan glömt bort var jag befinner mig. Det känns som om allt som finns är vårat lilla hörn och det nästan öronbedövande sorlet av människorna bakom oss. Jag får för mig att vi sitter på andra våningen i pizzerian och jag tycker mig minnas att vi gick upp för trappor när vi kom hit. Vi får vår mat och äter glatt upp den utan att spy ner bordet. Vi inser att vi måste ge dricks åt den utmattade servitören och samlar ihop en hög med slantar som Bjurman tar hand om. När servitören kommer till bordet och vi betalat maten har hon väldigt bråttom bort. Jag ser på Bjurman och märker att det är upp till mig att rädda situationen. Jag säger 'excuse me, we have a tip for you' åt servitören och jag märker hur glad hon blir. Det känns riktit bra att ha gjort det rätta och jag får en liten euforikick som förstärks av dxmet och gräset. Vi går ut ur restaurangen och får äntligen frisk luft. Påväg ut märker jag att vi inte alls varit på andra våningen utan på första hela tiden. Medan vi går tillbaka till hotellet känner jag att jag börjat nyktra till. Jan är nyfiken på dxm ruset, och jag förklarar att det känns ungefär som en blandning av lågdos alkohol, svamp och cannabis, men att det är väldigt svårt att förklara med ord.
När vi kommit tillbaka till hotellet sitter vi och pratar en stund och lyssnar på musik. När klockan är runt 2 går jag tillbaka till mitt rum och lägger mig för att sova. Då märker jag att precis som efter en svamptripp så är det jättesvårt att sova då hjärnan är uppe i varv. Jag ligger i vad som känns som två timmar och tittar på CEVs föreställande män med bisarrt långa ben och armar och annat smått och gott fören jag till sist somnar.


Efterord: Vi har efter den här trippen tagit dxm hemma och märkt att det fungerar bäst sittandes i en soffa blundandes. Eftersom man på högre doser får väldigt svårt att röra sig under peaken och att man sjunker in i drömliknande hallucinationer när man blundar. Om ni är påväg till Tyskland tycker jag att ni ska slå till med att köpa de här kapslarna på apoteket. Priset var runt 6€ per ask och man fick 20st 30mg kapslar i varje ask.

Väldigt bra rapport! Rolig och händelserik kväll.
För övrigt var det en italienare sven fick gräset av

Hahah

Tuungt

Får man fråga vad en ask kostar? Och hur många kapslar är det i en?

står där. Om du ska till Tyskland är det ett måste!

Fin rapport!

Det jag upplever som mest trippigt på DXM är inte att man får regelrätta hallucinationer, utan att man tror att man får det, för att man inte alls känner igen det man ser. Allt känns som nya syner, fast man bara tittar på verkligheten, jag tappar helt enkelt koncepten verkligt och overkligt vid höga doser. Det är en mer filosofisk hallucinogen än t ex. svamp på det sättet.

Var det ingen av er som kände riktigt eufori? Jag brukar bli extremt kärleksfull och känslosam och tänker på livet, familj och vänner osv. Har hänt att jag gråtit av lycka.

Jag känner igen känslan av tryck från olika håll, mest innåt från alla håll, jag har upplevt det som att jag töjde på verkligheten när jag rörde mig fort. Vid riktigt höga doser (upp emot grammet) får jag en rikigt skum effekt som är svår att förklara, men jag ska försöka. Det är som att det man tittar på kommer emot en i en rasande hastighet, fast det håller samma avstånd hela tiden. Synen zoom:ar också in obehagligt (men riktigt härligt mindfuckande) nära saker och det kommer i vågor, typ som blixtar. Jag brukar också få väldigt ryckig syn och också bli riktigt stel.

En gång hände det att jag trodde att jag var på en sjukt ösig fest, full med folk och med pumpande musik, stod mitt i vardagsrummet och dansade i typ en timme utan musik, total eufori! Man ser dock ut som en gubbe, eftersom att man inte kan sträcka på vare sig armar eller ben mer än typ 90 grader

Är alltid överlycklig typ hela dan efter också.

Jag minns inte att jag skulle ha tänkt speciellt djupt på något alls under tripparna om man jämför med de intensiva tankarna på lsd och svamp. Kände mig mest full och speedad med vissa hallucinogena drag. Men när man tog en ballong lustgas var man däremot utanför den här dimensionens gränser