Egosums cirkelliknelse

Det som intresserar mig mest inom filosofin är människan och medvetandet. Personligen tror jag att medvetandet är skiljt från människan, om man vill kalla det själ, psyke, "tänkandet" eller medvetande spelar inte så stor roll, inte heller om vårt "medvetande" föds tomt eller "vandrar". Jag ser människans medvetande som någon fulländat och perfekt likt idén om cirkeln.

En cirkel är egentligen bara en idé (platons idévärld?) vilken vi aldrig kan "förverkliga". Det är en perfekt geometrisk figur vilken vi inte kan, tillfullo, avbilda. Hur mycket vi än försöker så kommer vi inte närmare än en polygon med oändligt många kanter, men vi kan aldrig fullt avbilda en cirkel annat än i tankevärlden. Vi kan -beskriva- cirkeln i matematiken, men återigen inte ge den fysik form.

Jag tror medvetandet kan liknas vid en cirkel. Medvetandet kan inte existera, uppfattas och uppfatta, om det inte antar en ofullkomlig form, människan. Om medvetandet skulle existera utan form så skulle det vara värdelöst eftersom det inte kan uppfatta eller uppfattas.

Vi människor är alltså mellantinget mellan en fysisk varelse och ett abstrakt medvetande, kluvna och förvirrade. Som Voltaire uttryckte det "Kroppen är själens fängelse.".


Nu kanske du undrar varför jag skrev detta, när du egentligen bör undrar varför -du- läste det.

Intressant, även om jag inte håller med.

Alltså... Fullkomlig/ofullkomlig, medvetande/kropp och annat är ju påhittade, jämförande mänskliga begrepp som åtminstone jag inte tror har någon grund mer än i de slutsatser vi drar i våra kroppar (medvetet ordval; enhetsbildning av kropp och sinne ).

Jag tror vi som moderna människor har en väldig vilja att förstå precis allt i vår omvärld och fyller gärna ut luckorna med olika mer eller mindre tvivelaktiga abstrakta begrepp. Vad är det egentligen som säger att idén om cirkeln inte är just en polygon med ett ändligt antal kanter, men som är för små för att vi ska lägga märke till nyanserna?

Vår idé om något är trots allt begränsad av de intryck vi får från vår "ofullkomliga" omvärld. Vi kan omsätta idén till matematiska formler, men vad som faktiskt finns att tillgå som den perfekta cirkeln kommer alltid vara begränsad av vår uppfattningsförmåga som människor. Om kanterna var för många och små för att vi skulle kunna mäta dem med våra sinnen, skulle vi ha uppnått idévärldens ideal då?

Jag tror kort sagt inte på att det finns någon idévärld, och att säga att den är mer fullkomlig än vår "vanliga", sinnevärld tror jag är humbug.

Att jag bara tar upp cirkeln och inte det egentliga ämnet, medvetandet, är för att det är lättare och mer konkret att diskutera kring. Medvetande är ju än så länge utan någon egentlig definition, mer än din stipulativa dito.

Värdelöst för vem? Jag tror då inte medvetandet har något medvetande om sin egen existens.. hoho. Metafysik - Fantasin sätter gränserna.

Nej, kunskapen om det vi inte ser gör cirkeln fortfarande ofullständig, eftersom vi vet att den är det. Om du presenterar ett sätt som ligger bortom vår kunskap så antar jag vi måste -anse- den vara fullständig. Dock håller jag tillviss del med dig, vårt medvetande är fullkomligt men vår uppfattning som människor är det inte. Vårt medvetande begränsas av vår uppfattning. Cirkeln i verkligheten är inte fullkomlig, även om den som form har möjligheten att vara bara inte....i verkligheten.



Dåligt ordval. Vad jag menade var "meningslös", alltså om vi observerar medvetandet från 3dje person. Ett metvetande utan förmåga att uppfatta är som en miniräknare utan knappar. Den kan vara hur komplicerad som helst men utan någon "input" blir det "inga barn gjorda." Men precis som tidigare, vår "input" är ofullkomlig och därför kan vi inte uttnyttja medvetandets fulla förmåga. Lika så ger inte en fullkomlig "input" något om vi inte har ett medvetande att processera den.

Jag antar att hela min poäng ligger i att vi begränsas av vår förmåga att uppfatta inte processera.

Jag tror på en enda sak här i världen. Det undermedvetna. I alla övriga fall föredrar jag att veta, inte att tro. Men det undermedvetna kan man ju enbart tro på eftersom det vid ett 'medvetliggörande' upphör att vara undermedvetet.

Jag tror alltså på det undermedvetna. Det tycks mig som om det finns en kraft inom mig som utgör själva 'jaget', ett slags mycket flyktigt fenomen som det är omöjligt att få grepp på.

Nå. Att jag skriver detta här i stället för i en egen tråd beror på att jag vill kasta in en udda pinne i brasan, dvs ge Egosum en infallsvinkel till fortsatta grubblerier. (Tänk dig inte tokig bara, som Nietzsche gjorde...)

Mycket interessant, tack. Jag ser vissa likheter med Thomas av Aquinos argument runt "det självbevisande argumenetet".
- Vi kan inte känna Guds natur/innersta väsen därför kan vi inte utgå från detta för att bevisa dennes existens.

Samma här, precis som du skrev, det undermedvetna kan vi bara "tro" på (liksom gud). Om vi inte kan känna undermedvetandets natur, eftersom detta ligger bortom medvetandet, kan vi då känna dess existens? Att bevisa/motbevisa undermedvetandet ter sig ungefär lika konstruktivt som att försöka bevis/motbevisa Gud.

Dock "tror" jag som du, på någon form av undermedvetande, "Jaget". Kanske är detta något som inte kan "formas" i vår värld utan ligger utanför den. Undermedvetandet är cirkeln och medvetandet är polygonen. Medvetandet blir en ofullkomlig spegling av vårt undermedvetna? Övermedvetande kanske är ett bättre ord?

Lita inte på det!