Vikten av att utgå från sitt modersmål vid språkinlärning?

En aspekt som jag tycker är viktig att ta med är huruvida det är viktigt att ens få förklarat för sig explicit olika grammatiska egenheter. Frågan jag alltså tycker lär ställas är varför vi i en inlärningssituation känner behov att få saker och ting förklarat för oss i ordalag istället för att skapa en egen bas för att förstå målspråkets egenheter på dess egen hemmaarena.

Ponera att jag vill lära mig arabiska så blir värdet av att ha förstått en grammatisk egenhet desto högre ifall jag kunnat förstå den inom ramar för den arabiska jag kan. Inlärningsprocessen blir därmed närmare den vi har när vi lär oss vårt första språk och inte har någon begreppslig bas att stå på från början.

Nu blir jag dock osäker på mig själv eftersom jag lever i vetskapen att den bas vi har att stå på gällande den mer avancerade tankegångar använder sig av språk; det vill säga att hjärnan fixar abstrakta resonemang genom språket och att jag då med min ringa arabiska skulle kunna jämföras med ett ettårigt barn som inte alls kan resonera om grammatik.

Att låta språkproblem lösas på målspråket tror jag dock är en bra idé. Exempelvis kan ett för litet ordförråd få en att ta till andra knep för att få sin mening igenom. Medvetet pluggar jag exempelvis inte särskilt mycket vokabulär just för att träna mig i andra lösningar när ordförrådet tryter.

Europa är större än västra Europa. I de östra delarna av romerska riket talade man mer grekiska än latin. Latin räcker inte till för förklara egenheter i de slaviska språken. Och går vi utanför Europa har vi tex den indiska kulturen där sanskrit dominerar.

Så vill vi ha ett effektivt metaspråk som täcker in såväl latin, grekiska, fornkyrkoslaviska som indiska språk bör vi hålla oss till urindoeuropeiska. En kompromiss vore att hålla sig till sanskrit som har en rik litteratur och inte alls är så grammatikaliskt degenererad som de övriga klassiska språken.

Är inte keltiska med på den vågskålen? Tidigare i dag hade jag anledning att titta på ursprunget för spanska "camino" = 'väg'. (Jodå, det finns en ättling till via även i spanskan, som i La Vía Láctea.) En källa nämner "cammino" som ett kelto-latinskt ord, vad jag förstår skilt från den grekiska ugn som blev en svensk kamin och en latinsk caminus. Orden torde vara något av falska vänner för italienare och spansktalande, för "camino" betyder tydligen eldstad på italienska efter grek-latins modell. (??)

Någon koppling till franska lastbilen camion?

Det synes mycket troligt att spanska verbet "caminar" = 'färdas, fortskaffa sig, fungera' är besläktat med en fransk "camion". Dock vågar inte min lilla blåa franska ordbok med smak av rött¹ gissa, utan säger att etymologin för en fransk "camion" är osäker. Fan tro’t sa Rellingen. Är det kanske medvetet lite låg profil på keltiska referenser i språkvårdande kretsar kring Paris? Franska Wiktionary däremot kopplar "camion" till både franska "chemin" och spanska "camino" och dessa i sin tur till vulgärlatin cammīnus och transalpin galliska. Gärna för mig, men vad som är transalpint ligger i betraktarens öga. För en Milano-bo är väl Paris transalpint.

¹ Le Petit Larousse

Nu vet jag inte riktigt vad du menar med ”grammatikaliskt degenererad”, men om det syftar på att man knappt ska använda finita verb utan nästan uteslutande nöja sig med gerundier och passiva particip med instrumentalagenter (gärna i form av tjogledade nominalkomposita), som man ju gör i klassisk sanskrit, så föredrar jag nog både latin och grekiska.

Franska wiki berättar att camion betydde "väldigt liten nål" från början och övergick till att betyda liten vagn för att sedan bli lastbil. Paris var i närheten, det sägs att ordet är från pikardiskan http://sv.wikipedia.org/wiki/Pikardiska

Man frågar sig vad den gode Ockham skulle sagt om det mycket lilla stickdonet som blev en kärra för tunga transporter med balar, sten, vintunnor, vattentunnor etc.

Är det inte troligare att vi ser två homografer uppträda på de två flikarna härstädes?
http://www.cnrtl.fr/definition/academie8/camion (två flikar)

Annars är det en karriärväg för tjuvar: det börjar med en "camion" och slutar med en "camion".

Bildsökning: http://www.google.se/images?&q=camion

Har läst igenom och begrundat de flesta svaren nu och här kommer lite allmänna kommentarer.

Först och främst känns det som en del har glidit lite off topic. Huruvida man borde införa ett gemensamt europeisk språk och om detta språk borde vara latin eller icke är förvisso en intressant diskussion men kan tas i en separat tråd.

Sen är det många som slår fast att det är såklart är lättast att utgå från sitt modersmål och det tror jag nog att ingen direkt tvivlade på. Min frågeställning var mer vilka ev konsekvenser det får i de fall man inte utgår från modersmålet. Kan man som vuxen människa lära sig ett tredje/fjärde-språk och lagra det i hjärnan utan att ha direkta referenser till sitt modersmål eller måste man i väsentlig mån hänga upp det nya språkets struktur (grammatik, vokabulär osv) på modersmålet struktur?

Ifall svaret på frågan är nej så borde det räcka med att kunna använda sig av tex sitt andraspråk för att lära sig det nya språket så länge som man kan sitt andra språk tillräckligt bra för att kunna förstå de nödvändiga instruktionerna vid inlärningen. Man behöver då inte vara fullärd i sitt andraspråk eftersom man inte ska hänga upp det nya språkets struktur på de gamla språkets struktur utan man ska bara kunna tillgodogöra sig instruktionerna.

Ifall svaret på frågan är ja så måste man helt enkelt utgå från sitt modersmål ifall man ska kunna bli en skicklig utövare av det nya språket inom rimlig tidsrymd.

Jag tror nej, eftersom vi nog har en liten språkkörtel som tar hand om alla språk. Alla språk har sin egen logik och man behöver inte instruktioner på ett språk man kan för att lära sig det nya språket.

Vi var bekanta med en förtjusande turkisk kvinna som var gift med en landsman och hade 3 barn.
Hon kom själv till Sverige som liten och kunde perfekt svenska och hade jobb inom administration.
Men föräldrarna pratade bara turkiska med barnen för de ville så gärna att de skulle kunna språket så bra som möjligt. Barnen gick på hemspråksundervisning under skoltid- på bekostnad av andra för dem viktiga skolämnen som inte fick den plats de borde.

Så betygen blev otillräckliga för gymnasiet så det blev det s k "IV-programmet" vilket inte leder till något vidare bra. Dottern giftes dock snart bort men bodde inte tillsammans med sin "make" från hemlandet. Arrangerat äktenskap. Man undar om de vinner respekt för detta där hemma eller om de tjänar pengar på att gifta bort sin dotter (för några år, så att nykomligen får stanna här)?!

Spelar väl ingen roll alls, så länge som man behärskar hjälpspråket eller mellanspråket eller vad man ska kalla det - t.ex. engelska om man lär sig arabiska från engelskan på Duolingo - tillräckligt bra? Man kan till och med se det som att man övar lite på hjälpspråket också, samtidigt, om detta språk inte är helt självklart för en!