Den subjektiva upplevelsen av tid

Har funderat på sistone över hur man upplever tid.

När jag pendlar till jobbet så känns det som att tiden när jag åker kommunaltrafik bara svischar förbi. På samma sätt så går arbetsdagen jättefort. Jag kommer till jobbet och innan jag vet av det så är jag på väg därifrån och klockan är 17 på kvällen.

När jag började på jobbet i januari så upplevde jag det inte på samma sätt, det kändes som dagarna var fyllda av händelser och pendlingen kändes olidligt lång. Nu känns det mest som det går på rutin.

Om man tänker tillbaka till när man var väldigt ung, så upplevdes resor på några timmar som olidligt långa. Nu när man är 20+ så är det inga problem att åka bil en dag direkt, utan tiden går ganska fort.

Min tro är att om man upplever många nya saker och ställs inför nya utmaningar så känns det subjektivt som att tiden går sakta. Om man däremot gör någonting som man har gjort flera gånger förut så går det istället på rutin och de högre hjärnfunktionerna/medvetandet aktiveras knappt. För mig känns det som att ju mer nya situationer man utsätts för desto saktare går tiden.

Känns det liknande för er andra, eller är jag ensam om detta?
Har ni några tankar kring detta ämne?
Finns det någon psykologisk forskning i ämnet?

Själv har jag diskat typ tiotusen gånger och önskar varje gång att det ska kännas som att det går snabbare än det gör, men så är det ju inte.

Fast du efterfrågar psykologisk forskning, så detta hör nog hemma i psykologiforumet?

Hehe,

Vet ej om det är psykologi, men jag tänker mer på hur man som person upplever tidens gång vilket för mig är en mer filosofisk fråga.

När du var tio år så var varje nytt år en tiondel av det liv du levat (och en ännu större del av det liv du mindes). Nu är du tjugo, och varje år är bara hälften så långt, i förhållande till din erfarenhet. När du blivit fyrtio så är varje år devalverat till en fjärdedel av hur det upplevdes som tioåring. Tro mig, det blir bara mer och mer bråttom att ta vara på och njuta av varje minut! Synd bara att så många av oss bara blir sämre och sämre på att just njuta ju äldre vi blir!

Naturligtvis finns det fler variabler, gör man nåt tråkigt så känns det som om tiden går sakta, men gör man nåt skoj går den fort.
Rutinsaker som visserligen i sig är ganska tråkiga kan ändå få tiden att kännas som om den går fort, eftersom man under tiden man uträttar dem kan tänka och filosofera över betydligt mer roliga saker (rutinuppgifter kräver ju inte nödvändigtvis kognitiv "närvaro" i uppgiften utan det kognitiva kan sysselsättas med annat trevligare medan resten av kroppen utför arbetsuppgiften). Det är ju just i kognitionsprocessen som upplevelsen av tid sitter.

Där tror jag du har i princip hela förklaringen till upplevelsen av tid som subjektiv.

Jag håller i princip med dig i allt du skriver, men beakta följande.

Du åker på en resa till Grekland. När jag var på Grekland sist kändes det som jag hade varit där en månad när jag i själva verket bara hade varit där en vecka. Om jag jämför det med att vara hemma och slappa en vecka på semester så kommer veckan jag är hemma att kännas extremt mycket kortare än veckan på Grekland.

Genom att bryta vardagen och uppleva en ny miljö/kultur/aktiviteter så tycker jag att min upplevelse av tiden blir längre.

Jag spekulerar vi till viss del förankrar upplevelsen av tiden i <antalet intressanta saker som har hänt under en period>, eller kanske till och med i <Antal nya minnen som förvärvades under perioden>

Det där har jag med tänkt på!

Att när man kommer till en ny miljö går tiden jätte sakta för att sedan accelerera iväg!

Jag har tagit lärdom av detta och strävar efter att byta miljö så mycket som möjligt för att leva mer