Vilka är dagens stormakter?

https://www.flashback.org/sp23588383

Jag reflekterade lite i de där banorna själv innan jag skrev min lista, men skälen till att jag drog de slutsatser jag gjorde har att göra med följande. Vi kan ta länderna i tur och ordning - och som du kommer märka har mycket att göra med slutsatser av en force composition analysis:

Tyskland. Stor krigsmakt men inte disponerad för "power projection". Jag bodde i Berlin när Bundeswehr skulle skicka ett par bataljoner till Afghanistan. De höll på att aldrig komma iväg på grund av brister i transportkapacitet, etc. Dock skulle jag inte vilja underskatta tyskarna om det skulle komma till vapenskifte i närområdet och i försvarsstrid. Tyvärr (?) har dock Tyskarna valt att inte spela ut det militära kortet i något sammanhang, varvid det inte riktigt kan räknas.

Japan. Mycket väl disponerad krigsmakt (bättre än Tysklands) som snabbt kan ställas om till mer offensiva roller. Men ingen politiker spelar ut det militära kortet av samma skäl som Tyskland.

Saudi och Egypten. Kan kanske fungera som ett slags "halv-regionala" mini-stormakter vis-à-vis sina allierade. Ett tecken på att de försöker skapa lite mer plats åt sig är att de aldrig försöker utmana regionens "jätte", nämligen Israel. Detta kan låta paradoxalt, men tyder enligt min mening att länderna vill spela en stabiliserande roll på längre sikt.

Turkiet. En mycket stor krigsmakt sett till kvantiteten, men mindre imponerande när det gäller kvaliteten. I en annan tråd - i Vapen & Militär - finns en diskussion om vilka som skulle vinna ett krig mellan Turkiet och Israel. Där sade någon ungefär: "Hur skulle Turkiet öht komma till slag? Ska dom gå till Israel?" Landet har begränsad offensiv kapacitet och arméns roll med sina många infanteribrigader påminner om Kina, så tillvida att huvudsyftet tycks vara garanterandet av inrikespolitisk stabilitet (som ett slags milis) snarare än utrikespolitiska äventyr.

Sydafrika. Detta land hade definitivt varit med på min lista om jag skrivit den fram till 2002. Detta land har en krigsmakt i förfall med brist på investeringar och en politiskt tillsatt officerskår som gör den till en koloss på lerfötter numera. Detta är tragiskt. Jag var en stor beundrare av det "gamla" Sydafrikas militära doktriner (om man nu kunde överse med tråkigheter som apartheidpolitik, mm). Men av skälen som du nämner borde de kanske varit med, ungefär som jag satte upp Australien.

Dock vill jag flagga för två uppstickare:

Iran. Detta land gör allt för att nå stormaktsstatus på alla fronter - inte bara genom kärnvapenutveckling. Kanske de lyckas? Vore jag iransk preiärminister skulle jag skynda på så mycket jag bara kunde, så länge Obama är president.

Irak. Detta land har fått en armé utbildad från scratch av amerikanarna. Landet har tio mekaniserade infanteridivisioner, varav flera är på väg att bli pansardivisioner. Vapensystemen är begagnad amerikansk materiel av hög kvalitet. Command/Control/Communication-funktionerna, samt logistik har byggts upp enligt Natomodell. Och ingen kan klaga på att personer i befälsställning på samtliga nivåer - från minsta kompani till generalstab - inte får praktisk erfarenhet av att leda förband i skarpa lägen. Varje brigad i divisionerna är också uppbyggda efter amerikanskt mönster med en attackhelikopterbataljon per brigad - vilket är föredömligt. Även flottan och flygvapnet är på väg att moderniseras i rasande takt. Om Irak kan få ihop landet politiskt har framtidens statsledning ett exceptionellt väl smitt svärd att tillgå. Här har såväl Saudi, som Turkiet och Iran en veritabel rival på sikt. Varning för Irak, alltså.

Definitionsmässigt flum, men om man skulle gruppera de viktigaste länderna efter makt skulle jag göra såhåär:

Kategori 1:
USA

Kategori 2:
Kina
Ryssland

Kategori 3:
Brasilien
Storbrittanien
Tyskland
Iran
Venezuela
Frankrike
Indien
Japan
Saudiarabien
Pakistan

Kanske missat nån...

Bra lista.
Skulle vilja tillägga att jag skulle sätta alla kärnvapenländer före de som inte har bomben. Stormaktsstatus är intimt förknippad med militär styrka och hur starkt ett land än är militärt är det inget i en verklig hotsituation mot ett land med dessa vapen då kärnvapen är "trumf".

Kanske. Fast är verkligen ett mindre antal kärnvapen (ca 200 st) taktiskt avgörande i ett krig? Ett stort antal länder som t ex Brasilien och Sverige skulle också lätt kunna konsturera en bomb inom några månader, ifall en sådan skulle behövas.

Jag tycker du argumenterar helt fel här. I tider av energipolitik och peak oil är energiresurser mycket mer kraftfulla vapen än kapitalmarknaden. Dessutom har de länderna med bäst energiresurser också bäst möjlighet att tryggt expandera industrin. De höga olje- och gaspriserna är deinitivt här för att stanna och frågan är om inte råvaror kommer fortsätta sin marsch uppåt.


De har lite svårigheter att nå till centralasien å andra sidan. Alla länder ligger inte vid havet. Men om vi nu ska fokusera på kustregionerna, kan du lägga fram några siffror som jämför deras förmågor? När du jämför Rogov och Mistral överdriver du, Rogov kan transportera 500 man och Mistral 900 i runda slängar. Hur väsentliga anser du att fallskärmstrupperna är?

Det är faktiskt svårare att bygga "taktiska" slagfältskärnvapen än de lite större "strategiska" bjässarna. Och siffran 200 vapen låter ganska mycket tycker jag.

Om man räl´knar bort USA och Ryssland är det bara Frankrike som har fler än denna mängd.

Hos de "mindre" kärnvapenmakterna ser kapaciteten ut ungefär så här:

Frankrike 300 stycken

Kina 180

Storbritannien 160

Israel 80

Pakistan 80

Indien 70

Nordkorea 10

Sedan måste man räkna hur många som kan tänkas vara operativa. Nästan samtliga vapen i Frankrikes, Storbritanniens och Israels arsenaler torde vara operativa, under det att man nog kan räkna bort en tredjedel av Kinas och Indiens. Pakistan har kanske 20 vapen som är operativa och Nordkorea ett eller två.

En annan viktig sak gäller bärarna av systemen. Bara Frankrikes, Storbritanniens och Israels är strategiska "på riktigt" eftersom de kan nå mål på hela jordklotet (och då bara med den mindre del av vapnen som är baserade på ubåtar).

Kinas kärnvapenkapacitet gäller främst närområdet (Japan, Ryssland, Indien, etc). Det är tveksamt om landets vapen utgör ett hot mot mot USA eller Västeuropa och därigenom blir strategiska "på riktigt". Det är möjligt att man har 12 stycken utplacerade ombord på en ubåt, men detta räcker ju inte långt. Kineserna håller också på att utveckla en ICBM, men det är oklart hur långt man kommit med sin CSS-10 och frågan är om någon av deras gamla CSS-4 från början av 80-talet går att använda.

Vad gäller Pakistan, Indien och Nordkorea har de bara vapen som kan användas i närområdet.

Ja det är rimliga synpunkter som du tar upp. Ryssland är på många sätt vördnadsbjudande genom sin storlek på alla plan. Ryssland är ju aldrig så svagt som det ser ut, men heller aldrig så starkt.

Mina invändningar är att Rysslands ekonomi är 1) för liten, och 2) för outvecklad genom sitt - på sikt -riskabla beroende av i princip en enda produktkategori: olja och naturgas. Du tror att oljepriset fortsättningsvis kommer att ligga högt. Kanske det. Men om jag vore rysk generalstabschef/president hade jag inte sovit riktigt gott på natten.

Du har rätt att det är svårt att nå Centralasien med assault ships - det medges. Och vi kan se vilka problem detta får när det gäller USA:s krigföring i Irak respektive Afghanistan. I Irak lyckades man besegra motståndet under The Surge 2007, bl.a. eftersom materiel kunde föras in sjövägen. I Afghanistan är man beroende av lastbilskonvojer som går från Karachi på lastbilskonvojer via Spin Boldak och Khyberpasset. Amerikanarna kommer att få en svår nöt att knäcka när offensiven mot Kandahar börjar om ett tag beroende på detta, bland annat.

Men sjöstridskrafter är det enda som kan projicera tillräcklig militär makt för att göra en nation till en global makt. Ryssland har inte denna kapacitet och inte Kina eller Indien heller. I detta sammanhang är luftlandsättningsförband sekundära. De kan inte agera självständigt, utan bara tillsammans med andra typer av trupper som antingen kommer land- eller sjövägen. Ryssarna använde luftlandsättningsförband i Afghanistan och de hade kunnat göra det i ett konventionellt krig i Europa men bara tillsammans med reguljära formationer. Även i detta sammanhang är och förblir Ryssland en regional militär stormakt på grund av avsaknad av adekvata sjöstridskrafter.

Vad gäller Rogov kontra Mistral kan det transportera 500 man, men fartyget är en 70-talsprodukt och ryssarna har bara ett enda fartyg kvar i tjänst. Om ryssarna menar allvar bör de å det snaraste skaffa sig ett halvdussin fartyg av Mistral-klass (eller liknande) och koncentrera dem på ett ställe - förslagsvis till Stilla Havsflottan.

Kina har väl nyligen satt en ny ICBM i bruk? DF-31 (CSS-9) http://en.wikipedia.org/wiki/DF-31A

Sen är det väl frågan om Nordkorea ens kan leverera sina kärnladdningar på något sätt, deras robottester förra året var väl inte allt för lyckade vill jag minnas.

Jag tycker att det är dags att sätta lite perspektiv på Kinas militära styrka på kärnvapenområdet.

Den ICBM jag ursprungligen skrev om var den som var under utveckling, nämligen CSS-10 (jag använder här Natobeteckningarna).

Nu har jag kollat upp.

Kineserna har lagt ned utveckligen av CSS-10. Istället har man valt att "hotta upp" den gamla CSS-9, till vad man i Nato kallar CSS-9 Mod 2. Med detta har man ökat räckvidden från 8.000 km till 11.000 km.

Denna räckvidd är intressant, eftersom den därigenom inte utgör något strategiskt hot mot USA. Missilen kan teoretiskt nå USA:s västkust, men inte så mycket mer. Skälet till detta beror förmodligen på att kineserna vill markera respekt och inte provocera amerikanerna i onödan. Givetvis kan dessa bärare nå Japan, Indien, Ryssland, samt delar av Europa och Asien.

Dessutom är de här historierna relativt primitiva. De har inga multipla stridsspetsar (MIRV), utan en enda "kina-puff" på 1 megaton per missil. Det är f.ö. sådana vapen som USA:s och Natos "missilsköldar" är tänkta att möta.

Fungerar missilerna? Förmodligen, men med en viss osäkerhet. Kineserna har gjort fyra testskjutningar, varav tre gick åt helvete och den sista (2006) fungerade utmärkt.

Hur många missiler har då kineserna? Det är svårt att svara på, men ett "paper" från Pentagon, förra året gjorde bedömningen att kineserna hade fler än fem, men mindre än tio CSS-9, som var operativa. För avskjutningen använder sig kineserna av TEL-system ("Transporter-Erector-Launcher"), d.v.s. samma typ av system som med Saddams mobila SCUDs inder Kuwaitkriget. Detta verkar extra troligt eftersom vapnen tycks sortera under den kinesiska arméns 2. Artillerikår.

Alltså: Kina har ICBM:s, men dessa kan knappast betecknas som strategiska "på riktigt", p.g.a. det ringa antalet och den bristande prestandan.

Men nu har ju Kina även sjöbaserade kärnvapen. I detta sammanhang kan det vara intressant att jämföra Kina - som många här i tråden anser vara så starkt - med Storbritannien - ett land som många verkar se ned på.

Kina har en enda kärnvapenbestyckad ubåt. Den är av Xia-klass och är beväpnad med 12 missiler av CSS-1-N-typ, med en räckvidd på ynkliga 1.700 km. Även antalet stridsspetsar är 12, eftersom kineserna inte utvecklat någon MIRV-teknologi.

Royal Navy har å sin sida fyra kärnvapenubåtar av Vanguard-klass. Varje ubåt är beväpnad med 16 Trident II-missiler och räckvidden är här 11.000 km. Dessutom har britterna multipla stridsspetsar, så varje ubåt förfogar över 128 sådana.

Britterna förfogar alltså över 512 sjöbaserade stridsspetsar som kan nå vilken punkt på jordklotet som helst, under det att kineserna har 12 stycken med mycket begränsad räckvidd.

Jag hoppas att detta kan bidra till att ge debatten om Kinas militära styrka lite proportioner.

Dom har NATOs näst största arme, MEN inte näst starkaste, Turkiets arme är patetisk, dom kan inte ens besegra några tusen kvinnor, ungdomar och män.

Om man bara lägger till Australien och kanske Italien i listan så är den utmärkt!