Känner mig så misslyckad

Jag är idag 23 år. Men i 5 år hade jag haft en hemsk depression där jag var socialt isolerad och hade inget ork eller motivation att göra nånting. Bodde i en väldigt dåligt miljö och det enda jag i princip gjorde var att slösa bort dagarna genom att ligga ner apatisk på sängen eller spela bort dagarna med tv-spel. Under de senaste 6 månaderna har jag verkligen tagit itu med mitt liv dock, börjat på universitet och börjat söka jobb.

Men jag blir så jävla ledsen när jag tänker på hur mina bästa år har gått bort, 18-21 åringar börjar studera, har flickvänner, knullar runt, arbetar osv. Folk i min ålder är antingen klar eller nästan klar med sina utbildningar och här är jag och har precis bara börjat. Men ibland känner jag att jag vill åka nånstans långt bort och bara dö på nåt sätt.

Jag skäms så mycket, 23 år och jag har aldrig ens haft ett avlönat jobb. 23 år och jag började plugga på universitet bara i år. 23 år och jag har aldrig haft flickvän. 23 år och jag bor fortfarande inte själv. 23 år och jag har inget inkomst förutom studiemedel

Vissa dagar tänker jag inte på det, men andra dagar är jag gråtfärdig över allt jag har missat, jag kommer inte att få tillbaka min ungdom, jag kommer inte att bli 20 igen. När jag skriver mina ansökningar så mår jag illa när jag skriver mitt personnummer. Har seriöst funderat på att göra nåt. Jag ser inte så mycket mening med att leva när jag har missat så mycket. Jag har inte rest runt och jobbat i Spanien i ett år, jag har inte vart nån utbytesstudent i ett annat land, jag har inte haft nåt spännande jobb. Känner mig som mjölk vars bäst-före datum har gått ut

Äh, vafan.
Jag förstår att du känner som du gör, men som du även skriver så är du ju på gång att bli rockenroll nu ju.
23 är absolut ingen ålder att tänka att du missat saker, jag tycker den bästa vitaliteten i livet är 20-23ish, men det är ingen större på 24 eller 25 heller.
Låt dig inte tyngas ner av ditt tidigare liv och bli och var rockenroll nu.

nu är det ju dessutom sommar, finns ingen bättre tidpunkt att vara rockenroll på. GOGO!

Min vän.
Tänk inte så.
Det finns en som ser dig.
Som älskar JUST dig.
Lika mycket som alla andra.
Det du talar om ger INGENTING.
Jag lovar dig.
Livet handlar om ANNAT än det.

23 år gammal är ingenting, när du är kring 35 börjar det bli kört.

Inte alls.
Livet har en djupare mening.

Jag förstår dig i dina tankar, jag själv har ofta liknande funderingar och dessa kan ge mig en väldig ångest. Men det som hjälper mig de stunder, är att tänka hur lång tid av mitt liv jag har kvar. Vad spelar det för roll vad man gjorde när jag var 18, när jag lika gärna kan göra samma sak när jag är 24? Varför ska jag ha pluggat just i den specifika åldern? Jag ska ju med stor sannolikhet leva tills jag är över 70, det är ju evigheter kvar!
Jag försöker att inte tänka på allt jag inte gjort, som alla andra gjort - jag tänker på allt jag har kvar att göra! Jag ser det som något positivt. Jag har utmaningar kvar, jag är ung, jag lever, jag styr över mitt liv!

Låter som du har en 30års kris.
Och jag kan faktiskt säga att jag tänker likadant som dig, är ett år äldre dock.
Har inte riktigt jobbat på riktigt, haft många mindre jobb men typ högst arbetat ett par månader varje år osv. Visst kanske man känner sig nere i bland över att man kanske inte har gjort mer.. Men tänk så här, du har varit "ledig" i 3-4år.. Det är MER än nu någonsin kommer ha ledigt igen innan du blir pensionär.
Sen pluggar inte jag, men tänker.. Jag kan plugga när jag e 30, är inget problem med det.

Och tror du kommer noja lite fram o tillbaka, gör nog alla. Nu så sitter jag o tänker "fan, om man skulle varit 23, så skulle man kunnat göra det o det". Men så är väl hela livet.

Bäst är ju att inte jämföra dig med andra. Du har ditt eget levnadsöde, och din egen plats att fylla, som ingen annan kan. Låt det här bli en nyttigt erfarenhet för dig. Kanske har du lärt känna dig själv mer, och gått djupare in på livets frågor? Kanske hade du inte varit lyckligare idag efter att ha 'gjort allt' som du tror man ska ha gjort. Du kanske hade gjort allt, och ändå känt en inre tomhet och besvikelse.

För din egen sinnesfrid: Sluta ångra dig, och se fram emot det som kommer istället. Det finns så många fler möjligheter. Och nej du har inte passerat nåt bäst-före datum.

Om det inte gör nåt, får jag fråga dig hur gammal du är?


Hur kan du tänka på det sättet? Tjejer i min ålder har nu antingen slutfört eller är i slutskedet av sin utbildning. Vad tänker om de träffar en jämnårig kille som bara nu har börjat? Vad tänker en yngre tjej om en äldre kille som bara nu har börjat?

Det är dessa grejer som ovan som för mina tankar i en ond cirkel. Jag har missat mycket -> Livet är inte värt att leva -> Men jag vill inte dö utan att ha upplevt dessa saker -> Men jag har missat mycket och mitt bäst-före datum har passerat -> Så livet är inte värt att leva osv. Känns som mental tortyr när jag kommer i dessa tankar då jag inte kommer fram till nåt. Jag vill både leva och inte leva.

Och jag vet att det är irrationellt men fan, ibland likställer jag min situation med Elisabeth Fritzl hur dumt och omoraliskt det än låter

Bästa år... när man ber människor mellan 60-70 att gradera vilket årtionde som var det bästa i deras liv är det (med massiv majoritet) 50-60 följt av 40-50 följt av 30-40 och till sist 20-30. 10-20 var vist inte så intressant att de ville nämna det.

Min poäng är att du har det bästa framför dig, vi här i väst är besatta av ålder, inte konstigt du är full av energi, snygg som fan (i alla fall snyggare) och du har hela livet framför dig. Allt detta låter bra och är teoretiskt bra men vi människor är av någon anledning utvecklade så att vi inte kan uppskatta det och trivs bättre ju äldre vi blir.

puss, jag antar att du är man, och alla vet att män bara blir mera sofistikerade med åren i jämförelse med kvinnor som blir fulare, så du har inget att oroa dig för!

Jag befinner mig i EXAKT samma läge, eller tja, jag är 21 och inne i den där depressionen du nämner. Ligger i sängen och slösurfar dagarna i ända och jag har samma syn på mig själv som du har på dig, att livet är bortslösat, att andra lever livet medan jag passivt betraktar dem. Jag var aldrig tonåring och vågar inte vara social.

Hur övervann du din depression?

TS. Jag jobbar med en kille som är i tonåren. Han har Duchennes. Om du inte vet vad det är så är det en av muskeldystrofierna; just duchennes yttrar sig så att alla ens muskler sakta förtvinar. Man kan gå och stå tills man är cirkus 10-13, sedan hamnar man i rullstol... sedan permobilen eftersom armarna inte längre orkar rulla en, man orkar knappt lyfta dem... Till slut stannar hjärtat och man dör. Man är då i 25-30 års åldern.

Det finns inga garantier här i livet. Redan när man föds är man gammal nog att dö.

Vad vill jag då med detta. Kort och gott detta: du är enormt privilegierad som existerar. Försök att inte ta allt så allvarligt... dina problem är riktiga i-landsproblem, och det bottnar i en föreställning om vad livet ska innebära, något som såklart är en illusion. Det finns inga garantier. Så jobba vidare, det blir bättre så småningom, tro mig