Jag känner mig tvungen att dela med mig av amerikanen Henry Louis Menckens gamla, i mitt tycke roande, essä "Om självmord".
"En tänkande begravningsentreprenör har talat om för mig att självmordsfrekvensen är i stigande. Det är goda nyheter för hans skrå, som på senare tid har haft det rätt bekymmersamt, dels på grund av den medicinska vetenskapens framsteg och kanske i lika hög grad på grund av den rakknivsskarpt hänsynslösa konkurrensen inom de egna leden. Det är också goda nyheter för de romantiska optimister som älskar att föreställa sig att människan är i stånd till förnuftiga handlingar. Vilken handling kan vara mer logisk än självmordet? Vilken handling kan vara befängdare än att hålla sig vid liv? Ändå hänger vi nästan alla med förtvivlans kraft fast vid livet, även när den del som återstår av det uppenbarligen är minimal och fylld av lidande. Alla läkare spiller hälften av sin tid på att hålla liv i mänskliga vrak som inte har något förnuftigare skäl för att leva vidare än en ko har för att producera mjölk.
Till en del har detta otroliga vanvett utan tvivel sitt upphov i människans inbillningskraft eller, som det mera poetiskt brukar heta, tankeförmåga. Eftersom människan har fått förmågan att föreställa sig döden tänker hon sig den som något plågsamt och hemskt. Det är den naturligtvis sällan. Det skeende som föregår den är stundom (men förvisso inte alltid) plågsamt, men själva döden tycks vara blottad på alla förnimmelser, psykiska såväl som fysiska. Den som slutligen kommer dithän förlorar helt enkelt allt medvetande. Döden är inte annorlunda för honom än för en insekt. Det finns inget hemskt eller plågsamt i den. Det är betydligt troligare att den har vissa groteska inslag. Härvid talar jag givetvis om den naturliga döden. Självmord är uppenbarligen en obehagligare sak, om inte annat så för att det är en smula ovisst. Självmordskandidaten tvekar att skjuta sig därför att han - inte helt utan skäl - är rädd att han inte skall lyckas ta död på sig utan bara göra sig illa. Dessutom innebär skottet för pannan, i likhet med de flesta andra vanligare hjälpmedel till en artificiell hädanfärd, ett slags kränkning av hans värdighet: han kommer med säkerhet att grisa ner omkring sig. Men den invändningen verkar förutbestämd att undanröjas av vetenskapens framsteg. Enkla, pålitliga, smärtfria och hygieniska metoder att skiljas från detta livet kommer att uppfinnas. En del är i själva verket redan kända, och det är kanske förklaringen till den ökning av antalet självmord som har gjort min vän likbjudaren så belåten.
Jag förbigår de teologiska invändningarna mot självförintelse såsom alltför spetsfundiga för att vara värda en allvarlig bedömning. Kristendomen har från första början framställt jordelivet som något så trist och meningslöst att dess värde framstår som lika med noll. Varför då klamra sig fast vid det? Helt enkelt därför att dess otrevlighet och fåfänglighet är en del av Skaparens vilja, en skapare vars kärlek till sina skapade varelser tar sig uttryck i att plåga dem. Om de gör uppror i denna världen kommer de att pinas miljontals gånger värre i den kommande. Jag framlägger bara detta argument som ett typexempel på teologiskt resonemang innan jag går vidare till intressantare ting. Närmare bestämt till min utgångspunkt: att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att upptäcka något logiskt övertygande skäl för att hålla sig vid liv som inte omedelbart visar sig vara byggt på falska slutledningar. Världens samlade visdom har för länge sedan fastslagit att livet huvudsakligen är ett syndastraff. Man kan gå till vilket folkslag som helst och finna att deras ordstäv och talesätt är präglade av ett starkt medvetande om all världslig ävlans meningslöshet. Aningen är bättre än vissheten. Besvikelse är människans lott. Vi föds i smärta, dör i bedrövelse. Den gudarna älska dör ung. Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner. Den som föraktar folklig visdom kan gå till William Shakespeares verk. De dryper från början till slut av samma sorts pessimism. Om det nu finns en bärande tanke i dem så är det övertygelsen att den mänskliga tillvaron är en meningslös plåga. Ut, ut, du korta ljus!
Likväl hänger vi fast vid livet på ett dunkelt fysiologiskt vis - eller kanske snarare patologiskt - och försöker till och med fylla det med en massa billigt hokus-pokus. Alla någorlunda tänkande människor strävar energiskt efter makt och utmärkelse, det vill säga efter aktning och avundsjuka från sina medmänniskors sida, vilket i sin tur vill säga: efter ett motvilligt erkännande från en lång rad erbarmliga och löjeväckande tvåbenta tarmar, fulla av snabbt förruttnande aminosyror. Varför? Om jag visste det skulle jag sannerligen inte sitta och skriva böcker i detta helvetiska amerikanska klimat; jag skulle trona i ett palats av guld och kristall och folk skulle betala tio dollar åt gången för att glo på mig genom små titthål.
Men även om den bakomliggande gåtan måste förbli olöst kan det kanske löna sig att undersöka de yttre symtomen. Jag erbjuder mig själv som försökskanin. Varför har jag i så många år framhärdat i en hopplös strävan att uträtta något som fortfarande ter sig lika dunkelt och obegripligt för mig själv? För att tjäna pengar? Prat! Jag kan inte minnas att jag har känt ett enda ögonblicks längtan efter pengar: jag har alltid funnit det lätt att skaffa allt jag behövde. Eller är det ryktbarhet jag är ute efter? Återigen måste svaret bli nej. Att bli utsatt för främmande människors uppmärksamhet finner jag enbart obehagligt, och jag undviker det så mycket som möjligt. Drivs jag i så fall av en trängtan att verka till mänsklighetens fromma? Snicksnack! Om det är något jag är övertygad om så är det att välgörenhet tyder på dålig smak.
En gång i tiden djärvdes jag förmoda att det var en obestämd inre drift att uttrycka sitt jag som kom folk att arbeta. Men det var troligen en vacklande teori, för många av de människor som arbetar hårdast har ingenting att uttrycka. En hypotes med något större fog för sig dyker då genast upp. Det är att folk arbetar helt enkelt för att undfly det deprimerande tvånget att grubbla över livet - att deras arbete liksom deras lekar är en besvärjelse som hjälper dem att fly från verkligheten. Både lek och arbete är vanligen illusioner. Ingendera tjänar något påtagligt och varaktigt ändamål. Men utan sådana illusioner blir livet genast outhärdligt. Människan kan inte sitta stilla och begrunda sitt öde i denna världen utan att bli vansinnig. Alltså hittar hon på olika sätt att avleda tankarna från denna fasa. Hon arbetar. Hon leker. Hon samlar på detta bedrägliga ingenting som kallas ägodelar. Hon sneglar efter den falska blinkning som kallas berömmelse. Hon bildar familj och drar andra med sig i förtappelsen. Hela tiden är hennes drivfjäder helt enkelt en längtan att komma bort från sig själv, att glömma sitt eget jag, att fly från den tragikomedi som är hon själv. Livet är i grund och botten inte värt att leva. Följaktligen tillgriper hon konstlade medel för att göra det värt att leva. Följaktligen utrustar hon det med en prålig överbyggnad för att dölja det faktum att det inte är värt att leva.
Allt detta tal om fasor och tragikomedier är kanske en smula vilseledande. Sanningen om livet är inte att det är en tragedi, utan att det är tråkigt. Det är inte så mycket en strid som en evig väntan med för fot gevär. Vad man kan invända mot det är inte att det är övervägande plågsamt, utan att det företer en brist på mening. Vad har människosläktet att se fram emot? Inte ens teologerna kan se något annat än en grå tomhet med ett irrationellt fyrverkeri på slutet. Men det finns något som heter mänskligt framåtskridande. Alldeles riktigt. Det är detsamma som förbrytarens framåtskridande från häktet till fängelset och från fängelset till elektriska stolen. Varje ny generation möter samma outhärdliga enformighet.
Jag talar i egenskap av en som har levat vad som rent statistiskt måste kallas ett lyckligt liv. Jag arbetar visserligen mycket, men jag finner arbete angenämare än någonting annat som jag kan föreställa mig. Jag är inte medveten om några överväldigande och oemotståndliga begär som jag inte kan tillfredsställa. Jag saknar ingenting som jag inte kan skaffa mig. Men på senilitetens brant kan jag fortfarande inte komma till någon annan slutsats än att det hela är en storartad meningslöshet, som inte ens är roande. Ändamålet är alltid fåfänglighet och oftast en torftig sådan, utan några gripande eller förädlande inslag. Kvar blir medlen. I dem ligger hemligheten med detta som kallas förnöjsamhet, det vill säga förmågan att uppskjuta självmordet åtminstone en dag till. I sig själva är de meningslösa, men de erbjuder om inte annat en möjlighet att undfly den förlamande verkligheten. Livets innersta syfte är att efterlikna döden. Vi har hållit på och bultat på fel dörr."
"En tänkande begravningsentreprenör har talat om för mig att självmordsfrekvensen är i stigande. Det är goda nyheter för hans skrå, som på senare tid har haft det rätt bekymmersamt, dels på grund av den medicinska vetenskapens framsteg och kanske i lika hög grad på grund av den rakknivsskarpt hänsynslösa konkurrensen inom de egna leden. Det är också goda nyheter för de romantiska optimister som älskar att föreställa sig att människan är i stånd till förnuftiga handlingar. Vilken handling kan vara mer logisk än självmordet? Vilken handling kan vara befängdare än att hålla sig vid liv? Ändå hänger vi nästan alla med förtvivlans kraft fast vid livet, även när den del som återstår av det uppenbarligen är minimal och fylld av lidande. Alla läkare spiller hälften av sin tid på att hålla liv i mänskliga vrak som inte har något förnuftigare skäl för att leva vidare än en ko har för att producera mjölk.
Till en del har detta otroliga vanvett utan tvivel sitt upphov i människans inbillningskraft eller, som det mera poetiskt brukar heta, tankeförmåga. Eftersom människan har fått förmågan att föreställa sig döden tänker hon sig den som något plågsamt och hemskt. Det är den naturligtvis sällan. Det skeende som föregår den är stundom (men förvisso inte alltid) plågsamt, men själva döden tycks vara blottad på alla förnimmelser, psykiska såväl som fysiska. Den som slutligen kommer dithän förlorar helt enkelt allt medvetande. Döden är inte annorlunda för honom än för en insekt. Det finns inget hemskt eller plågsamt i den. Det är betydligt troligare att den har vissa groteska inslag. Härvid talar jag givetvis om den naturliga döden. Självmord är uppenbarligen en obehagligare sak, om inte annat så för att det är en smula ovisst. Självmordskandidaten tvekar att skjuta sig därför att han - inte helt utan skäl - är rädd att han inte skall lyckas ta död på sig utan bara göra sig illa. Dessutom innebär skottet för pannan, i likhet med de flesta andra vanligare hjälpmedel till en artificiell hädanfärd, ett slags kränkning av hans värdighet: han kommer med säkerhet att grisa ner omkring sig. Men den invändningen verkar förutbestämd att undanröjas av vetenskapens framsteg. Enkla, pålitliga, smärtfria och hygieniska metoder att skiljas från detta livet kommer att uppfinnas. En del är i själva verket redan kända, och det är kanske förklaringen till den ökning av antalet självmord som har gjort min vän likbjudaren så belåten.
Jag förbigår de teologiska invändningarna mot självförintelse såsom alltför spetsfundiga för att vara värda en allvarlig bedömning. Kristendomen har från första början framställt jordelivet som något så trist och meningslöst att dess värde framstår som lika med noll. Varför då klamra sig fast vid det? Helt enkelt därför att dess otrevlighet och fåfänglighet är en del av Skaparens vilja, en skapare vars kärlek till sina skapade varelser tar sig uttryck i att plåga dem. Om de gör uppror i denna världen kommer de att pinas miljontals gånger värre i den kommande. Jag framlägger bara detta argument som ett typexempel på teologiskt resonemang innan jag går vidare till intressantare ting. Närmare bestämt till min utgångspunkt: att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att upptäcka något logiskt övertygande skäl för att hålla sig vid liv som inte omedelbart visar sig vara byggt på falska slutledningar. Världens samlade visdom har för länge sedan fastslagit att livet huvudsakligen är ett syndastraff. Man kan gå till vilket folkslag som helst och finna att deras ordstäv och talesätt är präglade av ett starkt medvetande om all världslig ävlans meningslöshet. Aningen är bättre än vissheten. Besvikelse är människans lott. Vi föds i smärta, dör i bedrövelse. Den gudarna älska dör ung. Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner. Den som föraktar folklig visdom kan gå till William Shakespeares verk. De dryper från början till slut av samma sorts pessimism. Om det nu finns en bärande tanke i dem så är det övertygelsen att den mänskliga tillvaron är en meningslös plåga. Ut, ut, du korta ljus!
Likväl hänger vi fast vid livet på ett dunkelt fysiologiskt vis - eller kanske snarare patologiskt - och försöker till och med fylla det med en massa billigt hokus-pokus. Alla någorlunda tänkande människor strävar energiskt efter makt och utmärkelse, det vill säga efter aktning och avundsjuka från sina medmänniskors sida, vilket i sin tur vill säga: efter ett motvilligt erkännande från en lång rad erbarmliga och löjeväckande tvåbenta tarmar, fulla av snabbt förruttnande aminosyror. Varför? Om jag visste det skulle jag sannerligen inte sitta och skriva böcker i detta helvetiska amerikanska klimat; jag skulle trona i ett palats av guld och kristall och folk skulle betala tio dollar åt gången för att glo på mig genom små titthål.
Men även om den bakomliggande gåtan måste förbli olöst kan det kanske löna sig att undersöka de yttre symtomen. Jag erbjuder mig själv som försökskanin. Varför har jag i så många år framhärdat i en hopplös strävan att uträtta något som fortfarande ter sig lika dunkelt och obegripligt för mig själv? För att tjäna pengar? Prat! Jag kan inte minnas att jag har känt ett enda ögonblicks längtan efter pengar: jag har alltid funnit det lätt att skaffa allt jag behövde. Eller är det ryktbarhet jag är ute efter? Återigen måste svaret bli nej. Att bli utsatt för främmande människors uppmärksamhet finner jag enbart obehagligt, och jag undviker det så mycket som möjligt. Drivs jag i så fall av en trängtan att verka till mänsklighetens fromma? Snicksnack! Om det är något jag är övertygad om så är det att välgörenhet tyder på dålig smak.
En gång i tiden djärvdes jag förmoda att det var en obestämd inre drift att uttrycka sitt jag som kom folk att arbeta. Men det var troligen en vacklande teori, för många av de människor som arbetar hårdast har ingenting att uttrycka. En hypotes med något större fog för sig dyker då genast upp. Det är att folk arbetar helt enkelt för att undfly det deprimerande tvånget att grubbla över livet - att deras arbete liksom deras lekar är en besvärjelse som hjälper dem att fly från verkligheten. Både lek och arbete är vanligen illusioner. Ingendera tjänar något påtagligt och varaktigt ändamål. Men utan sådana illusioner blir livet genast outhärdligt. Människan kan inte sitta stilla och begrunda sitt öde i denna världen utan att bli vansinnig. Alltså hittar hon på olika sätt att avleda tankarna från denna fasa. Hon arbetar. Hon leker. Hon samlar på detta bedrägliga ingenting som kallas ägodelar. Hon sneglar efter den falska blinkning som kallas berömmelse. Hon bildar familj och drar andra med sig i förtappelsen. Hela tiden är hennes drivfjäder helt enkelt en längtan att komma bort från sig själv, att glömma sitt eget jag, att fly från den tragikomedi som är hon själv. Livet är i grund och botten inte värt att leva. Följaktligen tillgriper hon konstlade medel för att göra det värt att leva. Följaktligen utrustar hon det med en prålig överbyggnad för att dölja det faktum att det inte är värt att leva.
Allt detta tal om fasor och tragikomedier är kanske en smula vilseledande. Sanningen om livet är inte att det är en tragedi, utan att det är tråkigt. Det är inte så mycket en strid som en evig väntan med för fot gevär. Vad man kan invända mot det är inte att det är övervägande plågsamt, utan att det företer en brist på mening. Vad har människosläktet att se fram emot? Inte ens teologerna kan se något annat än en grå tomhet med ett irrationellt fyrverkeri på slutet. Men det finns något som heter mänskligt framåtskridande. Alldeles riktigt. Det är detsamma som förbrytarens framåtskridande från häktet till fängelset och från fängelset till elektriska stolen. Varje ny generation möter samma outhärdliga enformighet.
Jag talar i egenskap av en som har levat vad som rent statistiskt måste kallas ett lyckligt liv. Jag arbetar visserligen mycket, men jag finner arbete angenämare än någonting annat som jag kan föreställa mig. Jag är inte medveten om några överväldigande och oemotståndliga begär som jag inte kan tillfredsställa. Jag saknar ingenting som jag inte kan skaffa mig. Men på senilitetens brant kan jag fortfarande inte komma till någon annan slutsats än att det hela är en storartad meningslöshet, som inte ens är roande. Ändamålet är alltid fåfänglighet och oftast en torftig sådan, utan några gripande eller förädlande inslag. Kvar blir medlen. I dem ligger hemligheten med detta som kallas förnöjsamhet, det vill säga förmågan att uppskjuta självmordet åtminstone en dag till. I sig själva är de meningslösa, men de erbjuder om inte annat en möjlighet att undfly den förlamande verkligheten. Livets innersta syfte är att efterlikna döden. Vi har hållit på och bultat på fel dörr."
?
