Ur led är politiken - vad ska man göra?

Jag inser att den här tråden antagligen tangerar ämnen i andra trådar, men försöker ändå.

Vad i hela fridens namn ska man rösta på egentligen? Det politiska klimatet i Sverige idag gör mig bara trött. Det finns inte ett enda alternativ där man inte får acceptera en ställning i massor av frågor som inte är ok. Låt mig exemplifiera:

En röst på M är en röst på en vettig arbetsmarknads- och ekonomisk politik. Dock är det en röst på Beatrice Ask som sitter på sin post för att "hon ju har varit med så länge" och som är gravt inkompetent. Det är dessutom en röst på Maud Olofsson, som inte har mycket vettigt att komma med över huvud taget, samt en röst på KD:s Maria Larsson och därmed Sofia Modigh.

En röst på S är en röst på VP(k), det vill säga en röst på samhällets fullständiga degenerering. Dessutom skulle man få Mona som statsminister, vilket inte är ett alternativ i min värld. Som bonus får man MP:s skeva skatter och verklighetsfrånvända "visioner" = det går bara inte.

Piratpartiet skulle vara en liten uppstickare som värnade integriteten. Det visade sig vid partistämman i April vara en samling vänstersympatisörer som vill ladda hem saker gratis och fullständigt skiter i integritet egentligen.

SD har sina poänger, jag håller med om att integrationspolitik är något som bör diskuteras men jag är inte säker på att jag håller med om deras (för min smak) lite radikala åsikter. Dessutom är resten av deras partiprogram helt och hållet fel för mig, kristna värderingar och folkhem - nej tack.

Resten av partierna är för små för att generera något intresse. Liberala partiet har en del intressanta idéer, men att lätta på vapenlagarna känns bara skitdumt och jag vill således inte stöda dem. Dessutom skulle det kännas som att kasta bort sin röst då de ändå inte kommer över 4%-spärren.



Jag vill naturligtvis vara en god medborgare och använda min demokratiska rättighet att rösta, men hela politiksnurren i Sverige känns så långt borta från verkligheten. Blockpolitik gör politiken tråkig, trots att jag egentligen är intresserad. Finns det fler där ute som känner som jag? Hur tänker ni?

Jag är tyvärr tvingad att rösta på SD eller FP. Om jag inte hade någonting att leva för hade jag röstat med en kula eller serbisk mora-kniv. Jag uppmanar dig att göra rösta med en kula.

Rösta på "the lesser of two evils". Så tänker iaf jag. Och jämför man alliansen med oppositionen så kanske det är ..20% retards mot 99% retards. Så rösta blått

En röst på Moderaterna/Alliansen är ju ändå en röst på en andra borgerlig mandatperiod, som förhoppningsvis kan knäcka socialdemokratins heliga status en gång för alla... Det skulle vara det allra bästa valresultatet enligt mig. Helt underbart om vänsterpacket i framtiden skulle få utstå samma skeptis som deras motsvarigheter i t.ex USA eller Tyskland.

Ja, fyfan. Det suger verkligen.

Jag känner precis som dig, vill rösta och bryr mig mycket om politik, men nu finns det ju bara skit att rösta på.
Rött, blått eller SD... Det håller fan inte. Oavsett om varje alternativ har rätt på en del punkter har de fel på ännu fler.

Fattar inte hur i helvete block kan vara tillåtet.

Visst, det blå blocket är the lesser of two evils. Men för att de ska ha en chans bör man taktikrösta på KD och det finns inte i min sinnesvärld. Jag får känslan av att hela det blocket står och faller med Hägglunds intelligensreserv, och jag vill inte göra något åt det.

Mitt tips är att du först accepterar att det aldrig kommer att finnas något parti som du kommer att kunna sympatisera med till 100% därför att det alltid kommer att vara någon fråga och någon person som inte är helt perfekt. När du väl accepterat det så väljer du det parti som är minst dåligt enligt vad du kan komma fram till

Man kommer aldrig få ett parti som är helt liksinnad som en själv - utifall man inte startar ett eget och klonar sig själv. Tänk antingen: "Vilket parti kommer förstöra minst" alternativt "Vilket parti kommer, trots dess defekter, vara bäst för Sverige närmaste 4 åren".

Skrev ett inlägg i annan tråd som hänger ihop en del med denna, så jag kopierar helt enkelt mitt inlägg:


Det summerar i alla fall lite hur jag tycker om Sveriges politik...

Jag är medveten om att det inte finns något parti som man sympatiserar med till 100%. Men jag tycker inte att 50% räcker, och det är det bästa som erbjuds.

Dessutom är vår generation, 70/80/90(?)-talisterna, inte tillräckligt kritiska för att inse att systemet inte är statiskt; demokratin GÅR att förändra, det handlar inte bara om att rösta på ett parti för sakens skull. Frågan är hur man går till väga, och om det finns ett allmänt intresse för det. Jag tippar på ett nej på den senare frågan, vilket bara förstärker min apati. Revolution känns så avlägset idag, folk orkar inte. Inget engagerar tillräckligt mycket i någet för att saker ska hända, vi har det lite för bra helt enkelt. Det finns inget behov. Därav den slöa vaneröstningen på partier man egentligen inte håller med.

Fan vad trist det är.

En röst är inte bara en röst för något, utan även mot något.

Tycker man att Dom Sju Systrarna inte sköter sig så kan man markera sitt missnöje genom att rösta på någon som dom inte gillar. Som t.ex. Leif D gjort när han röstat på junilistan och piratpartiet i EU-omrösningar. Det är en markening till det vanliga gangstergänget att deras verksamhet helt enkelt inte duger.
Samma taktik kommer jag att köra i riskdagsvalet i år...

SD 2010

Eller så är det så att det behövs ingen revolution? Klart det behövs förändringar, det gör det alltid, ty tiden står inte still. Men vad är det för förändringar folk vill ha som kräver en revolution? Det är ju för övrigt det som ska vara en fördel med demokrati, att man ska slippa revolutioner, som har en tendens att bli ganska blodiga, för att förändra sitt samhälle.

Folk har det, speciellt i Sverige, jävligt bra i relation mot större delen av världen, så varför ska de riskera att försämra sin livssituation? Nu säger jag inte att det är negativt med att tänka i andra banor - de unga ska, enligt mig, utmana de äldre. Medan de äldre ska sätta stopp på de yngre, så att vi får en stadig utveckling. Annars får vi en snabb och riskabel utveckling(unga och nytt tänk) eller en som står still(konservativt/det är bra som det är).