Okej, jag gissar jag är dum i huvudet som skriver på om detta här, kommer väl antagligen bara få höra jag är dum i huvudet, toffel och att allt är mitt fel, men jag måste få skriva av mig om detta, vet inte hur jag ska orka med livet just nu.
Ok, så här är läget:
Jag är en kille som har ett par år kvar till 30, i höstas tog så mitt sedan sju år gamla förhållande (mitt första riktiga förhållande, eller snarare mitt enda om man inte räknar en patetisk pryl i åttan) slut. Nu har mitt ex, som jag har barn tillsammans med, flyttat med barnen (ja jag satte inte ner foten ordentligt nog) till en annan stad ungefär sju timmar med buss bort. Vi har delad vårdnad och jag åker till dem i princip varje helg, och bor då med dem i hennes lägenhet, hon är antingen där då, eller hos sin nya kille.
för att det ska vara fullt möjligt att greppa all den skit som detta är så ska jag kanske ge en ordentlig bakgrund till allt, (jag ber om ursäkt för denna wall of text som detta kommer att innebära).
Vi blev tillsamans precis innan studenten, vi hade varit kompisar i nästan ett år men så plötsligt fattat tycke för varandra. Jag måde väldigt psykiskt dåligt vid den tiden, med en massa tvångssyndrom (och jag har käkat ångestdempande i flera år, och bara det senaste ett och ett halv året kunnat fungera utan dem), och var troligen inte så himla lätt att ha och göra med. Jag har dessutom alltid varit den där killen som haft mer tjejkompisar än killkompisar, det är lite som att kompis är default-läget när det gäller mig och tjejer.
Hur som helst, det tog inte särskilt lång tid innan det började uppstå problem mellan flickvännen och det faktum att jag hade tjejkompisar, hon ville inte alls jag skulle ha några vänner av honkön, för hon menade "att de bara fick se min glada sida och att jag var så annorlunda med dem än med henne". Jag försökte (jag inser att det här måste låta som jag är världens dumhuvud, och toffel, och det är jag nog också), få detta att fungera så att jag i smyg hörde av mig till mina vänner, men i och med att tjejer i princip ansåg vi skulle umgås 24-7 så blev det en omöjlighet och succesivt så tappade jag kontakten med dem.
Efter lite mer än ett år tillsammans så lyckades vi med konsttycket att bli med barn, och ingen av oss ville ta bort det och vi fick vårt första barn 2004, två år senare kom barn nummer två.
Under alla år har det ständigt varit ett problem att jag lätt blev vän med tjejer, ett tag tyckte flickvännen jag skulle jobba någonstans där det inte fanns tjejer alls. Och om jag t.ex. råkade möta en gammal vän på stan fick jag sådan ångest för jag viste att om jag nämnde det för tjejen så skulle det resultera i bråk och att dagen var förstörd. Hon dumpade mig otaliga gånger bara för att ta mig tillbaka när jag helt brutit samman.
Det var kanske inte så konstigt att jag för ungefär två år sedan fick känslor för en tjej på mitt jobb (jag hade redan innan funderat på att lämna flickvännen, men i och med att vi hade barn tyckte alla, dvs. föräldrar man pratade med för att få stöd osv, att det var barnens behov som skulle gå först). Jag mådde helt fruktansvärt och berättade om det hela för flickvännen, då var man världens sämsta människa osv.
(jag inser hur rörigt allt detta måste låta, men mina tankar är som en enda härva just nu), I samma veva som det uppdagades med mina känslor för en annan råkade det bli så att flickvännen läste min e-post, jag trodde jag hade loggat ut, men icke. Där lusläste hon mina diskussioner med de få tjejkompisar jag ännu hade kvar om hur jag mådde, hon upptäckte då att jag bakom hennes rygg surfat porr vilket ju bidrog till att jag ännu mer var "världens äckligaste människa" osv (pornografi har, fram tills nyligen, alltid varit ett problematiskt ämne för mig. Som en kognitiv dissonans inom mig, något jag drogs till men inte kunde stå för. Först alla mina samtal med min sista psykolog, som var en ung tjej, och alla mina diskussioner med mina tjejkompisar fick mig att inse att ingen av dem hatade mig eller tyckte jag var äcklig på grund av min sexualitet).
Hur som helst, jag och flickvännen lyckades "lösa" problemet, och vi fortsatte tillsammans i ett år till. Det var mycket prat om vilken vidrig människa jag var för jag kollade på andra tjejer. Om vi t.ex. såg på en film ihop och det var någon naken tjej i den så kunde man märka hur hon stelnade till och tryckte undan mig i soffan.
Sen så en dag i juni förra året bad plötsligt tjejen om ursäkt för hur hon behandlat mig för alla mina tjejkompisar. Hon hade nu blivit vän med en kille och förstod nu hur illa hon behandlat mig. ingen behöver ju vara synsk för att inse hur detta gick, det tog en vecka och så berättade hon att hon var "dökär" i honom (för övrigt kom det som grädden på moset den veckan jag fick slutat på mitt jobb, som var det bästa jobb jag haft).
Nu var det inte något tal om att försöka rädda förhållandet för barnen skull, som hon tjatade om när jag fått känslor för någon annan. Nej jag skulle gärna passa barnen när hon träffade honom, och hon ville dessutom att vi skulle ha en paus för att hon skulle få känna efter vad hon ville. Bara jag som var världens vidrigaste människa för att jag ens kunde få känslor för en annan tjej. Och ifrågasatte man detta så var det mitt fel, för att mina känslor året innan var det som möjliggjorde hennes nu.
hur som helst, hon bad om någon sorts paus där allt skulle vara tillåtet, nu ville hon minsann leva i ett vackert öppet förhållande utan samhällets "normer" om hur man ska vara.
Flickvännen läste så en sommarkurs den sommaren och träffade där en kille till, när vi så sedan var på landet med barnen så var det mest SMS med dessa killar för hela slanten. Hon lyckades dessutom fixa en räkning på 5000kr på hennes föräldrars fasta telefon på landet med alla samtal till dessa killars mobiler.
Sen skulle hon ju såklart åka och spendera tid med dem. Så medan jag passade barnen på hennes familjs landställe så var hon först med den ena och knullade honom, och sen med den andra och knullade honom.
Sen kom hon på att det kanske var lite dumt, och att hon gärna ville försöka med mig då. Gissa hur pigg jag var på det! Men för barnens skulle höll jag ut till november innan jag sa att nu får det fan räcka.
Mina vänner var grymt nöjda med mig då, den ena berättade glatt att hon ny strykit mig från sin "lista" med vänner som var förtryckta av sina partners. Och en annan kompis hotade på fyllan mig med att hon skulle "döda mig om jag blev tillsammans med exet igen"
När jag nu då var fri från denna hemska människa (jag tänker inte sticka under stolen med att jag fullkomligt hatar henne) blev det på ett sätt bara värre. Hon hade alltid närt tanken på att flytta från storstaden där vi bor, då hon hyser en naiv dröm om att allt är så mycket bättre ute på landet. Och då hon nu var tillsammans med den ena av sommarens knull, och som hon hade på standby när hon sa hon ville försöka med mig, och då han bodde i en mindre svensk stad i söder om Stockholm; ville hon helt sonika flytta dig nu för att leva nära honom och plugga.
Detta innebar vissa problem, hur skulle det ordnas med barnen (vi har alltid haft gemensam vårdnad). Jag motsatte mig att barnen skulle flytta, men det blev endå så tillslut. Till mitt försvar kan jag säga det bara fanns dåliga lösningar:
(i) Vi båda bor kvar och turas om att ha barnen i den lägenhet vi delade på (hon mer eller mindre vägrade detta)
(ii) Hon flyttar utan barnen, och åker kanske upp någon gång per månad i och med att hennes studier inte skulle tillåta att hon åkte oftare (jag tyckte det inte var optimalt för barnen, som borde se oss lika mycket, samt att jag inte trodde jag skulle klara ha dem helt själv, och det trodde ju inte hon heller såklart "jag tror de har det bättre med mig osv"
(iii) Barnen flyttar med henne och jag är med dem varannan vecka i deras nya stad.
Det var lösning (iii) som segrade, och efter nyåret så gick flyttlasset söderut. Jag insåg efter min första tenta att det inte funkade att missa 50% av alla föresläsningar, och fick då göra så att jag istället är hos barnen varje helg.
Och det är nu detta som håller på att ta kol på mig. Jag tillbringar nu 14 timmar varje vecka på en vidrigt tråkig buss ner till en stad jag hatar över allt annat, för att bo i samma lägenhet som mitt ex som är dum i huvudet, och där det är hennes regler som gäller.
Om jag t.ex. säget till barnen med för hög röst så får jag skäll för att jag skämmer ut henne inför hennes grannar.
Får inte använda teven eller datorn om hon är hemma när jag är där och ska sova, för surrandet och knapprandet stör henne (men jag kunde ju "läsa en serietidning").
Mina barn har nu bytt dialekt och låter som alla andra i den där inavelsbyggden, och jag ska säga till mitt försvar för denna stockholmschauvinistiska inställning att jag själv har rötter därifrån, men allt är nu överskuggat av detta.
till råga på allt är det ett jävla tjaffsande om pengar. Jag är ingen rik person, men endå har jag haft det bättre än många andra. Mina föräldrar sparade pengar som jag har kunnat leva på och har därför väldigt lite studielån, men nu lever jag snart på existensminimum (det är tur jag bor hos min morsa när jag är i stockholm, för de pengar jag får räcket inte långt).
Ungefär 8000kr har jag i studielån / månad, av det går 2600kr direkt i underhåll för barnen, sen tillkommer nästan 2000kr / månad i kostnader för att åka och vara med dem. Sen är det mat, kurslitteratur och busskort och sen är det slut...
Ok, så här är läget:
Jag är en kille som har ett par år kvar till 30, i höstas tog så mitt sedan sju år gamla förhållande (mitt första riktiga förhållande, eller snarare mitt enda om man inte räknar en patetisk pryl i åttan) slut. Nu har mitt ex, som jag har barn tillsammans med, flyttat med barnen (ja jag satte inte ner foten ordentligt nog) till en annan stad ungefär sju timmar med buss bort. Vi har delad vårdnad och jag åker till dem i princip varje helg, och bor då med dem i hennes lägenhet, hon är antingen där då, eller hos sin nya kille.
för att det ska vara fullt möjligt att greppa all den skit som detta är så ska jag kanske ge en ordentlig bakgrund till allt, (jag ber om ursäkt för denna wall of text som detta kommer att innebära).
Vi blev tillsamans precis innan studenten, vi hade varit kompisar i nästan ett år men så plötsligt fattat tycke för varandra. Jag måde väldigt psykiskt dåligt vid den tiden, med en massa tvångssyndrom (och jag har käkat ångestdempande i flera år, och bara det senaste ett och ett halv året kunnat fungera utan dem), och var troligen inte så himla lätt att ha och göra med. Jag har dessutom alltid varit den där killen som haft mer tjejkompisar än killkompisar, det är lite som att kompis är default-läget när det gäller mig och tjejer.
Hur som helst, det tog inte särskilt lång tid innan det började uppstå problem mellan flickvännen och det faktum att jag hade tjejkompisar, hon ville inte alls jag skulle ha några vänner av honkön, för hon menade "att de bara fick se min glada sida och att jag var så annorlunda med dem än med henne". Jag försökte (jag inser att det här måste låta som jag är världens dumhuvud, och toffel, och det är jag nog också), få detta att fungera så att jag i smyg hörde av mig till mina vänner, men i och med att tjejer i princip ansåg vi skulle umgås 24-7 så blev det en omöjlighet och succesivt så tappade jag kontakten med dem.
Efter lite mer än ett år tillsammans så lyckades vi med konsttycket att bli med barn, och ingen av oss ville ta bort det och vi fick vårt första barn 2004, två år senare kom barn nummer två.
Under alla år har det ständigt varit ett problem att jag lätt blev vän med tjejer, ett tag tyckte flickvännen jag skulle jobba någonstans där det inte fanns tjejer alls. Och om jag t.ex. råkade möta en gammal vän på stan fick jag sådan ångest för jag viste att om jag nämnde det för tjejen så skulle det resultera i bråk och att dagen var förstörd. Hon dumpade mig otaliga gånger bara för att ta mig tillbaka när jag helt brutit samman.
Det var kanske inte så konstigt att jag för ungefär två år sedan fick känslor för en tjej på mitt jobb (jag hade redan innan funderat på att lämna flickvännen, men i och med att vi hade barn tyckte alla, dvs. föräldrar man pratade med för att få stöd osv, att det var barnens behov som skulle gå först). Jag mådde helt fruktansvärt och berättade om det hela för flickvännen, då var man världens sämsta människa osv.
(jag inser hur rörigt allt detta måste låta, men mina tankar är som en enda härva just nu), I samma veva som det uppdagades med mina känslor för en annan råkade det bli så att flickvännen läste min e-post, jag trodde jag hade loggat ut, men icke. Där lusläste hon mina diskussioner med de få tjejkompisar jag ännu hade kvar om hur jag mådde, hon upptäckte då att jag bakom hennes rygg surfat porr vilket ju bidrog till att jag ännu mer var "världens äckligaste människa" osv (pornografi har, fram tills nyligen, alltid varit ett problematiskt ämne för mig. Som en kognitiv dissonans inom mig, något jag drogs till men inte kunde stå för. Först alla mina samtal med min sista psykolog, som var en ung tjej, och alla mina diskussioner med mina tjejkompisar fick mig att inse att ingen av dem hatade mig eller tyckte jag var äcklig på grund av min sexualitet).
Hur som helst, jag och flickvännen lyckades "lösa" problemet, och vi fortsatte tillsammans i ett år till. Det var mycket prat om vilken vidrig människa jag var för jag kollade på andra tjejer. Om vi t.ex. såg på en film ihop och det var någon naken tjej i den så kunde man märka hur hon stelnade till och tryckte undan mig i soffan.
Sen så en dag i juni förra året bad plötsligt tjejen om ursäkt för hur hon behandlat mig för alla mina tjejkompisar. Hon hade nu blivit vän med en kille och förstod nu hur illa hon behandlat mig. ingen behöver ju vara synsk för att inse hur detta gick, det tog en vecka och så berättade hon att hon var "dökär" i honom (för övrigt kom det som grädden på moset den veckan jag fick slutat på mitt jobb, som var det bästa jobb jag haft).
Nu var det inte något tal om att försöka rädda förhållandet för barnen skull, som hon tjatade om när jag fått känslor för någon annan. Nej jag skulle gärna passa barnen när hon träffade honom, och hon ville dessutom att vi skulle ha en paus för att hon skulle få känna efter vad hon ville. Bara jag som var världens vidrigaste människa för att jag ens kunde få känslor för en annan tjej. Och ifrågasatte man detta så var det mitt fel, för att mina känslor året innan var det som möjliggjorde hennes nu.
hur som helst, hon bad om någon sorts paus där allt skulle vara tillåtet, nu ville hon minsann leva i ett vackert öppet förhållande utan samhällets "normer" om hur man ska vara.
Flickvännen läste så en sommarkurs den sommaren och träffade där en kille till, när vi så sedan var på landet med barnen så var det mest SMS med dessa killar för hela slanten. Hon lyckades dessutom fixa en räkning på 5000kr på hennes föräldrars fasta telefon på landet med alla samtal till dessa killars mobiler.
Sen skulle hon ju såklart åka och spendera tid med dem. Så medan jag passade barnen på hennes familjs landställe så var hon först med den ena och knullade honom, och sen med den andra och knullade honom.
Sen kom hon på att det kanske var lite dumt, och att hon gärna ville försöka med mig då. Gissa hur pigg jag var på det! Men för barnens skulle höll jag ut till november innan jag sa att nu får det fan räcka.
Mina vänner var grymt nöjda med mig då, den ena berättade glatt att hon ny strykit mig från sin "lista" med vänner som var förtryckta av sina partners. Och en annan kompis hotade på fyllan mig med att hon skulle "döda mig om jag blev tillsammans med exet igen"
När jag nu då var fri från denna hemska människa (jag tänker inte sticka under stolen med att jag fullkomligt hatar henne) blev det på ett sätt bara värre. Hon hade alltid närt tanken på att flytta från storstaden där vi bor, då hon hyser en naiv dröm om att allt är så mycket bättre ute på landet. Och då hon nu var tillsammans med den ena av sommarens knull, och som hon hade på standby när hon sa hon ville försöka med mig, och då han bodde i en mindre svensk stad i söder om Stockholm; ville hon helt sonika flytta dig nu för att leva nära honom och plugga.
Detta innebar vissa problem, hur skulle det ordnas med barnen (vi har alltid haft gemensam vårdnad). Jag motsatte mig att barnen skulle flytta, men det blev endå så tillslut. Till mitt försvar kan jag säga det bara fanns dåliga lösningar:
(i) Vi båda bor kvar och turas om att ha barnen i den lägenhet vi delade på (hon mer eller mindre vägrade detta)
(ii) Hon flyttar utan barnen, och åker kanske upp någon gång per månad i och med att hennes studier inte skulle tillåta att hon åkte oftare (jag tyckte det inte var optimalt för barnen, som borde se oss lika mycket, samt att jag inte trodde jag skulle klara ha dem helt själv, och det trodde ju inte hon heller såklart "jag tror de har det bättre med mig osv"
(iii) Barnen flyttar med henne och jag är med dem varannan vecka i deras nya stad.
Det var lösning (iii) som segrade, och efter nyåret så gick flyttlasset söderut. Jag insåg efter min första tenta att det inte funkade att missa 50% av alla föresläsningar, och fick då göra så att jag istället är hos barnen varje helg.
Och det är nu detta som håller på att ta kol på mig. Jag tillbringar nu 14 timmar varje vecka på en vidrigt tråkig buss ner till en stad jag hatar över allt annat, för att bo i samma lägenhet som mitt ex som är dum i huvudet, och där det är hennes regler som gäller.
Om jag t.ex. säget till barnen med för hög röst så får jag skäll för att jag skämmer ut henne inför hennes grannar.
Får inte använda teven eller datorn om hon är hemma när jag är där och ska sova, för surrandet och knapprandet stör henne (men jag kunde ju "läsa en serietidning").
Mina barn har nu bytt dialekt och låter som alla andra i den där inavelsbyggden, och jag ska säga till mitt försvar för denna stockholmschauvinistiska inställning att jag själv har rötter därifrån, men allt är nu överskuggat av detta.
till råga på allt är det ett jävla tjaffsande om pengar. Jag är ingen rik person, men endå har jag haft det bättre än många andra. Mina föräldrar sparade pengar som jag har kunnat leva på och har därför väldigt lite studielån, men nu lever jag snart på existensminimum (det är tur jag bor hos min morsa när jag är i stockholm, för de pengar jag får räcket inte långt).
Ungefär 8000kr har jag i studielån / månad, av det går 2600kr direkt i underhåll för barnen, sen tillkommer nästan 2000kr / månad i kostnader för att åka och vara med dem. Sen är det mat, kurslitteratur och busskort och sen är det slut...
skulle gärna ta ett snack med ditt ex, så arg är jag -.- 