Jag är väldigt deprimerad.

Jag vet inte vart jag ska börja, men jag är iallafall grovt deprimerad.

I låg- och högstadiet blev jag mobbad för min vikt, vilket jag tyckte var väldigt jobbigt, och då hade jag också väldiga problem med den sociala biten, hade få kompisar, och få kompisar som hörde av sig och brydde sig om mig.

Nu är det bättre på båda dom punkterna, men inte helt bra!

Jag har endast varit riktigt kär 1 gång i mitt liv, dock var det bara kärlek från min sida, så det sket sig.
Jag har haft en "flickvän" om man nu kan kalla det så, och det tog mig 1 månad innan jag förstod att det inte var min grej, men ändå så saknar jag någon att älska och att bli älskad utav någon, att få känna närhet och mysiga saker, har även väldigt stor ångest efter att jag avvisade en tjej förra sommaren, hon hade varit min själsfrände och en helt underbar person är hon rent allmänt.
Hon har dock nu pojkvän, så det blir inget med det. Och om det skulle ta slut mellan dom så kan jag tänka mig att hon vill ha tid att "sörja honom".
Får knulla någon gång då och då, men inte jätteofta då jag ser det mer intressant att dricka mig stupfull när jag går ut på krogen/fester än att ragga på tjejer som man sedan inte lär känna ändå.

Min pappa är alkolist, och har haft väldigt mycket inblandning med polisen, vissa tillfällen har jag varit närvarande. Första gången han åkte fast för rattfylleri åkte jag med i bilen, jag har bevittnat när han har misshandlat min mamma (Jag var då 9år). Jag känner inte så stor kärlek till honom, dels för att han aldrig ställer upp, och om han gör det är det mot protester eller under tvång. Jag älskar honom, men antar att det är för att han är just min pappa. Har to.m tänkt tanken att det är lika bra att han går bort, så att jag och mina 2 syskon kan få vårat arv så att vi kan hjälpa våran mor som har det dåligt med ekonomin. Det är en hemsk tanke, de vet jag! Men han uppfyller ingeting speciellt i mitt liv, utan att man kan ringa till honom någon gång ibland och be om stora summor pengar.


Jag ÄLSKAR min mamma, men ändå kan jag vara väldigt kortfattad, taskig, och allmänt dryg mot henne. Vilket gör att jag iprincip går med dåligt samvete hela tiden för den saken.
Jag vill att hon ska veta att jag uppskattar henne, och att jag verkligen älskar henne, faktiskt mest av allt på denna jorden. Min familj över huvudtaget skulle jag offra vad som helst för..
Min mammas nya sambo är också han alkolist, och min mamma är inte lycklig med honom vilket också får mig att må dåligt. Jag vet inte riktigt hur det skulle gå om vi säljer huset, då min mor somsagt har problem med ekonomin. Och hon är också sjukskriven titt som tätt pga smärtor i nacke,arm och rygg.
Detta efter att hennes nuvarande körde rattfull med motorcykel och orsakade en krock.
Dom har inget sex så vitt jag vet, och jag får en känsla av att det är något som kan få min mor att må dåligt, men jag vet ej.

Det är ingeting riktigt som får mig att må bra, förutom en sak, körkort! Jag ska göra teoriprovet den 12:e och uppkörningen en vecka efter det. Tanken av att klara båda proven får mig att må bra och att le för mig själv, men om jag skulle misslyckas så kommer jag gå under och se noll motivation till allt.
Man kan väl säga att jag lever i nuet och går efter "ta det som kommer","allt löser sig".. Men jag är inte så säker på de orden längre!

Jag har hållt på lite med droger lite från och till, men det är inget som jag finner riktigt intressant, då man endast mår bättre för stunden och det är inte vad jag är ute efter.

Jag har även ett funktionshinder(touerettes syndrom) vilket jag tycker är enormt påfrestande.
Jag har ständigt kraftig värk i min nacke och ögonen, har problem med att kolla på ljus i mörker och lite sådana saker. Men det jag mest tycker är jobbigt, är att detta sänker mitt utseende anser jag.
Jag hatar även när folk påstår att de har ticcs såfort dom har gjort samma rörelser 3 gånger i rad.
Annars så är jag en som jag ser det, person som bara flyter med, och gör allt för att få allt att vara över.

Jag är inte nöjd med hur jag mår nu, då jag har mått väldigt mycket bättre och vet att jag kan må bättre.
Jag är deprimerad, men jag kan inte sätta fingret på vad jag skall ändra på, förändra, ta tag i, jobba med för att det ska bli bättre!
Jag har varit väldigt nära att ta mitt liv för 6 år sedan, och jag funderar ibland över varför jag inte försöker igen, men då lyckas! Jag tror att jag vill leva med min mamma sålänge det går, jag vill göra henne stolt över mig på något sätt, jag tror inte hon är stolt över mig nu på något sätt, jag vill vara den där mammas pojk som hon verkligen gillar för att jag gör allting rätt!!!!

Jag vet inte vad jag har glömmt, helt klart massor för att få en bra bild av allt.
Men skulle vilja höra andras synpunkter på vafan jag ska rätta till, för att få mitt liv att kännas bättre, för jag vet inte längre vad jag gör
Jag är 18 år!

Hej på dig !

Det var hårdsmält det där. Jag kan verkligen förstå att du mår riktigt piss, låter som om du haft ett helsikes jobbigt liv o har fortfarande. Kan bara önska att du snart hittar en väg o hjälp att bygga upp din självkänsla igen.
Jag har själv mått riktigt dåligt, men inte på långa vägar så som du...min egen metod just nu är att läsa böcker om hur man bygger upp sin självkänsla igen.
Om du har hört talas om Mia Törnblom så har hon skrivit en del böcker. Just nu läser jag boken " Så Dumt"...handlar om hennes tidigare missbruk och allt som var runtomkring.

Även om det kanske inte är den ultimata lösningen på dina bekymmer..så kanske det kan ge lite vägledning så att du kanske hittar vägen aningens lättare.

Ta väl vara på dig nu..och ett tips....var snällare mot din mamma. Även om du har känslor att du vill vara elak..så kommer du ångra dig så djupt en dag att inget av det "elaka" du gjort kommer att vara värt det. Det som är gjort är gjort....jag lovar.

Mvh / V

Jag har varit med om en hel del, men det har stärkt mig mycket som person och jag har ett rätt starkt psyke. Jag vet inte om det jag har upplevt har något med min depprision nu att göra, då jag har mått bra emellan det som hänt och nu, senast i höstas.

Jag ska kika efter den boken på biblioteket, det ska jag göra.

Det är inte min mening att vara taskig mot min mamma, men ibland är det bara inte helt lätt att inte vara det då hon kan ställa dumma frågor, och svara på något helt annat när man ställer en specifik fråga. Jag kan tänka mig att jag kommer må dåligt den dagen hon går bort, om jag vet med mig att hon aldrig har varit riktigt stolt över mig.

Det som är i mina tankar just nu är huruvida jag kommer klara körkortet eller inte.
Både positiva tankar och negativa..

Tack för att du tog dig tid att svara och jag hoppas att du kan uppnå vad du vill uppnå!
kram

Ang. körkortet....pressa inte dig själv ( jag har själv inte körkort )...om du inte lyckas så kan du alltid prova igen. Visst har jag själv funderat över om jag skulle ta körkort..men det har inte funnits ekonomi till det...och cykla, gå, tåg är alldeles förträffligt det med

Ang. din mamma igen....har du provat att förklara för henne hur du känner när hon svarar konstigt på dina frågor. Om du tycker det är knepigt att säga det så testa o skriva ett litet brev...du kan du sitta i lugn och ro och skriva.
Sen kan hon läsa det i den takt hon vill.

Mvh / V

Men det är det jag har väntat på i 2 års tid, och tänkt på varje dag mer eller mindre.
visst, jag kanske inte lyckas första gångerna och då får man ju ändå ta nya tag.
Men jag tror att självkänslan går i botten då och att jag inte kommer orka ta tag i det i det tillståndet.. Man ska inte måla fan på väggen, men jag känner tyvärr mig själv såpass bra :/

Dessutom bor jag långt ut på landet, långt från allt och alla. har inga bussförbindelser här ens!

Ja, jag har för mig att jag prata med henne om det förut, men att det inte givit resultat
Men jag kan faktiskt tänka mig att skriva ett brev, jag tycker att jag är bra på att skriva och formulera mig när jag väl vill.

Dessutom funderar jag på att byta umgängeskrets helt, då jag dels vill ha nya vänner, och nya "rutiner" alla min polare gör samma saker hela tiden, varje helg, umgås med samma personer konstant. Jag har tröttnat på detta, jag vill se världen om man kan uttrycka det så.

Har även bestämt mig för att följa med min syster och hennes kompisar utomlands i juni!

En sak till är att jag suger på att ta kontakt med folk, eller ens föra en konversation med någon som jag inte känner, eller som jag känner halvbra. Men detta är något jag tränar på och som jag sett har givit resultat.

Det låter kanon att du funderar på att kolla runt lite o se om du kan finna mer glädje nån annanstans.
Om du flyttar så kanske du inte har samma press med körkort längre. Glöm inte att alla inte har körkort...en del lyckas...andra inte. Du är inte sämre för det...det finns dom som inte vill cykla för att dom tycker det är svårt.
Att se sig om o som du säger..åka utomlands...kanske kan vara ett bra sätt att få in lite "frisk luft" bland tankar o funderingar.
Fungerar din relation till din syster bättre än till din mamma ?
Lycka till med brevet.

Mvh / V

Jag har inga planer på att flytta, men på att byta umgängeskrets, till nya friska vänner som är lite på samma plan som jag, jag är väldigt impulsiv, vilket kan vara till både för- och nackdelar till min del.
Men det med att byta umgänge, det blir lätt att man glömmer av sina polare som man inte vill glömma bort, och sen finns dom inte där på samma sett sen.
Jag har inte umgåtts mycket med tjejkompisar, men jag ska testa det. Ge det en chans.
Kan tänka mig att tjejer inte gör alla saker som killar gör, och de är de jag är ute efter, förnyelse..

Men jag behöver verkligen ett körkort, jag bor på landet, min närmsta kompis bor 1.5 mil bort.
Jag kan köra bil, jag kan hantera en bil, jag har kört fordon av alla dess slag sålänge jag kan minnas.
Men det är den teoretiska biten jag är osäker på och jag vet inte om jag klarar den asså!:/

Och ja, bara få känna sig glad i en vecka och kunna slappna av med gott samvete, det skulle göra mig mycket.. Jag tycker att jag har en bra relation till min syster, vi är syskon, syskon bråkar, men vi blir ju alltid sams efteråt igen.. Jag har en bra relation till både min mamma och till min syster, men på två olika sätt. Min mamma har varit med mig hela livet, och alltid stöttat och ställt upp, jag älskar henne så oerhört jävla mycket!

Tack för att du tar dig tiden att skriva Vivvi, det är så skönt att ventilera lite.

Du verkar tänka mycket på att dina föräldrar ska gå bort. Det kan dröja ett jävla tag innan det händer.
Fokusera på kökortet istället och be dina föräldrar att dra åt helvete. Som vuxen kan man inte luta sej mot mamma längre.
Börja jogga eller fördjupa dej i nåt intresse kan hjälpa kanske !!!

Jag ägnade mycket tid åt att tänka och gråta på det när jag var yngre, konstant.
Men jag vet att man inte kan tänka så för man mår bara dåligt(en självklarhet).
Jag har lärt mig att acceptera att evigt liv inte existerar, och att om en person går bort så är det för dens eget bästa, vilket får mig att acceptera detta.

Ja, ett intresse skulle inte vara fel, jag gymmade förut men tappade motivationen efter ett halvår.
Jag skulle vilja komma igång med det igen, dels för att jag mådde bättre fysiskt och för att det var ett tidsfördriv. Men jag orkar helt enkelt inte nu, när jag mår som jag gör.
Jag måste ta tag i en sak i sänder....

Mitt tips är att säga precis vad du skrev här till din mamma. Säg också att hon borde veta att det inte är bra för henne med den nya snubben. Det kan vara vad som krävs för att hon ska klara av det. Det är också genom andra personer som du får din styrka.

Känn inte för mycket skuldkänslor om din farsa. Det är naturligt att känna sådana saker för folk som har påverkat ens liv mycket. Men inse också att du bör behandla honom som du verkligen känner. Ignorera honom om det är lättast. Det viktiga är att du är ärlig med dig själv, framför allt med dina känslor. För de är inget som kan vara fel, det är bara där och man kan inte behandla känslor som man förtrycker.

Men kom också ihåg att du är väldigt ung! Allt kommer att förändras många gånger om. Du verkar som en smart och ärlig kille så jag tror att allt kommer lösas för dig, men man kan inte kontrollera allt. Dock kan man kontrollera sin reaktion på det.

Jag är oxå sjukt deprimerad, käkar citalopram nu o börjar ta effekt

Jag är inte intresserad utav att må bra med hjälp utav mediciner, att för mig ta mig igenom detta ensam(till viss del av forumet) skulle få mig att må mycket bättre, och framförallt vara stoltare över mig själv som klarade sedan när det blir bra.