Subjektiva idealismen

Hej alla glada och knäppa! Jag behöver hjälp med att analysera en text om Berkeleys åsikter och tankegångar, har väldigt svårt för det och är tacksam för alla svar! Jag har skrivit av texten exakt som det står i boken och nej den fanns inte på internet haha

Världen finns i vårt medvetande
George Berkeley (1685- 1753), irländsk biskop och den som gav namn åt Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, argumenterade mot tanken på en självständig yttervärld. ”Kroppsliga substanser” är ett onödigt antagande, enligt honom. De behövs inte för att förklara upplevelserna i vårt medvetande. För att skänka en slags stabilitet åt en värld bestående av enbart medvetanden och deras idéer införde biskopen Gud i sina teorier. Allt kan existera i Guds medvetande.

Genom sina argument mot ”materiella kroppar” tvingade Berkeley andra filosofer att fundera över grunderna för vårt vetande. Vad är det egentligen som vi har kunskap om när vi har en upplevelse av tillexempel ett träd? Är det kunskap om trädet eller om vår bild av trädet?

Men även om fasta rörliga kroppar med bestämd form kunde existera utanför medvetandet som motsvarigheter till de idéer vi har om kroppar, hur är det ändå möjligt för oss att veta det? Endera måste vi veta det genom sinnena eller genom förnuftet. Vad våra sinnen beträffar så har vi genom dem endast kunskap om våra förnimmelser, idéer eller de ting, som omedelbart uppfattas genom sinnena, kalla dem vad du vill. Men de upplyser oss inte om att ting liknande dem som uppfattas, existerar utanför medvetandet eller utan att uppfattas.

Det återstår därför, att om vi har någon kunskap alls om yttre ting, så måste det vara genom förnuftet, som sluter sig till deras existens från det som omedelbart uppfattas av sinnena. Men vilket skäl kan förmå oss att, utgående från det vi uppfattar, tro på existensen av kroppar utanför medvetandet, då ju anhängarna av materian själva inte påstår, att det finns något nödvändigt sammanhang mellan deras kroppar och våra idéer. Jag menar, att alla är överens om (och vad som händer i drömmar, vid sinnesjukdom och dylikt gör det obestridligt) att vi kunde få alla idéer, som vi har nu, fastän de inte existerade några yttre föremål som liknade dem.

Det är således klart, att antagandet av yttre föremål inte är nödvändigt för alstrandet av våra idéer, eftersom det medges, att det ibland alstras och möjligen alltid kunde alstras i samma ordning som vi ser dem för närvarande, utan de yttre föremålens medverkan.
Men fastän det kunde vara möjligt för oss att ha alla våra sinnesintryck utan dessa föremål, så kan det kanske ändå tänkas vara lättare att förstå och förklara sättet för deras uppkomst genom antagandet av yttre föremål, som liknar dem, än på annat sätt. Och så kunde det vara sannolikt, att det finns sådana ting som kroppar, vilka framkallar idéer om sig i vårt medvetande. Men inte heller detta kan sägas. Ty även om vi går med på att materialisternas yttre kroppar, så gäller dock, att de enligt sin egen utsago inte är närmre kunskapen om hur våra idéer uppkommer, eftersom de erkänner sig själva ur stånd att förstå, på vad sätt en kropp kan påverka en ande eller hur det ör möjligt, att den skulle inprägla någon idé i medvetandet.

Härav framgår tydligt, att uppkomsten av idéer eller sinnesintryck i vårt medvetande inte kan vara något skäl, varför skulle vi antaga materia eller kroppsliga substanser, då den ju erkännes förbli lika oförklarlig med som utan detta antagande. Om det därför vore möjligt, för kroppar att existera utanför medvetandet, skulle likväl antagandet, att det gör det, nödvändigtvis vara en mycket vansaklig åsikt, eftersom det innebär, att man utan något skäl alls antar, att Gud har skapat oräkneliga väsen, som är fullkomligt onödiga och inte tjänar något slags syfte.

Kort sagt, om det fanns yttre kroppar, skulle vi omöjligen någonsin komma att få veta det; och om det inte fanns sådana, skulle vi ha precis samma skäl att tro att de fanns, som vi nu har. Antag – och ingen kan förneka möjligheten härav – att ett uppfattande väsen skulle utan hjälp av yttre kroppar kunna få samma följd av sinnesintryck eller idéer som vi, inpräglade i samma ordning och med samma livlighet i sitt medvetande. Jag frågar, huruvida inte detta väsen har alla skäl att tro på existensen av kroppsliga substanser, vilka representeras av dessa idéer och framkallar dem i dess medvetande, som vi möjligen kan ha för att tro samma sak? Detta är utom all fråga. Och redan denna synpunkt är tillräcklig för att få vilken förnuftig person som helst att misstänka styrkan hos vilka argument han än må tycka sig ha för existensen av kroppar utanför medvetandet.

Men, säger man, säkerligen finns det ingenting som är lättare att föreställa sig än t.ex. träd i en park eller böcker i ett skåp och ingen i närheten, som kan uppfatta dem. Mitt svar är, att man kan det, det är ingen svårighet i det. Men vad är allt detta, det ber jag att man skall säga mig, annat än att man i sitt medvetande bildar vissa idéer, som man kallar böcker och träd, och samtidigt låter bli att bilda en idé om någon som kan uppfatta dem? Men är det inte så att man själv hela tiden uppfattar eller tänker på dem? Därför hör inte detta till saken.

Det visar bara, att man har makt att föreställa sig eller bilda idéer i sitt medvetande. Men det visar inte, att man kan tänka sig möjligheten av att föremålen för ens tanke kan existera utanför medvetandet. För att bevisa detta är det nödvändigt, att man tänker sig dem existera utan att någon är medveten om dem eller tänker på dem, vilket är en uppenbar motsägelse. När vi gör vårt yttersta för att fatta yttre kroppars existens, så betraktar vi hela tiden endast våra egna idéer. Men medvetandet, som inte uppmärksammar sig självt, förleds att tro, att det kan vara och verkligen är medvetet om kroppar, som existerar utan att man tänker på dem eller utanför medvetandet, fastän de samtidigt uppfattas av eller existerar i detta samma medvetande.

En liten eftertanke skall för envar visa den påtagliga sanningen av vad som här sägs och göra det onödigt att yrka på några bevis mot existensen av materiell substans.

Ber om ursäkt för att mina egna tankar inte framgick i det första inlägget, here it goes:

Så som jag har förstått det så menar Berkeley på att jag kanske kan se att ett äpple är rött och att du kan tycka att det är rosa men i själva verket har vi samma uppfattning men våra kroppar är falska. Så om en kille klär ut sig till en nazist så kommer jag uppfatta honom som just detta för att jag bländas av bilden medan de som känner honom inte har samma bild eller uppfattning. Han menar att kropparna är falska och att medvetandet är sant, eller?

Om du har en katt som du uppfattar på morgonen, du ser din katt på morgonen men sen när du går till skolan så ser du den inte, hur vet man att den finns kvar? Jo för den finns i guds medvetande eller?

Och Berekeley trodde alltså att det inte fanns materia utan att, utanför medvetandet finns bara andra medvetanden?

Helt riktigt uppfattat: Objektivitet kan inte bevisas.

Det brukar börja med att man funderar över om den där stolen uppfattas på exakt samma sätt av alla människor, som jag uppfattar den. Om det jag kallar Rött ser likadant ut för alla människor, eller om det jag upplever från Rött är samma upplevelse som någon annan får av Grönt. Att rött kan vara rött för båda, men att man hänvisar till helt olika förnimmelser och intryck fastän man använder samma namn. Att vi skulle kunna vara unika/olika. Psykologin utgår ifrån att så är fallet.

Går man djupare i det där, så förstår man snart att allt vi upplever är bara vår egen inre upplevelse. Att allt vi människor vet, i absoluta termer, är att vi uppfattar något och hur detta något upplevs av oss själva. Vi kan ju inte skilja 'något vi ser' ifrån 'vår upplevelse'. För, att se något är ju vår upplevelse, det är helt subjektivt och kan därför aldrig vara objektivt eller ens sant för någon annan än oss själv. Det är därför som vi människor bildar så olika uppfattningar och åsikter, och varför de är så svåra att jämka med varandras. De som däremot tycker saker och ting är självklara, är personer som bedömer ytligt, spontant och inser inte begränsningen i sin egen uppfattning.

Någon yttre omvärld, någon objektiv sanning utanför vårt egen uppfattning - som finns där oavsett vad vi än tycker, lever eller dör - går inte att bevisa. Man kan säga att ingenting vi upplever i vårt liv kommer utifrån, som intryck; utan allt vi upplever i vårt liv kommer inifrån, som uttryck.

Upplever man att andra människor instämmer med hur man upplever något, så tycker man att det är mer sant än annars. Men att andra instämde med vår upplevelse ... var det bara en upplevelse? Vem vet? För det kan inte bevisas i någon absolut mening. Att man gör den här observationen är i sig själv bara en subjektiv upplevelse.

Det är det biskopen talar om. Det här är en avancerat teoretiskt tankegång. Ser man livet genom dom här 3D-brillorna, så kastas alla vardags-konventioner på ända: Ingenting finns, inget är sant, allt är bara intryck och åsikter, alla bara tror sig veta - om "alla" ens finns.

Det är ett sätt att argumentera "vad är sanning?", vilket ofta sker i religiösa/vetenskapliga saklägen. När man inser att allt man faktiskt vet bara är en inre upplevelse, så framstår också det egna ansvaret för hur man ser världen, och agerar därefter, med stor tydlighet. Det är otroligt många vetenskapsmän och även psykologiskt bevandrade institutioner som inte förstår det här. De tänker istället "jag ser det, andra ser det, alltså finns det och är därför rätt". Men så enkelt är det inte.

Åh tack så hemskt mycket OpusOne! Men är det något annat i den inte så underbara texten jag borde ta upp i min analys? Jag tänker mig till exempel hela grejen med Guds medvetande? Och har Berkeleys tankar i texten något att göra med hela "Låter trädet när det faller om det inte är någon där för att uppfatta ljudet''- fenomenet?
Tack för svar!

Frågan om trädet som faller är väl bara ett annat sätt att uttrycka begränsingen som Berkely pratar om; att det är omöjligt att bevisa någon objektivitet. Jag tycker det är en bra referens att ta med i din analys.

Funderade på det med guds medvetande.
Som jag ser det, och jag tror Berkely menar samma sak, så är hela vår värld, och vi, en produkt av guds subjektiva upplevelse, precis som det vi ser är en produkt av våran.
"Objektivitet" i det här sammanhanget kan alltså bara upplevas av gud, eftersom den föreställningen är alldeles för stor för våra medvetanden.


Mvh Kon på djupa vatten

Ja det kanske jag kan väva in på något abstrakt sätt haha! Men hur är det nu den brukar skrivas?
"Om ett träd faller i skogen...och ingen finns i närheten som kan höra det...låter det då?"

Berkely menade att världen omkring oss existerar endast på sådant sätt som vi uppfattar den och om ingen är där för att uppfatta ljudet så låter det vääl.. fast det hörs inte? Det existerar ju i Guds medvetande eller?

Åh mycket bra förklaring! Jag ser det lite som att han menar att alla våra medvetanden är ''i'' Guds medvetande så utan Gud finns inte världen eller våra medvetanden?

Men hur menar Berkeley när han påstår att vi hade kunnat tänka oss ett träd fast ett träd aldrig existerat.. Eller vad menar han annars med :

"Det är således klart, att antagandet av yttre föremål inte är nödvändigt för alstrandet av våra idéer, eftersom det medges, att det ibland alstras och möjligen alltid kunde alstras i samma ordning som vi ser dem för närvarande, utan de yttre föremålens medverkan.
Men fastän det kunde vara möjligt för oss att ha alla våra sinnesintryck utan dessa föremål, så kan det kanske ändå tänkas vara lättare att förstå och förklara sättet för deras uppkomst genom antagandet av yttre föremål, som liknar dem, än på annat sätt. Och så kunde det vara sannolikt, att det finns sådana ting som kroppar, vilka framkallar idéer om sig i vårt medvetande. Men inte heller detta kan sägas. Ty även om vi går med på att materialisternas yttre kroppar, så gäller dock, att de enligt sin egen utsago inte är närmre kunskapen om hur våra idéer uppkommer, eftersom de erkänner sig själva ur stånd att förstå, på vad sätt en kropp kan påverka en ande eller hur det ör möjligt, att den skulle inprägla någon idé i medvetandet."

Tack för allt!

Som sagt, texten är bluddrig och högtravande. Det svåraste med artikeln är snarare språkförståelse än själva idén (tycker jag). Rymdpsykologens svar tyckte jag sa det mesta - håller med om allt.

Berkeley skriver också att om det finns en verklighet, t.o.m. varelser, utanför vårt medvetande ... så dels kan vi ändå inte uppfatta dem objektivt, och dels betyder det att Gud skapat varelser vars syfte vi människor inte kan utvärdera. Så kan det inte vara, anser han - troligast för att det strider mot hans övertygelse. I ortodox kristen tro ses människan ofta som den högst betydande organismen på jorden – som guds avbild. Om det fanns organismer utanför oss vi inte kunde se, uppfatta eller förstå, så skulle det stöta sig med bilden av människans ställning som högst betydande.

Håller med psykologen om det där med Guds medvetande. Det är nog bara Berkeleys sätt att säga att alla är vi en del av Guds skapelse. Verkar nästan som han drar en lurig parallell till att vi människor kan vara som små enskilda tankar, små beståndsdelar i ett medvetande tillhörande … något större, en övergripande sanning, som omfattar oss alla och allt.

För de som finner sin livskraft i religiös tilltro är ju den här tesen det kanske yttersta tecknet för att evolutionen är lika mycket troslära som gudstro är – bara den nya stora trosläran. De som lägger sin tilltro till vetenskapen, kallar han ”anhängarna av materian” i texten.
Berkeley talar mer om att vi inte vet om det finns en värld utanför vårt medvetande - alls. Att t.o.m. vår egen kropp kan vara en bild, en illusion, som vårt medvetande ”projicerar dit” framför våra ögon - och på samma gång sammanlänkar sensoriska upplevelser som känsel, hörsel, lukt osv så att allt hänger ihop som en enhetlig upplevelse. Han säger att det finns ingen konkret skillnad mellan inre synbild och verklighet. Vi vet inte ens om vi har en egen kropp, även om den "ser ut" att finnas där, och känns som den finns där.

Så om det blir ljud eller inte när ett träd faller i skogen, det går inte att bevisa absolut. Man kan ju inte ens bevisa att själva skogen finns, annat än som en bild i vårt medvetande – ännu mindre ljud. Orkar du kan du prova att tänka "Allt är tanke, finns ingenting annat än tankar" medan du läser texten igen.

Analysen är skickad och jag är fruktansvärt nöjd! Tack för allt!