Optimeringshypotesen (slarvar Gud?)

I dagsläget spekulerar flera professorer i att det skulle kunna vara möjligt att våran värld är simulerad av en civilisation i ett "meta-universum". "The simulation argument" är exempelvis en av dessa hypoteser.

Det är kanske rimligt att anta att världen skulle kunna vara simulerad, fast det är vetenskapligt sätt meningslöst att spekulera i det ifall vi inte kan påvisa att så skulle vara fallet eller ej.

Om vi nu leker med tanken att världen skulle vara simulerad så kan det föreligga på ett av två sätt.

(1) Meta-universum fungerar på ungefär samma sätt som vårat universum.
(2) Meta-universum fungerar inte på ungefär samma sätt som våran universum.

Vi antar att (1) stämmer.

Då kan vi faktiskt deducera information om hur vårat universum ser ut. Universum är ju då uppenbarligen simulerat av någon form av (super)dator. En dator har ändligt med minne och ändligt med processorkraft. En dator kan ju aldrig representera oändligt många saker med en ändlig mängd materia. En dator som en civilisation har byggt kan rimligtvis inte bestå av oändligt mycket materia. Eftersom information maximalt kan färdas i ljusets hastighet så kan datorn rimligtvis inte ha oändlig processorkraft.

Eftersom datorn har begränsningar är det rimligt att anta att processen som simulerar vårat universum har en hel del optimeringar. Om själva syftet med simuleringen är vårat liv här på jorden är det ju onödigt att processa kärnreaktioner i avlägsna stjärnor. Simuleringen bör rimligtvis försöka arbeta tillräckligt för att vi ska tycka att den är trovärdig, fast inte mer än så.

Eftersom vi endast kan observera stjärnor som klot som utövar gravitation och lyser är de troligtvis inte mer än så i simulationen. Månen var bara ett klot med gravitation och en yta. Fast när vi åkte till månen var simulationen tvungen att hitta på fler detaljer eftersom vi observerade den på nära håll.

Kanske har simulationen förenklade modeller för exempelvis levande materia. Fast när vi tittar på den i mikroskåp så genererar den mer komplexa modeller för det som vi betraktar.

Det är inte helt otänkbart att vi skulle kunna "lura" universum. Att komma på Gud när han slarvar. Om vi skulle kunna göra det skulle vi kunna påvisa att universum är simulerat. Självklart skulle man kunna förklara sådant slarv på annat sätt, fast det skulle kunna vara en rimlig förklaringsmodell och öka våran förståelse för varför universum fungerar som det gör.

Kanske kan kvantmekanikens kontraintuitiva natur förklaras på detta sätt. Varför är Schrödingers katt både levande och död samtidigt? Universum kanske inte tycker att det är nödvändigt att utföra de processer som krävs för att fastställa om katten är levande eller död förens vi observerar den. Det är precis som i datorspel där monster droppar skatter. Eftersom vi inte kan observera vilka skatter som droppar innan monstret dör så tycker datorn att det är onödigt att skapa dessa skatter innan monstret dör. Kanske tycker Gud att det är onödigt att skapa saker som vi inte kan observera? Kanske låter inte ett träd som faller i öknen?

Det kan förstås också vara så att simulationen är fläckfri och vi inte kan lura den =)

Fast om den inte är det så bör vi kunna konstruera knepiga experiment som ställer Gud mot väggen

En annan aspekt av det hela är, hur mycket minne har datorn och vad händer om den får slut? Hubble flyger ju runt i rymden och tar högupplösta kort på universum, kanske tvingar Hubble simulationen att generera stora mängder information och processa mer data? Kan Hubble bli våran undergång? Kanske är till och med Internet och teknologi saker som simulationen har problem med eftersom den kräver att materia är ordnad väldigt exakt. Simulationen kanske försvarar sig mot att ha lågt minne? Kanske träffas Hubble snart av en meteor?

Frågor:
(A) Kan "kvanteffekter" ses som optimering?
(B) Finns det annat som kan ses som optimering?
(C) Har någon redan tänkt i dessa banor?
(D) Kan ni komma på fiffiga experiment för att påvisa simulationen?

Snarare tvärtom: det går att lagra mycket mer information i ett kvantminne än i ett klassiskt minne.

Klassisk fysik? Dekoherens är en effekt som gör att kvanteffekter försvinner vid kontakt med omvärlden, det skulle man kunna se som en slags optimering. Fast dekoherens kan man förklara inom kvantmekaniken, man behöver alltså inte blanda in någon slags yttre påverkan.

Du kanske skulle gilla den här artikeln av Max Tegmark: http://arxiv.org/pdf/0905.1283.

Väldigt intressant. Har själv funderat lite på detta men inte blivit klokare
men om det är en simulering så skulle ju man kunna programmera om saker, men antagligen så skulle det finnas säkerhetssystem som försöker stoppa en.

Det skulle rimligtvis inte gå att programmera om det inifrån simulationen. Det skulle vara lite som att Windows skulle programmera om sig självt.

Läs Cosmic Jackpot (även under namnet The Goldilocks Enigma) av Paul Davies. Han tar upp detta ämne en del. Bland annat diskuteras det att OM det går att simulera andra universum, så kommer det att finnas betydligt fler simulerade universum än "riktiga". Vilket betyder att det är mycket större sannolikhet att vi lever i ett simulerat universum än ett riktigt.

Han tar dock inte upp hur man skulle kunna påvisa det hela...

Jag läste för ett tag sedan enn essä på internet som handlade om precis detta. Det var två personer kom konstruerade en dator som kunder simulera universum. Det fick konsekvensen att de själva nästan säkert befann sig i en simulering och vidare att de under inga omständigheter kunde stänga av datorn. Jag skulle vara mycket tacksam om någon vet vad jag snackar om och har en länk.

Om vi utgår från att din fundering är korrekt och att själva simuleringens syfte är att simulera oss människor så dyker det upp ett problem med ovanstående citat. Vi vet inte redan om att vi lever i en simulering, så vi får anta att vår simuleringsvärd inte har någon tanke om att låta oss ta del av den informationen. Säg att vi då lyckas bevisa med experimentiell data att vi lever i en simulering, skulle vår simuleringsvärd tillåta att vi besatt den informationen? Om inte så hade vi helt enkelt glömt bort det, eftersom vår värd har full makt över oss via programmering till exempel.

Sen uppstår det en del konstiga scenarion när man betänker simuleringar, just på grund av omprogrammering. Det finns till exempel inga som helst bevis på vår nivå för att vår värld såg ut igår som den gör idag; allt vi har för att bevisa att världen är kontinuerlig är våra minnen. Om vi lever i en simulering är förstås våra minnen programmerbara, alltså kan vår värld ha sett helt annorlunda ut igår, eller förra sekunden eller när som helst; det krävs bara en omprogrammering av våra minnen för att vi ska tro att allt är som det alltid varit.


Om himlafenomenen bara är prickar på himlen som lyser och inget annat så är knappast Hubble det största problemet med minnet. Om det finns något problem med minne över huvud taget så stänger vår värd helt enkelt ned simuleringen, stänger datorn, sätter in mer minne, slår igång datorn och återupptar simuleringen där den slutade. Folk verkar tro att det här skulle märkas för oss, men det märks lika lite för oss som det märks för spelkaraktären vare sig vi spelat i 15 timmar i streck eller sparat och stängt ner ibland. Återigen; om vi lever i en simulering behöver vår värld ej vara kontinuerlig - från simuleringsvärden sett - för att resultatet för oss ska vara kontinuerligt. I det här fallet då simuleringen bara stängs av och återupptas behövs inte ens någon omprogrammering av våra minnen.

Simuleringen kan alltså ha pausats/stängts av/raderats n antal gånger medan jag skrivit detta inlägg; det finns dessutom ingen möjlighet för mig att märka av det hela så länge det återupptas i samma state som tidigare eller om det hela startas om från nåt helt annat state och mitt minne programmeras så att jag tror att jag levt mitt liv fram till idag medan jag i själva verket just spawnades.

Det finns säkert många funderingar kring ämnet som är snäppet trevligare än vad jag bidragit med, personligen tycker jag inte om tanken på att vi lever i något som inte behöver vara kontinuerligt. Det vore förstås inte hela världen, vi hade uppenbarligen inte upptäckt det. Jag föredrar däremot den kontinuerliga värld vi lever i; det vore väl tråkigt - på något konstigt sätt - ifall både kontinuiteten och det faktum att jag föredrar den bara är ett förprogrammerat tillstånd?

Intressant. Jag har också tänkt på världen i så fall inte behöver vara kontinuerlig. Det är ju inte heller så att datorn behöver vara så värst snabb, om det skulle lagga eller gå långsamt så skulle vi ju ändå inte märka det.

Jag tycker iof inte att det spelar någon större roll, eller att det skulle vara mer eller mindre roligt, om vi levde i en simulering. Världen är ju lika verklig, oavsett om den är simulerad eller ej. Även om världen skulle vara ett kvantmekaniskt urverk så skulle det ju också kunna ses som en slags simulering av Gud eller universum eller whatever.

Frågan är vad man ser programering som. Att förändra DNA strängar kanske kan ses som en programmering. Kanske evolutionen är ett exempel. Kanske koden finns runt om oss i atomernas minsta bestånds del, Kanske därför vi inte förstår kvantmekaniken för att det är som att läsa en dators ettor och nollor. för simuleringen måste ju ha ett programmeringsspråk