I den här tråden tycker jag att vi postar litteraturtips eller utdrag ifrån poeters verk, som ni håller varmt om hjärtat (behöver inte alls vara svenskt, utländskt går lika bra!)
Mitt bidrag kommer från nobelpristagaren i litteratur och mannen bakom Djungelboken, Rudyard Kipling:
The Stranger
The Stranger
THE Stranger within my gate,
He may be true or kind,
But he does not talk my talk —
I cannot feel his mind.
I see the face and the eyes and the mouth,
But not the soul behind.
The men of my own stock
They may do ill or well,
But they tell the lies I am wonted to,
They are used to the lies I tell.
And we do not need interpreters
When we go to buy and sell.
The Stranger within my gates,
He may be evil or good,
But I cannot tell what powers control —
What reasons sway his mood;
Nor when the Gods of his far-off land
Shall repossess his blood.
The men of my own stock,
Bitter bad they may be,
But, at least, they hear the things I hear,
And see the things I see;
And whatever I think of them and their likes
They think of the likes of me.
This was my father's belief
And this is also mine:
Let the corn be all one sheaf —
And the grapes be all one vine,
Ere our children's teeth are set on edge
By bitter bread and wine.
Som Finlandssvensk så slår ju denna an en ton i bröstet.
Johan Ludvig Runeberg
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.
Vårt land är fattig, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng.
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarlju.
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog.
Här, här, i klar som mulen tid.
Med lycka hård, med lycka blid.
Det finska folkets hjärta slog.
Här bars vad det fördrog.
Vem täljde väl de striders tal.
Som detta folk bestod.
Då kriget röt från dal till dal.
Då frosten kom med hungers kval.
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt.
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.
Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott.
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land.
Vårt öga ser det här,
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där.
Vårt fosterland det är.
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans.
Där tår ej göts, där suck ej fanns.
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land.
Var för din fattigdom ej skyggt.
Var fritt, var glatt, var tryggt.
Din blomning , sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.
Frihetstecken - Ljussymbol
Rättens, Sanningens idol -
Hell dig Balders stjärna!
Hän till dig går ren och skön
Från ditt folk en helig bön:
Skydda, hjälp och värna!
Rädda oss från undergång -
Byt vår suck i segersång -
Lös oss, bundna trälar!
Kläd oss i din kämparskrud -
Lys oss i vår kamp för Gud -
Frälsa våra själar!
Karl XII (Esaias Tegnér)
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"
Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst lade
De snaror ut med hast:
Den höge yngling sade
Ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
En ny Aurora kom;
Från kämpe tjugoårig
Hon vände ohörd om.
Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
Se, nattens stjärnor blossa
På graven länge se'n,
Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
Förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.
Dock -- än till sagan lyssnar
Det gamla sagoland,
Och dvärgalåten tystnar
Mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
Den höge anden kvar;
Han är ej död, han blundar,
Hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
Din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
Historien dit och lär,
Och svenska äran viger
Sin segerfana där.
Den göticistiska andan inom diktningen(litteraturen) dog väl ut för att det var mer vilja än talang.
Edit: det var OT av mig, sorry!
En fin "nationell" dänga är annars "this land" av W. Guthrie. Lite mer onT
__________________
Senast redigerad av hammarby1964 2010-04-24 kl. 19:26.
i Tyskland bor den bruna byxans bleka herremän
Ser jag den bruna skjortan ryser jag in i märgen
Och hör du taktfast stöveltramp så är det dom, min vän
för dom marscherar än!
Skulle även uppskatta ifall några icke-nationalsocialistiska texter hade fått utrymme i tråden.
Karl XII är väl knappast nationalsocialistisk. Sedan beror det väl på vad man syftar på med "nationalistisk" poesi. Det mesta kända som Tegnér har skrivit är nationalistiskt - Svea, Fritiof Saga osv. Hans "Sång - den 5e april 1836" med det klassiska uttalandet "Det låg ett skimmer över kung Gustavs dagar" är ju på sitt sätt nationalistiskt. Rydbergs "Jultomten" är på sitt vis nationalistisk. Därefter har vi ju von Heidenstam, vars poesi jag själv inte gillar speciellt, men den mest kända är väl "Sverige, Sverige, Sverige fosterland". Runebergs "Fänrik Ståls sägner" är väldigt nationalistisk. Jag vill minnas att "Älgskyttarna" hade en nationalistisk underton. Dietrich Eckhard och Adolf Wagner skrev väl en del nationalistisk sång och poesi åt kampen på '10-'20-talet.
Bumpar tråden med en intressant dikt skriven av, D. H Lawrence; poet, kritiker och essäist. Även om den här dikten inte är en renodlad nationalistisk dikt, så har den nationella inslag. Dessutom är den röd vilket står mig nära om hjärtat.
Kill money, put money out of existence.
It is a perverted instinct, a hidden thought
Which rots the brain, the blood, the bones,
the stones, the soul.
Make up your mind about it:
That society won’t establish itself of a
Different principle,
From the one we’ve got now.
We must have the courage of mutual trust,
We must have the modesty of living.
And the individual must have his home, food and fire,
Free like a bird.
Flamma stolt mot dunkla skyar
lik en glimt av sommarens sol!
Över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol!
Du som sjunger, när Du bredes
som vår gamla lyckas tolk.
Solen lyser! Solen lyser!
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!
Flamma högt vårt kärlekstecken!
Värm oss, när det blåser kallt!
Stråla ur de blåa vecken
kärlek mera stark än allt!
Sveriges flagga! Sveriges ära!
Fornklenod och framtidstolk!
Gud är med oss! Gud är med oss!
Han skall bära stark vårt fria svenska folk
I vow to thee, my country, all earthly things above,
Entire and whole and perfect, the service of my love;
The love that asks no question, the love that stands the test,
That lays upon the altar the dearest and the best;
The love that never falters, the love that pays the price,
The love that makes undaunted the final sacrifice.
I heard my country calling, away across the sea,
Across the waste of waters she calls and calls to me.
Her sword is girded at her side, her helmet on her head,
And round her feet are lying the dying and the dead.
I hear the noise of battle, the thunder of her guns,
I haste to thee my mother, a son among thy sons.
And there's another country, I've heard of long ago,
Most dear to them that love her, most great to them that know;
We may not count her armies, we may not see her King;
Her fortress is a faithful heart, her pride is suffering;
And soul by soul and silently her shining bounds increase,
And her ways are ways of gentleness, and all her paths are peace.
Som Finlandssvensk så slår ju denna an en ton i bröstet.
Johan Ludvig Runeberg
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.
Vårt land är fattig, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng.
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarlju.
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog.
Här, här, i klar som mulen tid.
Med lycka hård, med lycka blid.
Det finska folkets hjärta slog.
Här bars vad det fördrog.
Vem täljde väl de striders tal.
Som detta folk bestod.
Då kriget röt från dal till dal.
Då frosten kom med hungers kval.
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt.
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.
Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott.
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land.
Vårt öga ser det här,
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där.
Vårt fosterland det är.
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans.
Där tår ej göts, där suck ej fanns.
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land.
Var för din fattigdom ej skyggt.
Var fritt, var glatt, var tryggt.
Din blomning , sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.
Har du läst någon poesi av Bertel Gripenberg?
En som du i egenskap av finlandssvensk borde gilla starkt. Hittar dessvärre inget av hans verk på nätet, men har en diktsamling liggandes i bokhyllan som heter Gränsvakt skriven av denne Gripenberg. Antar att smaken är som baken, men vissa av hans verk får verkligen Tegnér att blekna i jämnförelse.
