filosoferande över det nya systemet

Problemet med anarkismen - som utopi betraktad - är att den förutsätter total solidaritet. Utan en stat måste människorna själva sanera bland de av dem som väljer att agera osolidariskt. Och för att handskas med denna osolidariska kriminalitet krävs ett visst organiserande...

Men jag instämmer med dina tankegångar om anarkismen (läs: total frihet) som en bärande idé för samhällsbyggandet dvs under själva processen bort från den socialistiska eller konservativa kontrollstaten.

Man får ta ett steg i taget. Själv försöker jag stödja de processer som jag anar är ett steg i rätt riktning. Jag är t.ex. för EU eftersom jag tycker mig se en tilltagande liberalisering av lilla Sverige tack vare det som händer i Bryssel. I en framtid behärskad av våra barn kanske en ytterligare liberalisering av den kommande federala super-EU-staten bli möjlig.

(Att rösta nej till EU för att dess nuvarande form inte tilltalar en är ett misstag. Alla längre resor börjar med ett första steg. Sveriges medlemskap i EU betraktar åtminstone jag som detta första steg - mot större civil frihet.)

Problemet är att många som vill förändra samhället har så förtvivlat bråttom. Detta misstag har t.ex. vårt styrande socialdemokratiska sedan länge lärt av. Deras strategier är mycket långsiktiga och de har definitivt insett att politik är som schack; tänk så många drag framåt du bara förmår. Det är så den politiska fienden besegras, till syvende og sist.

Och glöm inte att fiendens vapen alltid kan användas mot denne!

men det är där folk misstar sig på anarkismen. anarkismen utgör sig aldrig att vara en utopi, bara en bra grogrund för att bygga ett bättre samhälle.
sen att anarkismen kommer födas ur askan o ruinerna av ett föregående system o samhälle gör väl att folk lätt viftar bort den som ett oseriöst hopp på ett mirakel som kommer skänka oss frid.

jag förstår vad du menar att tänka långsiktigt inom politiken (vilket egentligen borde vara en premiss för våra närsynta ledare) o jag hade med liv o lust stöttat en sådan strategi. problemet ligger i att även om vi skulle införliva en långsiktig strategi i dagsläget skulle det inte innebära mer än att skopa ur vatten från ett sjunkande skepp.

kanske det är så att våra politiker redan insett detta i deras långsiktiga strategi. vad återstår då? en kortsiktig strategi som går ut på att försäkra sig om sina egna framtidsutsikter.

tyvärr tror jag inte att det nya systemet kommer tillkomma genom en evolution, snarare en revolution. när vi lämnats ensamma att råda över våra egna liv då vi blivit onödiga o överflödiga.

jag säger inte att det här kommer att ske inom den närmsta framtiden (jag är ingen siare) men det kommer ske o antagligen oväntat också. plötsligt står samhället utan ledare o får reda sig bäst det vill.

tror att om vi nu skulle tillämpa meritokrati skulle den omvandligen gå mer smärtfritt, eller åtminstone skapa ett medvetande om att en vacker dag dör dina ledare o det är dags för dig att klara dig bäst fan du vill, du har uppfyllt ditt syfte så det finns ingen anledning att behålla dig.

Förstår din otålighet. Men politiken är en trög organism. Det kommer att dröja ett antal generationer innan det västerländska demokratiskeppet kapsejsar. Till dess får vi försöka lyssna efter vad politikerna inte säger och agera därefter (Läs: vända fiendens vapen emot honom).

förutsatt att det inte kommer en utomstående kraft o påverkar så kommer det nog dröja ett tag innan saker o ting händer.
jag väntar, för i slutänden kommer demokratin dö. har inga tankar/drömmar om att starta nån revolution, det går ifrån mina idéer. men jag kan se att varje dag är ett steg närmare, varje dag blir livet lite sämre i samhället. när resten av folket blir medvetna om det (eller åtminstone medvetna att de måste göra nått åt saken) då kommer jag skratta, alternativt resa mig ur graven.