Varför sörjer vi när gamlingar dör?

En tanke slog mig ikväll när jag satt och läste på newsmill om den nyligen avlidne kärringen Kerstin Thorvall. Hur kommer det egentligen att vi sörjer när gamlingar(80-90 åringar) trillar av pinn av fullt naturliga skäl? Hjärtattacker, cancer och annat är visserligen hemsk, men dom har ju för fan levt hela sitt liv. Vad finns det att sörja egentligen? Dom har uppnåt en avsevärd ålder och har förhoppningsvis gjort det dom velat i livet. Alla skall vi dö förr eller senare.
Någon som dör i förtid däremot, där kan vi börja prata om att vi skall sörja. Ett barn som dör i 10 års ålder, finns det något hemskare? Knappt.
Hur fungerar det i andra kulturer? Jag har för mig att jag fått berättat för mig att i thailand sörjer man inte på samma sätt som vi gör här. Hur gör dom där?

Förmodligen för att det är någon man älskar som man aldrig mer kommer att få träffa. Men angående såna som Thorvall och sådana man inte "känner" förstår jag inte varför man ska sörja.
Jag sörjer henne ungefär lika mycket som snusen jag spottade ut för en kvart sen.

var det en generalare?

Nej, det var en Knox.

Jag tycker att det är omåttligt sorgligt även när gamla människor dör. Det är givetvis mer naturligt att en gammal människa dör än en ung, men det är ändå någon som försvinner för att aldrig komma tillbaka. En människa som hade en hel livshistoria bakom sig, och som nu är borta för att snart glömmas bort. Jag brukar ibland gå på kyrkogårdar, läsa på gravstenar och liksom föreställa mig vilka liv alla dessa människor möjligen kan ha levt. Riktigt gamla gravar berör mig extra mycket, för då är det nästan säkert att det inte finns någon som minns vem den personen var.

nej, nu börjar jag snart gråta...

Fast just Thorwall sörjer jag faktiskt inte. Jag vet tillräckligt mycket om henne för att veta att hon inte var min stil.

SocialMisfit får man undra varför du tycker det är synd att någon blir bortglömd? Personen som är död i fråga kan ju inte ha någonting emot att bli bortglömd. Inte heller den personens släktingar, eftersom då hade denne inte blivit bortglömd.

Angående frågeställningen tror även jag att det gäller avsaknad, dessutom skulle man också kunna känna sorg för den avlidnes livskamrat som nu kan antas spendera sina sista levnadsår i ensamhet. När min farfar dog så kände jag sorg mest beroende på avsaknad men även sympati för min farmor.

Det här var en märklig frågeställning i mina ögon eftersom jag tycker att det är så självklart varför vi sörjer även äldre människor. Vi kanske kan omformulera situationen på det här sättet istället: Skulle du sörja din gamla hund som du gått ut och gått med och tagit hand om i femton år när den dör av åldersrelaterade sjukdomar, eller skulle du helt oberört skyffla ner den i en grop och åka ner till djuraffären och skaffa en ny hund? Det är inte intressant att "det var dags", eftersom själva dödshändelsen likväl sliter av de känslomässiga band vi har till den aktuella personen. Det som är intressant är hur starka de här banden är för hur mycket vi sörjer någon eller något. Om sådana inte finns kan vi å andra sidan sörja ändå, i varje fall de av oss som har en empatisk förmåga, om den informationen vi får ger oss tillräckligt med material för att leva oss in i situationen.

I frånvaro av de här två alternativen är det inte möjligt att känna någon egentlig sorg, även om det naturligtvis går att klämma fram läpparnas bekännelse, det låter ju trots allt lite sådär lagom okänsligt att säga att man inte tycker det är synd att X antal anonyma personer i tjottahejti visst dog i hjärtinfarkt den här veckan. Däremot ger det en förklaring till varför t.ex. den här bilden fick så stor genomslag under Vietnamkriget när det gällde att påverka opinionen:

http://www.english.illinois.edu/MAPS/Vietnam/vietphotos/25.jpg

De anonyma dödsoffer som man kunde räkna i tusental och åter tusental var det naturligtvis ingen som brydde sig om på samma sätt av den enkla anledningen att de var anonyma siffror som inte betydde något känslomässigt. En grupp som förföljs är i sig inget som är så lätt att bry sig om, däremot kan man naturligtvis ändå väcka känslor genom att antingen berätta historien om några av de personer som ingår i den mer abstrakta gruppen (t.ex. ovanstående bild), alternativt att man levandegör gruppens kultur och dess historia som något som hotas.

Det som är lite intressant i Thorwalls fall är att hon vad jag kan förstå var svårt dement. Alltså har man här en mer oklar gräns över när någon är död, eftersom sjukdomen redan innan kroppens död har sett till att alla de funktioner i hjärnan som utgör vår personlighet har vittrat bort. Personligheten är redan borta men kroppen lever ihop med någon form av medvetande, kanske kommer döden då delvis som en lättnad för de anhöriga som de befrias från de moraliska förpliktelserna att besöka och försöka att umgås med en människa som inte längre minns dem.

[quote=Nojd]SocialMisfit får man undra varför du tycker det är synd att någon blir bortglömd? Personen som är död i fråga kan ju inte ha någonting emot att bli bortglömd. Inte heller den personens släktingar, eftersom då hade denne inte blivit bortglömd.



Det där är ingenting jag kan förklara. Känner du inte så så gör du helt enkelt inte det.

Det enda jag funderar på är när man ser i dödsannonser "har hastigt lämnat oss" och liknande...att det poträtteras som helt otippat och oväntat när personen är närmare tvåsiffrigt....visst, man sörjer-givetvis-men att folk dör vid HÖG ålder lär ju knappast vara oväntat?

Nja, fast en död som inte föregås av tidigare sjukdom blir faktiskt oväntad. Om en 88-åring är kärnfrisk och spatserar utomhus med rak rygg så väntar man sig inte att vederbörande trillar av pinn nästa dag. Och då blir det ju en hastig och oväntad död.

Såg en dödsannons i lokalblaskan här förut... "Varför?", stod det. Tanten var typ 90 bast
Vår familj har mera den inställningen att döden är en del av livet och behöver inte vara speciellt sorglig.