Sanningen om big bang!

Ununseptium:
Så här långt är jag, och nog de flesta, med dig. Vetenskap sysslar inte med bevis i den bemärkelsen att man hävdar att man innehar den absoluta sanningen. Däremot finns det goda belägg för att Big Bang-teorin åtminstone delvis stämmer. Den har till och med lyckats med en korrekt förutsägelse, vilket är ett gott tecken på att man tittat i rätt riktning.
..men här snubblar du och slår i knät i asfalten. Din skepticism mot en teori gäller således inte dina egna funderingar, eller rent av lösa gissningar? Vad har du för kunskap som inte vi andra har?

Andrewgo:
Nu är det ju så att vi inte har något alternativ till att vara "sorgliga människoapor" (vi kommer visserligen att förändras genom evolution under tidens gång, förutsagt att vi som art överlever; vi kommer givetvis inte längre vara av samma art vi är idag om 100,000 år).

Angående det fetmarkerade; vad är det för dimensioner du talar om? Rums- eller tidsdimensioner? Öppna eller ihoprullade, "stora eller små"? Är det strängteori du talar om? Eller är det någon helt egen ide du kokat ihop, och i så fall vad?

Vi tror att vi kan förklara allting med hjälp av fysiken, men ni märker ju själva hur fysiken brister när det inte går att förklara "vad som fanns utanför bollen", vem som skapade Gud osv. Vi är så inramade i det vetenskapliga tankesättet där allting ska kunna förklaras med hjälp av avancerad fysik och matematik.

Den vetenskapliga metoden har visat sig vara långt effektivare än någon annan beprövad. Vad har du för förslag till alternativa metoder?

Förstår fortfarande inte hur det bara kommer som en liten prick mitt i ingeting, tid existerar inte sedan så BANG! så flyger det ut massa materia som bygger upp galaxer etc, då är väl oddsen lika stor med att universum har alltid funnits?

Sedan att vi exspanderar och vi kommer sedan krympa och då blir det "The big rip" varför måste det bli så för? det måste väl ändå alltid finnas liv? sedan så att vi exspanderar, har inte folk funderat på att vi cirkulerar runt något?

Så du avfärdar Big Bang och den vetenskapliga metoden för att du inte förstår dem? Du tycker att man ska försöka se bortom matematik och fysik, har ingen idé om hur, men gissar fram egna funderingar helt utan stöd från iaktagelser?

Du måste förstå att för att någonting ens ska kallas en teori så måste man ha en hel del kött på benen. Och dina gissningar för att du inte vill acceptera en värld för komplex att förstå i en handvändning leder ingenstans. Om man bemödar sig att förstå fysiken och matematiken så förstår man också varför vi har en ledande teori idag. Då förstår man också långt mycket mer om varför den förutspår vissa saker. Och så länge man inte sätter sig in i en teori så är det väl inte så konstigt om den kan framstå som ologisk?

Om jag talar inifrån Big Bang-teorin (jag hävdar alltså inte att det är på detta sätt i verkligheten) så uppstår både rum och tid i "den stora smällen" (vilken egentligen borde kallas "den stora expansionen"). Det blir alltså meningslöst, ur detta synsätt, att tala om vad som fanns innan, då inget fanns alls; varken tid eller rum.

Problemet med ett universum som funnits i all evighet är en mycket enkel observation, nämligen att avlägsna galaxer (lokalt kan gravitationen få överhanden över expansionen) rör sig bort från oss. Ju längre bort de är, desto snabbar rör de sig bort från oss. Rummet expanderar således i alla riktningar, likt prickar på ytan av en ballong som blåses upp. Om vi tänker oss att vi låter tiden gå baklänges, vad skulle vi då uppleva? Jo, vi skulle förstås uppleva det som att allt drog sig samman. Detta är, så att säga, grunden till Big Bang-teorin. Ju längre bakåt i tiden vi går (teoretiskt, och enligt denna modell), ju mindre är rummet.

Det tål dock att tänkas på att det vi ser, vår "ljusbubbla", ingalunda är hela universum. Hur som helst, jag skulle kunna skriva mycket om BB-teorin, men det är nog bättre du läser en bok i ämnet.

The Big Rip innebär egentligen att expansionen kommer fortsätta i all evighet, vilket innebär att allting kommer röra sig från allt annat, i allt snabbare takt. Du tänker på The Big Crunch - då tänker man sig förstås att expansionen kommer avta, plana ut och till sist gå bakåt; det vill säga kommer universum att dra ihop sig igen.

Angående livet i universum ser det tyvärr dystert ut. Oavsett vilket öde universum går till mötes kommer allt liv dö ut. Hur lång tid "vi" har på oss är däremot en annan historia. Klockan för vår egen sols oundvikliga undergång tickar (den har drygt 5 miljarder år kvar, men Jorden kommer vara obeboelig om troligen en miljard år) och vi måste, om jordelivet skall fortsätta det vill säga, lämna vårt solsystem.

Det finns en mycket lättläst och, tycker jag, upplyftande bok om detta: De sista tre minuterna : spekulationer om universums slutgiltiga öde av Paul Davies, rekommenderas varmt.

Annars är en spännande tanke, som ännu inte är löst vad jag vet, exakt vilken form universum har. Universum kan till exempel ha formen av en hypertorus (alltså en 4-dimensionell motsvarighet av en "doughnut") vilket skulle innebära att man kan åka "rakt fram" och till slut komma tillbaka där man startade sin resa. Alltså; om vi tänker oss att ytan på en doughnut är rummet, kan man ju åka i all oändlighet utan att någonsin komma till en ände (en kanske ännu lättare analogi är en sfär).

Detta "ologiska" faktum har man vetenskapligt krånglat sig ur, genom antagandet om att det måste finnas materia med repellerande egenskaper, som står för accelerationen av vårt kända universums yttre delar.

En tänkbar möjlighet ligger i att vårt "universum" omges av andra världar, som uppstått genom egna bigbangar. Materia som attraherar det yttre skalet av vårt universum till att att snabbare expandera bort från oss.

Synpunkter?

Tja, tyngdkraften verkar ju på oändligt avstånd, om än svagt. Men finns det oändligt med universa som omger oss borde de väl dra lite. Frågan är om man borde se något ljus från dem då.

Jag tror inte en människa någonsin kommer kunna förstå hur allting verkligen kom till.

Eftersom hon inte var vittne till skapelsen.

För att vara ännu mer ovetenskaplig än jag brukar, så säger mig min magkänsla att "mörk energi" låter lite väl 'ad-hoc' (med reservation för att jag missbrukar begreppet). Är inte helt hundra, men man borde väl kunna påvisa dess existens på samma vis som svarta hål (alltså indirekt) om så är fallet?

Annars har jag hört tankar som liknar dina; att vi inte hittar gravitonen kan bero på att den inte är bunden av vår rumtid, utan "läcker ut" i en högre dimension. Detta kunde i så fall förklara dess extremt svaga styrka, och lika extrema räckvidd. Men hur sjutton kan man belägga detta experimentellt? En omöjlighet?

Rekommenderar denna: http://www.youtube.com/watch?v=7ImvlS8PLIo Den kanske är lite väl lång för den otålige, men se från ca minut 40. Den förklarar detta bra och populärvetenskapligt. Om du vill se helheten bakom detta så se från min 25 ca.


Vissa försöker dock klura ut detta bäst de kan istället för att förlita sig på gissningar.