Hur kunde Japan utvecklas så otroligt snabbt?

År 1853 uppenbarade sig en amerikansk krigsflotta utanför Japan som krävde att regeringen skulle sluta handelsfördrag med USA. Det var första gången Japsen hade sett ett ångfartyg, isolerat som ön var. Japsen fick inte lämna landet och ytterst sällan tilläts främlingar besöka landet. Fram till detta datum var samhället närmast att likna vid ett medeltida feodalsamhälle.

Hur kunde Japsen på så kort omstruktuera samhället, millitären och industralisera sig samt vilka länder hämta de mest influenser ifrån? Redan under 1890-talet bedrev de imperalistisk politik och 10 år senare spöa de skiten ur Ryssarna.

Det var Japans verkliga härskare, shogunerna av huset Tokugawa, som ända sedan 1600-talet hade fört landets isolationspolitik mot omvärlden. Kristendomen utrotades och utlänningar fick i princip inte uppehålla sig på japanskt territorium. Det främsta skälet till detta var att förhindra att utländska intressen skulle stödja upproriska vasaller. Det fanns emellertid en liten koloni holländska och kinesiska köpmän som fick vistas i Nagasaki och sköta Japans handelsutbyte med omvärlden. På så sätt blev Japan ett nästan helt okänt land för västerlänningar. Däremot kunde japanerna skaffa sig en hel del kunskaper om västvärlden, sedan shogunen Yoshimune i mitten av 1700-talet tillåtit import av västerländska, främst holländska böcker, och en grupp japanska vetenskapsmän, de s.k. hollandslärda, tagit upp studiet av holländskt språk och kultur. De började översätta böcker om astronomi, kemi, geografi, matematik, fysik, metallurgi och militär taktik.
Japan var unikt bland icke-västländer genom att uppskattningsvis 40 procent av den manliga befolkningen kunde läsa och skriva vid mitten av 1800-talet. Vid vissa högre skolor fick studenterna en systematisk grundkurs i västerländska vetenskaper. Ambition och konkurrens kom att prägla alla skolor. En fingervisning om det rationella plantänkandets utbredning var den barnbegränsning som praktiserades, delvis i form av spädbarnsdråp. Folkökningen var därför relativt liten på 1800-talet

Japan var ursprungligen uppbyggt på naturahushållning. Bönderna betalade sina skatter i ris, och samurajerna fick sin lön av shogunen eller daimyon (feodal länsherre) i risbalar. Ris var också det huvudsakliga betalningsmedlet. Men under 1700-talet slog penningekonomin igenom. Köpmän i de stora städerna köpte upp storgodsens överskott av ris och andra jordbruksprodukter. Somliga gjorde så stora vinster att de kunde uppträda som penningutlånare och bankirer åt de stora länsherrarna och åt lägre adelsmän, som behövde tillskott i kassan för att kunna föra det ståndsmässiga liv som seden krävde. Några investerade sina pengar i en blomstrande förlagsindustri baserad på olika slag av hantverksprodukter, t.ex. siden- och bomullsvävnader, järn- och stålsmiden. Åtskilligt kapital gick också till jordbruksinvesteringar; praktiskt taget all användbar åkermark uppodlades, och nya grödor, bl.a. bomull och socker infördes.
Den ekonomiska utvecklingen drev fram en stark urbanisering. Japan fick tidigt storstäder som överträffade Europas (Edo hade år 1720 ungefär en miljon invånare, mer än London vid samma tid). Köpmännen och penningutlånarna hade officiellt en låg rang men i realiteten var deras inflytande stort, och de ingick emellanåt släktskapsförbindelser med samurajfamiljerna, som ofta var ekonomiskt beroende av dem. Det växte alltså fram en ekonomiskt och socialt stark kapitalistklass, dock utan formella rättigheter eller politisk makt.
Detta förhållande kom i hög grad att prägla kulturlivet, som hade sina centra i storstäderna. Litteraturen och konsten kom att i stor utsträckning spegla samhällskritiska värderingar på ett sätt som påminner om den europeiska upplysningen. På ett ofta respektlöst sätt gisslades den bördsstolta adeln, de improduktiva och bigotta prästerna och de nyrika borgarna.
Med det ekonomiska välståndet följde ett ökat bildningsintresse. En intellektuell förnyelse främst bland samurajerna ledde till att man började ifrågasätta hela den feodala ideologi som Tokugawasamhället vilade på. Shintoismen, den gamla japanska religionen som existerat innan buddhismen trängde in, upplevde en renässans. En blomstrande historieskrivning inriktade sig alltmer på Japans äldsta, av kinesisk kultur oberörda historia. Allt detta ledde till en nationell väckelse, påminnande om den samtida europeiska nationalismen. Fler och fler började anse, att det inte var shogunen i Edo utan kejsaren i Kyoto som man var skyldig vördnad och lojalitet.
Framstegen och välståndet delades inte lika av alla. De som fick bära de tunga bördorna var framförallt småbönderna och de jordlösa lantarbetarna. Följden blev ständiga bondeuppror, men på grund av den starka sociala splittringen inom bondeklassen beredde det inte myndigheterna några större svårigheter att slå ner dem.

Det japanska samhället var alltså moget för stora förändringar när kommendör Perry anlände 1853. När han framförde Amerikas krav på öppnade hamnar, vidtog shogunatets män en åtgärd utan tidigare motstycke. De lät frågan gå ut på remiss till kejsaren, daimyos och framstående lärda. De flesta remissinstanserna, däribland kejsaren, yrkade på att man borde avslå amerikanernas krav och försvara sitt oberoende. När shogunatet i insikt om landets militära underlägsenhet likväl gav efter, blev resultatet en främlingsfientlig reaktion, framför allt inom samurajklassen.

När Perry kom tillbaka till Japan 1854, denna gång med åtta i stället för fyra skepp, hade den japanska regeringen efter stor beslutsvånda bestämt sig för att ge efter, om också bara en smula. Shogunen undertecknade ett fördrag som gav amerikanerna rätt att anlöpa de två små hamnarna Shimoda och Hakodate för proviantering och bunkring. Skeppsbrutna sjömän skulle få hjälp och skydd av Japan, och en amerikansk konsul skulle få slå sig ner i Shimoda.
Under de närmaste åren undertecknades nya avtal om ökad handel, låga tullsatser, exterritoriella rättigheter för utländska medborgare och tillåtelse för kristna missionärer att verka i landet.

Oppositionen mot shogunates beslut att ge amerikanerna tillträde, fick stöd av kejsarhovet i Kyoto och av några daimyos i de västliga länen, som aldrig riktigt accepterat Tokugawadynastins maktinnehav. Dess motto blev: ”Vörda kejsaren, fördriv barbarerna”.

Under de närmaste åren tillstötte ekonomiska problem. Japanska hantverksprodukter konkurrerades ut av billiga västerländska industrialster, guld strömmade ut ur landet. Främlingshatet ökade och tog sig uttryck bl.a. i mord på utländska medborgare och på japanska statsmän som ansågs för eftergivna mot ”barbarerna”. Västmakterna svarade med flottbombardemang.
Krisen öppnade möjligheter för en liten grupp unga, reformivriga samurajer att med hjälp av de västra länsherrarna, kejsarhovet och vissa finanskretsar (rikedom och duglighet gav inget socialt erkännande och därmed inte tillgång till politiska ämbeten), genomföra en revolution. 1867 tvingades den siste shogunen att abdikera. All makt skulle tillhöra kejsaren Mutsuhito som nu flyttade från Kyoto till Edo. Men den verkliga makten låg i händerna på de unga samurajerna, som bildade ett slags revolutionsråd. Revolutionens syfte framgår av det memorandum som uppmanade den siste shogunen att avgå: ”Ers höghet bör återställa regeringsmakten i händerna på den suveräne härskaren, och därmed lägga en grund på vilket Japan kan bygga sig en ställning som gör det jämbördigt med alla andra nationer.”

Revolutionen (1867-68) utgjorde upptakten till den stora förnyelseperiod som i Japans historia går under namnet Meiji (”upplyst styrelse”) och som gjorde Japan till en modern, industriellt och tekniskt välrustad stat.

Föreställningen att Japan var ett ”feodalt” samhälle före 1868 är helt missvisande. Visserligen bestod större delen av landet av cirka 250 självstyrande län, där länsherren bara stod i ett personligt, ceremoniellt lojalitetsförhållande till riksshogunen. Men länsherrarna med sina följen var skyldiga att tillbringa hälften av sin tid i huvudstaden Edo, och detta bidrog till att skapa en intensiv politisk miljö även på nationell nivå. Shogunen hade dessutom direkt administrativ kontroll över cirka en fjärdedel av landet. Och både i detta område och i de enskilda länen hade det utvecklats ett centralstyre genom en administrativ apparat av byråkratisk typ (avlönade tjänstemän, skriftlig förvaltning, specialiserade ämbeten, regelbestämda procedurer). Det var den gamla lågadliga krigarklassen, samurajerna, som skötte denna administration. De hade gradvis dragits in från landsbygden till de befästa städerna och omvandlats till en tjänstemannaklass utan jordagods. I denna klass fanns fröet till en modern patriotism, både inom det enskilda länet och i Japan som rike. Samurajtraditionen förhärligade en individuell och djärv livsstil, vilket var en lämplig utgångspunkt för den moderna ekonomiska entreprenörandan. De påtvingade frihandelsavtalen på 1850- och 1860-talen var en outhärdlig förödmjukelse för den patriotiska samurajklassen.

Kärnan i den nya japanska ledargruppen var liten, kanske 15-20 personer, huvudsakligen yngre samurajer. Deras främsta mål var att bevara makten mot inre och yttre fiender. De administrativa och ekonomiska reformerna måste ses i detta perspektiv. Resultatet var inte givet; en viktig förutsättning var ledargruppens stora handlingskraft och manövreringsskicklighet. Här kan man tala om personligheternas betydelse i historien.
Den stora omvandlingen av Japan skedde delvis genom försök och misslyckande. Vissa principer fanns uttryckta i den så kallade kejserliga eden av år 1868. Här sades till exempel att ”kunskap skall hämtas från hela världen, så att grunden för det kejserliga styret kan stärkas”. Och vidare: ”Alla absurda seder från den gamla tiden skall förkastas och alla handlingar baseras på internationell standard.”
Den angelägnaste uppgiften var att skapa en modern centraliserad statsapparat. Första steget var då att avsätta de högadliga länsherrarna och göra om länen till administrativa distrikt med centralt utnämnda ämbetsmän. De gamla länsherrarna fick riklig kompensation, i första hand genom statsobligationer, som ofta gjorde dem till nyckelfigurer i det moderna bank-, industri- och handelssystemet. Men alla feodala juridiska statusskillnader upphävdes nu. Samurajerna förlorade t.ex. rätten att bära svärd. Det skulle råda likhet inför lagen och lika rätt till offentliga ämbeten.
Huvudresultatet av dessa reformer blev att samurajklassen helt kom att dominera statsstyrningen. På 1870-talet besatte de mellan 70 och 80 procent av alla poster i central- och lokaladministrationen, lärarplatserna i skolväsendet inberäknade, och de var praktiskt taget allenarådande i polisstyrkorna i städerna. Dessutom dominerade samurajerna den moderna militärapparaten, där de kunde verka i sin roll som krigaradel under nya former. Också i näringslivet gynnades samurajklassen av staten. På så sätt kom det nya Japan att domineras av en säregen, sammansvetsad och stabil härskarklass med förgreningar inom administration, försvarsmakt och näringsliv.

Intäkterna till den nya regimen tryggades i första hand genom en reform av jordskatten på landsbygden. Den knöts nu till egendomarnas värde och inte som förut till avkastningen. Produktiviteten i jordbruket höjdes genom växtförädling, bevattning, dikning och gödselbruk – kort sagt tekniska förbättringar av samma slag som genomfördes i det samtida Europa.

1890 fick Japan en författning med vald nationalförsamling. Ett motiv bakom författningen var att regimen ville vinna anseende bland de västerländska stormakterna. Samma år utfärdade regeringen en ”kejserlig förordning om utbildning och uppfostran”. Här ålades folket lydnad i familjen, trofasthet i vänskap och offervilja inför staten för att på så sätt ”värna och upprätthålla makten för den kejserliga tronen som famnar om himmel och jord”. Sådana formuleringar ingick sedan i dagliga ceremonier i alla skolor, och regeringen utnyttjade medvetet läroböckerna till att bygga upp en japansk nationalism.

Anknytningen till världsmarknaden var den grundläggande utgångspunkten för Japans moderna utveckling. Tillväxten i utrikeshandel var enorm. Exporten ökade från 15,5 miljoner yen 1868 till nära 450 miljoner 1908, och importen ökade i samma takt.
Vid utbyggnaden av näringslivet satsade japanerna medvetet på egna krafter, inga utländska bolag fick ta hand om järnvägar eller gruvor. Avgörande i detta sammanhang var att Japan självt lyckades få fram det mesta av kapitalet till den import som behövdes för industriuppbyggnad, vapenköp etc. Det skedde i första hand genom beskattning av bönderna men även genom mobilisering av privata förmögenheter.

Nu orkar jag inte skriva mer

Eremiten.. Du orkade inte Kopiera mer, menar du väl?

Inget fel i det,men man skall alltid nedteckna källangivelser.

För att göra en lång historia kort så hade det även en viss betydelse att USA har sponsrat japanerna med mucho dinero och know-how för att hjälpa till att bygga upp landet efter kriget..

Den del av det japanska undret som rör Japan efter 2:a världskriget, kan jag kanske förklara i analogi till det samtida tyska undret. Jag antar att båda ruinländerna drevs av liknande omständigheter.

De allierade bombningarna koncentrerades mot civila mål, alltså inte ens ekonomiska mål. Man vill döda så många tyskar/japaner som möjligt. Därför flög tusentals tunga bombplan nattetid på maximal höjd över städer och släppte sin last i blindo. Detta skapade en eldstorm på marken, men moderna bunkrar och skyddade industrier skadades inte (folk i källare och enklare skyddsrum dog dock, eftersom elden ovan förbrukade allt syre). De allierade bombade även i väldig omfattning mindre städer. Så förödelsen och dödandet var ohyggligt, och utbrett över hela landet.

Dock var skadorna på industrin förvånandsvärt små. Den tyska krigsproduktionen började inte falla förrän vid årsskiftet 1944/45, då tyska industriområden började ockuperas av fienden! För att skydda sig mot bombningar, så hade Speer sett till att tysk industri hade distribuerats. Tillverkningen av säg en ubåt, ägde rum över hela landet samtidigt, för att bara slutmonteras vid något "varv". Nackdelen med detta system var förstås att det krävde mycket transporter.
Den mest kännbara effekten av bombningarna, när de började påverka industriproduktionen efter sommaren 1944, utgjordes inte av fysisk förstörelse av maskiner. Istället var det transportsystemet som bröt samman. Tåg och pråmar var lätta mål för bombplan. När industrierna inte fick leveranser, så kunde de inte producera.

Det fanns alltså gott om intakta fabriker runt om på landsbygden i Tyskland efter kriget. Kanske startpunkten för dagens Mittelstand, de många medelstora specialiserade företag som utgör Tysklands ekonomiska bas idag (och som vi totalt saknar motsvarighet i Sverige)? De större militära industrier som monterades ned och transporterades till segrarmakterna som krigsskadestånd, kom senare att ersättas av nya moderna kommersiella fabriker uppbyggda av Marshallprogrammet. Visserligen fick Frankrike och England mer Marshallhjälp än Tyskland, men det var frånvaron av konkurrens med etablerad omodern industri, som gjorde att Marshallhjälpen blev mer effektiv i Tyskland.

Naturligtvis hade krigets krav medfört en enorm teknisk landvinning för tyskarna. De allierade stal dock alla uppenbart värdefulla patent, men översåg en trots allt en del. VW-bubblan t.ex. Och det väldiga know-how som fanns hos tyska ingenjörer, administratörer och arbetare fanns kvar.

Nationalismen, den kulturella homogeniteten, erfarenheten av den yttersta ansträngningen under krigsslutet och det gemensamma traumat av att ha upplevt världens undergång, är nog också faktorer som både i Tyskland och Japan bidrog till att man till mans kunde skrapa murbruket av gamla tegelstenar och bygga nya hus, trallandes slagdängor från den gamla tiden med kämpartexter som: "Och om hela världen läggs i ruiner, så gör det ingenting - för vi bygger upp en ny!"

Ber om ursäkt. Till skillnad mot många FB-användare brukar jag ange mina källor, eftersom jag anser att det är viktigt. Jag skyller på att jag var trött. Jag lyckades faktiskt slumra till framför datorn, två gånger, under skrivandets gång, vilket aldrig hänt förut.

Texten var hämtad från :
Lars-Arne Norborg – Bra Böckers Världshistoria, band 11.
Jarle Simensen – Bra Böckers Världshistoria, band 12.

Texten är intressant, Eremiten. Samurajerna anses spela en nyckelroll. Ursäkta en dum fråga, men vad var en samuraj? Vad skilde dem från europas krigaradel?

Överhuvudtaget vilar förklaringen som ges i texten, mycket på Japans egendomliga kultur. Det tycks vara ledarskiktets önskan om nationens väl, och undersåtarnas beredskap till uppoffring, som drev Japan till en modern nation. I europeisk historia så är det ju alltid kampen om makt, och de mäktigas incitament att skaffa sig mer personlig makt, som förklarar liberalismen uppståndelse, och därmed Europas världsdominerande ställning på 1800-talet. Ingen brydde sig om Europas väl. Men den kollektiva egoismen hade ändå just denna effekt. En sådan förklaring framstår för mig mycket med konkret och trovärdig, än en mystisk hänvisning till exotisk kultur.

Tackar för svaren! Japan är ett intressant land men jag kan tyvärr mindre än vad jag skulle vilja om landet. Får nog läsa lite om dem mer än det vanliga om Samurajer och geishaflickor.

Deras samhälle var faktiskt lite mer utvecklat än vad jag trodde, tänkte att det mest var kulturen, men ändå förbannat imponerande att omstrukturera sig så fort och att de spöa upp ryssarna kom ju som en chock. Läst en bok om fördommar mot Japaner och på den tiden trodde man på allvar att de trivdes bäst i skogen eftersom de var så apliknande och dumma.

Angående deras millitär under 1800-talet läste jag att de hämta mycket influenser från Preussen, vad det närmare betydde stod tyvärr inte.


Samuraj betyder den som tjänar och de dog ut först under 1860-talet.
De var en typ av bodyguards som beskyddade inflytelserika personer, typ politiker. De verkade som soldater men representerade inte så mycket landet, snarare sin arbetsgivare, och de krigade mot varandra. Riktigt inflytelserika personer kunde skaffa en armé av samurajer.

Samurajernas etik, bushido, fordrade självbehärskning, tapperhet, ridderlighet och inte minst en blind lydnad mot sin länsherre, daimyon. Deras ideal påminner om europas riddardygder, men efterlevdes mycket strängare. Jag betraktar dem som underbetalda legosoldater, vilka hade en benägenhet att skrämma bönder. Samurajklassen försvann 1877, efter ett misslyckat upprorsförsök.




Någon som orkar starta en tråd om rysk-japanska kriget? Slaget vid Mukden verkar väldigt intressant. Det lär vara det största slag som någonsin utkämpats med över 600 000 soldater inblandade och med hela den moderna industristatens vapenarsenal till sitt förfogande.

En vän till mig är halvjapan, och hävdade senast jag träffade honom att japanerna byggde en liten ö åt alla utlänningar, så att de inte skulle besudla japansk mark. Kan det ligga någon sanning i detta?

Han berättade också att japanerna var först med att bomba civila. Det skulle ha varit under någon av Kinaoffensiverna, -31 eller -37. Inte för att det har så mycket med det japanska undret att göra, men ändå.

Hmm... i början av Tokugawaperioden(1600-1858) så anlade man en konstgjörd hamn utanför Nagasaki, där i stort sett all handel med omvärlden ägde rum. Kan det ha varit den han syftade på?

Edit: ändrade stad.

...