Örebro - Ännu en överfallsvåldtäkt inatt. Niklas Eliasson (2010)

Han sprejade henne flera gånger i ansiktet. Hon försökte sparka honom mellan benen. Ramlade omkull, kom upp igen. Mannen försvann lika snabbt som han dykt upp.

– Det är den värsta smärta jag känt. Hela ansiktet drog ihop sig. Jag bara skrek och skrek och skrek.
Dagarna, veckorna, månaderna efteråt. Skräcken. Rädslan för att gå hem ensam på kvällarna. Mamma eller storebror fick hämta vid busstationen.

Hon flyttade till London för att komma bort. Fick jobb på en biograf, men sa snart upp sig. Klarade inte promenaderna till lägenheten efter sista föreställningen.

Hon drabbas än i dag av panik då hon möter främmande män och plågas av mardrömmar om nätterna.

Eliasson lyssnar med blicken rakt ner i bordet. Han är klädd i samma randiga munkjacka som under första rättegångsdagen och tittar inte på flickan en enda gång.

Han berättar att han fått tårgasen av en kompis och gav sig ut i natten för att se om den fungerade.

– Första person jag fick se var målsägande här. Jag funderade lite på om jag skulle använda den.

Han pratar på det sättet, som en ivrig student tredje dagen på juristlinjen. Flickan har inget namn, hon är målsägande. Han hänvisar till ”sidan 232 i huvudprotokollet, där jag utvecklat mitt resonemang”.

Tårgasen var värdelös. Det vet han, för han fick själv en skvätt i ansiktet utan att känna något.

Åklagare Anna Maria Larsson skärper tonen.

Du har erkänt försök till misshandel. Inte misshandel. Varför?

– Min uppfattning är att hon inte fick någon sprej på sig. Och om hon fick det så ledde det inte till någon skada.

Vad menar du med ingen skada?

– Jag gick ju själv in i molnet.