Moa Herngren

Jag gick och drällde på bokrean och hittade en roman - som inte var på rea utan verkade ny - av Moa Herngren (syster till Måns och Felix har jag för mig) med en intressant titel och baksidestext. Boken heter "Jag ska bara fixa en grej i köket" (W&W 2010). Jag har hunnit 100 sidor in i den 400-sidiga boken och tycker den är spännande.

Fast jag blev lite besviken när jag googlade på hennes namn och såg att hon driver en bantningsblogg.

Någon som läst något av henne? Vad tycks?

Har inte hört talas om henne tidigare och när jag läser Bonniers profil av henne känns det som att en inte direkt behöver skämmas:

Haha. Jag tänkte detsamma. Därför blev jag förvånad när jag gillade boken.

Jajamensan, hon är lillasyster till Måns och Felix!

Läste hennes "Allt är bara bra, tack" (om ett komplicerat och destruktivt förhållande med en tjuuusigt konstnärlig man av den där sorten som helst klart är treevligare att betrakta på avstånd) för något år sedan och tyckte att hon skrev väldigt bra. Nya boken står helt klart på "att-läsa-listan". Visst handlar den också om alkoholism?

Ja, den handlar om alkoholism. Och om relationsproblem av ungefär samma sort (övre stockholmsk medelklass) som hennes bröder gör skön komedi av. Fast här är det mer på allvar. Känns det som. Nåja, jag har bara läst 100 av 400 sidor än så länge, men jag tycker hon träffar rätt i många beskrivningar.

Jag har inte läst hennes första bok men nu blir jag sugen.

Ganska nedgörande recension av Elise Karlsson i SvD idag dock och att döma av ett citat som där återges så tycks det som att boken stundom överger viljan att gestalta och övergår till att bli vanligt krönikegnäll:

Nej, Moa skriver kanske inte böcker av den typ som kultursidorna på SvD höjer till skyarna. För mig hade hon "något" ändå. Kanske för att jag arbetat med kvinnor som levt liknande liv, kanske för att hon har en känsla för ett alkisliv bortom Svinalängorna. Jag avskydde Janouch-varianten av "alla alkisar är inte äckliga gubbar på parkbänkar" (vad hette den? Anhörig, tror jag), den var för skrytigt för mycket, men Henrgren träffade rätt för mig.