Sedan 1530-talet hade våg på våg av fribytare och smugglare avsatt franska, engelska, holländska och portugisiska desertörer och strandsatta sjömän (maroons) längs kusterna av Kuba, Jamaica och Hispaniola, och särskilt på Hispaniolas nordvästra strand. Här fanns savanner som överflödade av vildboskap och vildsvin, avkomlingar från de djur som spanska kolonister fört över i början av 1500-talet. Av de få överlevande indianerna lärde sig de här européerna konsten med ’boucan’ – att grilla långa köttstycken över en långsam eld av exkrement och träspånor. En av de franska jägarna började kalla sig själv för ’boucans’. Den engelska motsvarigheten blev ’buccaneer’, och den svenska ’buckanjärer’ (de kallas även flibustjärer, vilket lär vara en fransk förvrängning av engelskans freebooter, fribytare). Männen började snart göra goda affärer med nya skepp som anlände, de sålde rökt kött, skinn och talg. I utbyte tog de kulor, krut, musköter, tyger, proviant, konjak och rom.
Buckanjärerna utbildade sin egen speciella livsstil. Man ställde inga frågor, det förflutna var utplånat, jägarna döptes om med öknamn. Att skjuta, dricka (de uppfann en blandning av rom och krut som skulle bli den sanne piratens favoritblandning) och spela var deras främsta avkoppling. De var utstyrda med hackor, knivar att flå med, kruthorn och ammunitionspåsar, och med myggnät knutna om livet om de måste övernatta i det fria. De bar toppmössor med smala brätten, skjortor styva av blod och stinkande ogarvade skinnbyxor och läderstövlar. På det hela taget såg de ut och levde som vildar.
De började bygga ut sin boskapsskötsel med attacker mot spanska skepp. Buckanjärerna använde sig av ’piraguas’, långkanoter av trädstammar som urholkats med eld och yxor, eller av enmastade barkar. Tekniken gick ut på att fylla en farkost med prickskyttar (fyra musköter ansågs lika mycket värda som en kanon), och sedan manövrera så att man erbjöd minsta möjliga träffyta från det angripna skeppet. Under skydd av snabbeld tog man sig nära, kilade fast rodret och vällde upp från aktern. Spanjorerna försökte göra livet surt för buckanjärerna genom att anställa massaker på deras boskapshjordar, men det ökade bara deras böjelse för sjöröveri.
Sedan Spaniens oövervinnliga armada tillintetgjorts år 1588 började ’spaniens makt att avta. Spanjorerna hade förlorat så många örlogsfartyg att de hade problem med att skydda sina handelsskepp som seglade mellan hemlandet och Karibien. De kunde inte heller hindra andra länder från att upprätta kolonier på de västindiska öarna. År 1623 koloniserades S:t Kitts av engelsmännen, men 1625 gjorde även Spanien anspråk på ön. Tvisten bilades 1628 genom att herraväldet över ön delades mellan de två länderna. Holländarna som just höll på att försöka göra sig oberoende av Spanien, var också ute på rov. En av de märkligaste bragderna utfördes av Piet Heyn. Han var amiral över en flotta garvade krigsmän, som det holländska Västindiska kompaniet skickat ut för att plundra och förstöra spanska flottenheter i Karibiska havet. I september 1628 låg Heyn utanför Cape San Antonio på Cubas nordkust. Han väntade på att den stora, beväpnade spanska ’skattflottan’ skulle segla ut. Hans eskader bestod av trettioen fartyg, bestyckade med sjuhundra kanoner och bemannade med nästan tretusen hårdföra, kampberedda män. Kort efter det att de tungt lastade galeonerna löpt ut från land, slog Heyn och hans fartyg ner som hökar på dem. Hela den spanska ’skattflottan’ erövrades utan att nästan ett enda skott behövde avfyras. Bytet omfattade skeppslaster av guld, silver, pärlor, ädelträ och indigo. Det totala värdet motsvarade nästan fem miljoner dollar. Den kuppen fördärvade spanjorernas kredit i Europa.
Vid ungefär samma tidpunkt började äventyrare från Europas alla hörn att anlända till andra västindiska öar, ivriga att snabbt skaffa sig rikedomar. Många av dem gav sig av till buckanjärerna på Hispaniola. Från 1630 blev Tortuga ett alternativt högkvarter åt buckanjärerna. Strategiskt belägen nära nordvästra spetsen av Hispaniola behärskade Tortuga hela lovartspassagen, sundet mellan Hispaniola och Cuba, genom vilket fartygen från Spanien ofta seglade på sina hemfärder. Härifrån brukade buckanjärerna segla ut i sina små båtar och leta efter något större, vällastat fartyg som de kunde erövra. De anföll helst i skymningen eller precis före gryningen, de timmar då fartygen troligast skulle försöka passera Tortuga. Hela dagen blåste nämligen ihållande passadvindar in från Atlanten, som gjorde det nästan omöjligt för segelfartyg att kryssa ut ur Karibiska havet. Men från skymning till gryning var vindriktningen vanligtvis den motsatta. Vinden blåste ut ’mot’ Atlanten och de stora segelfartygen hade betydligt större chans att komma igenom sundet, förbi de piratbesatta öarna och nå oceanen. Piraterna litade starkt på sin överrumplingsteknik, följd av häftig kamp man mot man. Sedan de erövrat fartyget brukade de fortsätta sina plundringsräder med detta ’nya skepp’, bemannat av egna besättningsmän.
Buckanjärerna var helt självständiga och fria män, som var mycket demokratiska i sitt umgänge med varandra. Omkring år 1640 bildade de ett gemensamt brödraskap, ”The Brothers of the Coast”. För att bli medlem av detta brödraskap måste en buckanjär lova att följa deras hederskodex, som kallades ”The Custom of the Coast”. Denna kodex innehöll bestämda regler för val av ett fartygs kapten och underbefälhavare och om fördelningen av bytet. Den som valdes till kapten var undantagslöst en man som utmärkt sig i strid och som ägde påfallande ledaregenskaper. Regler fanns också för gottgörelse till sårade, liksom bestraffningsåtgärder för dem som inte lydde denna kodex, eller uppträdde ohederligt mot annan kustbroder. Om någon ertappades med att stjäla från en annan medlem, fick han sina öron och sin näsa avskurna. Begick han ytterligare en förseelse, blev han landsatt på en obebodd ö med bara en musköt, lite ammunition och en flaska vatten.
Belöningar gavs åt dem som först siktade ett fartyg värt att uppbringa, åt dem som erövrade en fiendeflagga under strid eller visade prov på god skjutskicklighet i kamp. Varje man ombord på det egna fartyget, från kaptenen till skeppspojken, fick sin andel av bytet enligt skriftliga bestämmelser. Kustens bröder hade också sin egen form av olycksfallsförsäkring. Förlust av ett öga under strid kompenserades med hundra åtta-myntare eller en slav. Förlorade en man sin högra hand eller arm, fick han sexhundra åtta-myntare eller sex slavar. Andra skador betalades i proportion till hur allvarliga de var.
De största fartyg som buckanjärerna använde var fregatter, beväpnade med femtio till nittio kanoner. När de närmade sig fienden lade sig besättningen på de mindre båtarna raklånga på däck för att undvika fiendens eld, som vanligen bestod av kartescheld (s.k. skrotladdning). När piratfartygen nådde fram till fiendefartyget kastade piraterna änterhakar ombord på detta och ålade sig över relingen. De rusade mot sina motståndare under vilda tjut och sköt dem på nära håll eller högg ner dem med sina skarpslipade vapen. När de sedan blivit herrar över fartyget högg de ofta ner de överlevande eller kastade dem överbord.
Dessa buckanjärer bestod först och främst av fransmän, engelsmän och holländare, men även av en hel del greker, levantiner, portugiser, negrer och indianer. De klädde sig till skillnad från ’jägarbuckanjärerna’ gärna i färggranna och fantasifulla kläder, ofta eleganta siden- och sammetskostymer som de tagit från sina rika spanska offer. De bar med förtjusning juveler, guldkedjor, ringar, armband och örringar.
En av de mest fruktade piraterna från Tortuga var Pierre le Grand, som 1665 utförde en av de djärvaste bedrifterna i sjöröveriets historia. Han och hans män hade seglat omkring i en liten öppen båt, utan att ha spårat upp något enda fartyg att erövra. Vid skymningen siktade han en stor spansk galeon, som skilts från resten av den beväpnade flottan. Le Grand och hans män, uthungrade och desperata, beslöt att försöka erövra den stora galeonen. Det som sedan hände har berättats av en samtida, Alexander Exquemelin. Han var en ung fransk läkare som seglade med buckanjärerna, och som senare skrev en bok om sina äventyr: ”The Buccaneers of America”. Han skriver: ”Det var i skymningen eller strax därefter, som denna häftiga strid utkämpades. Men innan kampen började gav le Grand order till timmermannen ombord att borra ett hål i vardera sidan av piratbåten i förhoppning om att hans män skulle angripa galeonen med större energi och vildhet, när de upptäckte att deras egen båt höll på att sjunka. Timmermannen gjorde som han blev tillsagd. Och utan några andra vapen än en pistol i bältet och ett svärd i handen äntrade piraterna snabbt uppför galeonens sidor, slungade sig över relingen och stormade in i den stora akterkajutan, där de fann kaptenen sitta och spela kort med flera andra av befälet. Raskt satte le Grand en pistol mot kaptenens bröst och befallde honom att överlämna fartyget. Spanjorerna som plötsligt fick se pirater ombord på sitt fartyg utan att ens ha sett dem till sjöss, gjorde korstecknet och utropade: ’Jesus, hjälp oss! Är det djävlar eller vad har hänt?’ Under tiden bemäktigade sig några av le Grands män gunrummet (officersmässen) och vapenförrådet, försåg sig med vapen, och dödade sedan alla som gjorde motstånd.”
Buckanjärerna utbildade sin egen speciella livsstil. Man ställde inga frågor, det förflutna var utplånat, jägarna döptes om med öknamn. Att skjuta, dricka (de uppfann en blandning av rom och krut som skulle bli den sanne piratens favoritblandning) och spela var deras främsta avkoppling. De var utstyrda med hackor, knivar att flå med, kruthorn och ammunitionspåsar, och med myggnät knutna om livet om de måste övernatta i det fria. De bar toppmössor med smala brätten, skjortor styva av blod och stinkande ogarvade skinnbyxor och läderstövlar. På det hela taget såg de ut och levde som vildar.
De började bygga ut sin boskapsskötsel med attacker mot spanska skepp. Buckanjärerna använde sig av ’piraguas’, långkanoter av trädstammar som urholkats med eld och yxor, eller av enmastade barkar. Tekniken gick ut på att fylla en farkost med prickskyttar (fyra musköter ansågs lika mycket värda som en kanon), och sedan manövrera så att man erbjöd minsta möjliga träffyta från det angripna skeppet. Under skydd av snabbeld tog man sig nära, kilade fast rodret och vällde upp från aktern. Spanjorerna försökte göra livet surt för buckanjärerna genom att anställa massaker på deras boskapshjordar, men det ökade bara deras böjelse för sjöröveri.
Sedan Spaniens oövervinnliga armada tillintetgjorts år 1588 började ’spaniens makt att avta. Spanjorerna hade förlorat så många örlogsfartyg att de hade problem med att skydda sina handelsskepp som seglade mellan hemlandet och Karibien. De kunde inte heller hindra andra länder från att upprätta kolonier på de västindiska öarna. År 1623 koloniserades S:t Kitts av engelsmännen, men 1625 gjorde även Spanien anspråk på ön. Tvisten bilades 1628 genom att herraväldet över ön delades mellan de två länderna. Holländarna som just höll på att försöka göra sig oberoende av Spanien, var också ute på rov. En av de märkligaste bragderna utfördes av Piet Heyn. Han var amiral över en flotta garvade krigsmän, som det holländska Västindiska kompaniet skickat ut för att plundra och förstöra spanska flottenheter i Karibiska havet. I september 1628 låg Heyn utanför Cape San Antonio på Cubas nordkust. Han väntade på att den stora, beväpnade spanska ’skattflottan’ skulle segla ut. Hans eskader bestod av trettioen fartyg, bestyckade med sjuhundra kanoner och bemannade med nästan tretusen hårdföra, kampberedda män. Kort efter det att de tungt lastade galeonerna löpt ut från land, slog Heyn och hans fartyg ner som hökar på dem. Hela den spanska ’skattflottan’ erövrades utan att nästan ett enda skott behövde avfyras. Bytet omfattade skeppslaster av guld, silver, pärlor, ädelträ och indigo. Det totala värdet motsvarade nästan fem miljoner dollar. Den kuppen fördärvade spanjorernas kredit i Europa.
Vid ungefär samma tidpunkt började äventyrare från Europas alla hörn att anlända till andra västindiska öar, ivriga att snabbt skaffa sig rikedomar. Många av dem gav sig av till buckanjärerna på Hispaniola. Från 1630 blev Tortuga ett alternativt högkvarter åt buckanjärerna. Strategiskt belägen nära nordvästra spetsen av Hispaniola behärskade Tortuga hela lovartspassagen, sundet mellan Hispaniola och Cuba, genom vilket fartygen från Spanien ofta seglade på sina hemfärder. Härifrån brukade buckanjärerna segla ut i sina små båtar och leta efter något större, vällastat fartyg som de kunde erövra. De anföll helst i skymningen eller precis före gryningen, de timmar då fartygen troligast skulle försöka passera Tortuga. Hela dagen blåste nämligen ihållande passadvindar in från Atlanten, som gjorde det nästan omöjligt för segelfartyg att kryssa ut ur Karibiska havet. Men från skymning till gryning var vindriktningen vanligtvis den motsatta. Vinden blåste ut ’mot’ Atlanten och de stora segelfartygen hade betydligt större chans att komma igenom sundet, förbi de piratbesatta öarna och nå oceanen. Piraterna litade starkt på sin överrumplingsteknik, följd av häftig kamp man mot man. Sedan de erövrat fartyget brukade de fortsätta sina plundringsräder med detta ’nya skepp’, bemannat av egna besättningsmän.
Buckanjärerna var helt självständiga och fria män, som var mycket demokratiska i sitt umgänge med varandra. Omkring år 1640 bildade de ett gemensamt brödraskap, ”The Brothers of the Coast”. För att bli medlem av detta brödraskap måste en buckanjär lova att följa deras hederskodex, som kallades ”The Custom of the Coast”. Denna kodex innehöll bestämda regler för val av ett fartygs kapten och underbefälhavare och om fördelningen av bytet. Den som valdes till kapten var undantagslöst en man som utmärkt sig i strid och som ägde påfallande ledaregenskaper. Regler fanns också för gottgörelse till sårade, liksom bestraffningsåtgärder för dem som inte lydde denna kodex, eller uppträdde ohederligt mot annan kustbroder. Om någon ertappades med att stjäla från en annan medlem, fick han sina öron och sin näsa avskurna. Begick han ytterligare en förseelse, blev han landsatt på en obebodd ö med bara en musköt, lite ammunition och en flaska vatten.
Belöningar gavs åt dem som först siktade ett fartyg värt att uppbringa, åt dem som erövrade en fiendeflagga under strid eller visade prov på god skjutskicklighet i kamp. Varje man ombord på det egna fartyget, från kaptenen till skeppspojken, fick sin andel av bytet enligt skriftliga bestämmelser. Kustens bröder hade också sin egen form av olycksfallsförsäkring. Förlust av ett öga under strid kompenserades med hundra åtta-myntare eller en slav. Förlorade en man sin högra hand eller arm, fick han sexhundra åtta-myntare eller sex slavar. Andra skador betalades i proportion till hur allvarliga de var.
De största fartyg som buckanjärerna använde var fregatter, beväpnade med femtio till nittio kanoner. När de närmade sig fienden lade sig besättningen på de mindre båtarna raklånga på däck för att undvika fiendens eld, som vanligen bestod av kartescheld (s.k. skrotladdning). När piratfartygen nådde fram till fiendefartyget kastade piraterna änterhakar ombord på detta och ålade sig över relingen. De rusade mot sina motståndare under vilda tjut och sköt dem på nära håll eller högg ner dem med sina skarpslipade vapen. När de sedan blivit herrar över fartyget högg de ofta ner de överlevande eller kastade dem överbord.
Dessa buckanjärer bestod först och främst av fransmän, engelsmän och holländare, men även av en hel del greker, levantiner, portugiser, negrer och indianer. De klädde sig till skillnad från ’jägarbuckanjärerna’ gärna i färggranna och fantasifulla kläder, ofta eleganta siden- och sammetskostymer som de tagit från sina rika spanska offer. De bar med förtjusning juveler, guldkedjor, ringar, armband och örringar.
En av de mest fruktade piraterna från Tortuga var Pierre le Grand, som 1665 utförde en av de djärvaste bedrifterna i sjöröveriets historia. Han och hans män hade seglat omkring i en liten öppen båt, utan att ha spårat upp något enda fartyg att erövra. Vid skymningen siktade han en stor spansk galeon, som skilts från resten av den beväpnade flottan. Le Grand och hans män, uthungrade och desperata, beslöt att försöka erövra den stora galeonen. Det som sedan hände har berättats av en samtida, Alexander Exquemelin. Han var en ung fransk läkare som seglade med buckanjärerna, och som senare skrev en bok om sina äventyr: ”The Buccaneers of America”. Han skriver: ”Det var i skymningen eller strax därefter, som denna häftiga strid utkämpades. Men innan kampen började gav le Grand order till timmermannen ombord att borra ett hål i vardera sidan av piratbåten i förhoppning om att hans män skulle angripa galeonen med större energi och vildhet, när de upptäckte att deras egen båt höll på att sjunka. Timmermannen gjorde som han blev tillsagd. Och utan några andra vapen än en pistol i bältet och ett svärd i handen äntrade piraterna snabbt uppför galeonens sidor, slungade sig över relingen och stormade in i den stora akterkajutan, där de fann kaptenen sitta och spela kort med flera andra av befälet. Raskt satte le Grand en pistol mot kaptenens bröst och befallde honom att överlämna fartyget. Spanjorerna som plötsligt fick se pirater ombord på sitt fartyg utan att ens ha sett dem till sjöss, gjorde korstecknet och utropade: ’Jesus, hjälp oss! Är det djävlar eller vad har hänt?’ Under tiden bemäktigade sig några av le Grands män gunrummet (officersmässen) och vapenförrådet, försåg sig med vapen, och dödade sedan alla som gjorde motstånd.”
