Oscar II, norrmän och svenskar

Hur påverkade kung Oscar II förhållandet mellan norrmän och svenskan ("gemene man") under sin regeringstid.?

Oscar II ville fortsatta med unionen med Norge. Han grat nar han fick reda pa att Norge brutit sig ur.

Är inte allt för inläst i ämnet. Oscar II har en tendens att framstå som allmänt "svag" på politiska plan. Relationerna mellan Norge och Sverige var spända strax innan unionsupplösningen, kan bero på att konungen hotade med en invasion... Norrmännen var beredda på att slå sig (förmodligen framgångsrikt) ut ur unionen. Därför var förmodligen unionen dömd att misslyckas i och med de nationalistiska tankarna runt om i Europa vid tillfället.
Släppte vår kära Oscar II Norge för enkelt. Eller förhindrade han ett misslyckat krig för oss svenskar? Det är upp till tolkning.

Stämmer men jag har läst att det var ännu värre och att redan året efter 1906 blev sjuk troligen pga detta dålig talförmåga och dog 1907

Varför skulle Norrmännen ha lyckats slå sig ur? Jag tror inte på det. Visst, de har försvarpositionen, miljön och hjärtat på sin sida. Men numerärt underläge.

Är övertygad om att ifall man hade ordnat ett gemensamt parlament i Karlstad för utrikes- och försvarsfrågor så hade Unionen stått på sig. Det var däri missnöjet låg. Att Norge behandlades som en lillebror med massa krav på sig utan att få några fördelar. Hade Unionen kretsat kring att ge båda länder inflytande istället för att Sverige bestämmer och Norge protesterar så hade det kunnat fungera.

Fråga dig varför EU fungerar bättre än Sverige-Norgeunionen.

Norge hade också stora delar av den svenska befolkningen på sin sida, samt icke att förglömma britterna.

Visst hade man kunnat kompromissa och skapat en jämlik union, men 1905 så var skadan redan skedd.

När i tiden tror du unionen hade gått att rädda?

Att Norge skulle bli självständigt och lämna unionen låg i tiden. Helt rätt beslut som togs, kanske man kunde gjort det ännu smidigare.

Men såhär i efterhand ser jag inte att vare sig Norge eller Sverige lidit någon skada, det positiva överväger väldigt mycket.

Sedan kan man nog alltid se att det kunde gått annorlunda om unionen bestått, t.ex i andra världskriget så blev norge invaderat av nazi-tyskland medan Sverige lyckades förbli neutrala. Det kan man spekulera i hur det hade gått om unionen bestått. Hade nazi-tyskland avstått från att invadera Norge eller hade det inneburit att även Sverige blivit attackerat?

Historien tar helt enkelt nya vägar och vilka de där andra vägarna som skulle kunnat hända, de kan vi bara spekulera kring.

Under Karl XII blev svenskarna trötta på krig,
GISSAR att svenskarna inte ville slåss mot norrmännen hundra år senare heller.

Jag tror INTE Orcar II var svag (kanske på slutet då han var sjuk) han fixade saker som det var hårt motstånd mot, som kvinnors arvsrätt.

Britternas inställning var kritisk. Kronprins Gustaf svängde i sista stund 180 grader från hök som ville invadera Norge pronto till en extrem duva som var beredd till vilka eftergifter som helst som kunde bibehålla någon sorts pro forma-union, när han i samband med sonen arvprins Gustaf Adolfs giftermål 1905 insåg att britterna inte skulle tolerera en svensk intervention i Norge, utan ingripa militärt som så skedde.

Det bisarra var att unionen fungerade hyfsat så länge det bara var Norge som var en parlamentarisk demokrati. Det var när också Sverige började bli något i den stilen som spänningarna mellan ländernas olika intressen blev för stora.

Vad man kan tycka är att norrmännen kunde ha varit lite smidigare och väntat in Oscar II:s död innan de sa upp tro och lydnad till den svenske kungen. Oscar II hade lagt ner stora ansträngningar på att få ett gott förhållande till sina norska undersåtar - valspråket "Brödrafolkens väl" var bara ett exempel bland många - och norrmännens otacksamhet, som skeendet tvunget måste framstå för honom, tog honom hårt. Det hade gått att markera att norrmännen hade uppskattat Oscar II på ett personligt plan genom att vänta ut den vid unionsupplösningen tydligt allvarligt sjuke kungens död. Det borde ha stått klart för alla att det inte var fråga om någon längre väntetid.

Gissningsvis på 1860-talet. Men det hade då krävt en politik som konstant skulle ha gjort högern i Sverige upprörd.

Ge exempel!