Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
2004-03-10, 22:10
#2
Religious Tolerance har alltid bra info om sånt där. Kan återkomma med mer info så fort jag har tid.
2004-03-10, 22:30
#3
Jag hoppas att 1800-talssvenskan inte ställer till några problem för dig.
”Sikher (af hind. sikh, sanskr. piksa, lärjunge),ett indiskt religionssamfund. Stiftare af sekten var Nanak (se nedan) och läran, delvis utbildad af Nanaks efterträdare, kodifierad i sektens kanoniska skrift Granth 1. Adi-Granth (d.v.s. den förstaboken). Läran innebär i allmänhet ett försök att upplifva den indiska panteismen och riktar sig härmed såväl emot de moderna indiska utväxterna af hinduismen (särskildt Qivaismen)
som mot muhammedanismen. Läran är starkt eklektisk med element hämtade från olika håll, särskildt från buddismen och andra filosofiska system, men
framför allt från andra religiösa rörelser i det moderna Indien, hvilka gå ut på att i ett enhetligt åskådningssätt sammanföra det lika och förenande
i olika religionsåskådningar, särskildt med hänsyn till uppfattningen af gudomligheten som en. Detta ena högsta väsen benämnes mest Hari som immanent i världen, hvilken fattas som en utvidgning (pasara)af det absoluta. De individuella väsendena äro endast manifestationer af det absoluta, som framkallar och tillintetgör dem i ett evigt kretslopp. Själen, som är odödlig, är en emanation (utflöde) ur det absoluta,skild från materien, och bestämd att återgå till sitt ursprung, med nirban (sanskr. nirvana, pal. nibbana), fullständig ro, som mål. Själen hindras emellertid af de af materien betingade gärningarna (karma), hvilka hålla den fången i själavandringens kretslopp.Universum behärskas af illusionen (maya), som framkallar den falska föreställningen om individualitetens tillvaro som skild från det ena absoluta. Driffjädrar i människans handlande äro de tre s.k. gunaer (sattva, tamas och rajas),och handlingarnas specifika karaktär är bestämd af, huru dessa egenskaper äro
fördelade. Alla yttre fromhetshandlingar (askes,vallfärder, offer o.s.v.) äro utan värde. Det bärande är hängifvenheten (bhakti) i gudomsväsendet
(Hari, Vishnu) med mystisk försjunkning, som verkar, att själfva nämnandet af den heliges namn i kärleksfull hängifvenhet innebär frälsning(moksa). Men endast de, som gurun (sektens öfverhufvud) finner därtill värdiga, kunna med af sedd verkan bruka den heliges namn. Sikhen skall underkasta sig mästarens lydnad, hvarpå således den enskildes frälsning beror. Egentligen saknas således möjlighet för ett etiskt handlande; målet är frihet från allt handlande. I sikhernas heliga skrift röjas emellertid äfven andra åskådningar, särskildt sådana, som härstamma från Kabir och utbildats af den 5:e gurun Arjun. Gud är, enligt denna riktning, mera teistiskt tänkt som en personlig försyn för skapelsen. Denna åskådning har utformats till tron på en personlig gud, som styr världen med eliminering af de hinduistiska panteistiskt tänkta specialmakterna. - Sekten förkastade religiösa ceremonier; men utbildad till ett samfund af krigare,införde den åtskilliga egendomliga, med krigarlifvet sammanhängande bruk. Den var en förening af med hvarandra likställda bröder, hvadan kastväsendets betydelse är uppgifven. Detta krigiska broderskap vann utbredning och makt företrädesvis i Punjab bland jatstammen, där det äfven spelat en viktig politisk roll in på 1800-talet. - Nu är emellertid såväl deras religion i tillbakagång som deras politiska roll utspelad. Sikhernas religionshistoria är i främsta rummet knuten till guruerna. Nanak (f. 1469, d. 1538) efterträddes af sin tjänare Angad (1538-52), hvars efterträdare Amar Das (1552-74), af krigarkast med vetenskaplig utbildning, lämnade värdigheten till sin måg Ram Das (1574-81). Under dennes tid växte sekten väsentligt i makt och omfattning, och under den 5:e gurun, Arjun (1581-1606), fick den såväl sin fasta organisation i allmänhet med förenande religiös helgedom i Amritsar som särskildt den religiösa skriftkanon (Adi-Granth) slutredigerad. Arjuns son Har Gobind stärkte den militära organisationen,
och anhängarnas antal växte betydligt. Har Rai (1638-60) öfverlämnade guruvärdigheten till sin omyndige son Har Kisan (1660-64), hvarefter en
son af Har Gobind, Teg Behadur (1664-75) erhöll densamma. Till följd af mogul-kejsaren Aurangzebs segerrika uppträdande i Punjab nödgades han mestadels lefva i landsflykt, och slutligen greps han och afrättades af denne. Hans son Gobind Singh (1675-1708) var sektens siste guru. Under ständiga strider med mogulriket utvecklades sikhernas starka stam- och enhetskänsla. Frihetsstriden pågick ett halft århundrade efter Gobind Singhs död. Anföraren i denna strid Banda tillfångatogs och dräptes 1716,
och sikherna utsattes för våldsam förföljelse. Men med mogulrikets förfall steg deras makt så, att de 1764 behärskade Lahore och blefvo det härskande folket i Punjab. De bildade tolf själfständiga samhällen, misaler (med egna
höfdingar, sirdarer), som genom kulten sammanhöllos till en teokratisk federativ republik. En särskild afdelning, Akali, slog sig ned i Amritsar som religionens speciella väktare. Vid 1700-talets slut grundlade Ranjit Singh (1800- 39) ett oberoende, med stark despotism styrdt rike med Lahore som hufvudstad. Militärdespotismen under hans tre söner urartade och gaf engelsmännen anledning till inblandning. Dessa besegrade vid Sutlej 1845 sikherna, som efter förnyade uppror 1848-49 blefvo fullständigt kufvade. Nu fortlefva sikherna endast som religiös sekt.
Jfr J. D. Cunningham, "A history of the
sikhs, from the origin of the nation to the battles
of the Sutlej" (1849), Trumpp, "The Adi-Granth
or the Holy scriptures of the sikhs" (öfv. med
inledning; 1877) och "Die religion der Sikhs" (1881).”
”Nanak, ind. relig., stiftaren af sikh-religionen, f. 1469 i närheten af Lahore, d. 1538 i Dera Nanak, tillhörde Ksatriyakasten, men synes dock ha varit utan egentlig skolbildning. Utan klart uppfattad mening att vara eller spela religionsstiftare. i det han som andra religiöst och sekteriskt intresserade indiska personligheter endast ville visa sina medmänniskor vägen till befrielse (moksa) från själavandringens kretslopp, kom han dock att hos sikherna spela en öfvermåttan viktig roll som skaparen af deras religion och samfundsbyggnad, som redan under hans lifstid vann storartad anslutning bland hinduerna i Punjab. Hans och hans närmaste lärjungars läror (resp. utsagor i poetisk form) fin- nas nedskrifna i sikhernas bibel Adi granth, småningom samlad och konstituerad af hans efterträdare, särskildt Ramdas' son Arjun Moll. Nanak förbjöd sina lärjungar att efter indisk sed bli tiggarmunkar, utnämnde en bland dem, Angad, som sin efterträdare i guru-värdigheten (som ledare af sikhernas religiösa organisation). Sikh-guruerna kalla sig själfva Nanak, i det de gälla som
avataraer (inkarnationer) af stiftaren Nanak. Jfr Trumpp, "Nanak" (i "Abhandlungen der k. bayrischenakademie der wissenschaften", 1876); "The Adi granth or the holy scriptures of the Sikhs" (1877) och
"Die religion der Sikhs" (1881).”
Jag kan tillägga att den siste gurun, Gobind Singh, lät sikher till sitt namn lägga ordet singh, som betyder lejon.
Sikher som betraktas som ett indiskt samfund har nu mer än 6 miljoner medlemmar. I västerlandet finns det många exilsamfund, t.ex. så finns det mer än 70 000 sikher i Storbritannien, vilka har sitt huvudtempel i London.
”Sikher (af hind. sikh, sanskr. piksa, lärjunge),ett indiskt religionssamfund. Stiftare af sekten var Nanak (se nedan) och läran, delvis utbildad af Nanaks efterträdare, kodifierad i sektens kanoniska skrift Granth 1. Adi-Granth (d.v.s. den förstaboken). Läran innebär i allmänhet ett försök att upplifva den indiska panteismen och riktar sig härmed såväl emot de moderna indiska utväxterna af hinduismen (särskildt Qivaismen)
som mot muhammedanismen. Läran är starkt eklektisk med element hämtade från olika håll, särskildt från buddismen och andra filosofiska system, men
framför allt från andra religiösa rörelser i det moderna Indien, hvilka gå ut på att i ett enhetligt åskådningssätt sammanföra det lika och förenande
i olika religionsåskådningar, särskildt med hänsyn till uppfattningen af gudomligheten som en. Detta ena högsta väsen benämnes mest Hari som immanent i världen, hvilken fattas som en utvidgning (pasara)af det absoluta. De individuella väsendena äro endast manifestationer af det absoluta, som framkallar och tillintetgör dem i ett evigt kretslopp. Själen, som är odödlig, är en emanation (utflöde) ur det absoluta,skild från materien, och bestämd att återgå till sitt ursprung, med nirban (sanskr. nirvana, pal. nibbana), fullständig ro, som mål. Själen hindras emellertid af de af materien betingade gärningarna (karma), hvilka hålla den fången i själavandringens kretslopp.Universum behärskas af illusionen (maya), som framkallar den falska föreställningen om individualitetens tillvaro som skild från det ena absoluta. Driffjädrar i människans handlande äro de tre s.k. gunaer (sattva, tamas och rajas),och handlingarnas specifika karaktär är bestämd af, huru dessa egenskaper äro
fördelade. Alla yttre fromhetshandlingar (askes,vallfärder, offer o.s.v.) äro utan värde. Det bärande är hängifvenheten (bhakti) i gudomsväsendet
(Hari, Vishnu) med mystisk försjunkning, som verkar, att själfva nämnandet af den heliges namn i kärleksfull hängifvenhet innebär frälsning(moksa). Men endast de, som gurun (sektens öfverhufvud) finner därtill värdiga, kunna med af sedd verkan bruka den heliges namn. Sikhen skall underkasta sig mästarens lydnad, hvarpå således den enskildes frälsning beror. Egentligen saknas således möjlighet för ett etiskt handlande; målet är frihet från allt handlande. I sikhernas heliga skrift röjas emellertid äfven andra åskådningar, särskildt sådana, som härstamma från Kabir och utbildats af den 5:e gurun Arjun. Gud är, enligt denna riktning, mera teistiskt tänkt som en personlig försyn för skapelsen. Denna åskådning har utformats till tron på en personlig gud, som styr världen med eliminering af de hinduistiska panteistiskt tänkta specialmakterna. - Sekten förkastade religiösa ceremonier; men utbildad till ett samfund af krigare,införde den åtskilliga egendomliga, med krigarlifvet sammanhängande bruk. Den var en förening af med hvarandra likställda bröder, hvadan kastväsendets betydelse är uppgifven. Detta krigiska broderskap vann utbredning och makt företrädesvis i Punjab bland jatstammen, där det äfven spelat en viktig politisk roll in på 1800-talet. - Nu är emellertid såväl deras religion i tillbakagång som deras politiska roll utspelad. Sikhernas religionshistoria är i främsta rummet knuten till guruerna. Nanak (f. 1469, d. 1538) efterträddes af sin tjänare Angad (1538-52), hvars efterträdare Amar Das (1552-74), af krigarkast med vetenskaplig utbildning, lämnade värdigheten till sin måg Ram Das (1574-81). Under dennes tid växte sekten väsentligt i makt och omfattning, och under den 5:e gurun, Arjun (1581-1606), fick den såväl sin fasta organisation i allmänhet med förenande religiös helgedom i Amritsar som särskildt den religiösa skriftkanon (Adi-Granth) slutredigerad. Arjuns son Har Gobind stärkte den militära organisationen,
och anhängarnas antal växte betydligt. Har Rai (1638-60) öfverlämnade guruvärdigheten till sin omyndige son Har Kisan (1660-64), hvarefter en
son af Har Gobind, Teg Behadur (1664-75) erhöll densamma. Till följd af mogul-kejsaren Aurangzebs segerrika uppträdande i Punjab nödgades han mestadels lefva i landsflykt, och slutligen greps han och afrättades af denne. Hans son Gobind Singh (1675-1708) var sektens siste guru. Under ständiga strider med mogulriket utvecklades sikhernas starka stam- och enhetskänsla. Frihetsstriden pågick ett halft århundrade efter Gobind Singhs död. Anföraren i denna strid Banda tillfångatogs och dräptes 1716,
och sikherna utsattes för våldsam förföljelse. Men med mogulrikets förfall steg deras makt så, att de 1764 behärskade Lahore och blefvo det härskande folket i Punjab. De bildade tolf själfständiga samhällen, misaler (med egna
höfdingar, sirdarer), som genom kulten sammanhöllos till en teokratisk federativ republik. En särskild afdelning, Akali, slog sig ned i Amritsar som religionens speciella väktare. Vid 1700-talets slut grundlade Ranjit Singh (1800- 39) ett oberoende, med stark despotism styrdt rike med Lahore som hufvudstad. Militärdespotismen under hans tre söner urartade och gaf engelsmännen anledning till inblandning. Dessa besegrade vid Sutlej 1845 sikherna, som efter förnyade uppror 1848-49 blefvo fullständigt kufvade. Nu fortlefva sikherna endast som religiös sekt.
Jfr J. D. Cunningham, "A history of the
sikhs, from the origin of the nation to the battles
of the Sutlej" (1849), Trumpp, "The Adi-Granth
or the Holy scriptures of the sikhs" (öfv. med
inledning; 1877) och "Die religion der Sikhs" (1881).”
”Nanak, ind. relig., stiftaren af sikh-religionen, f. 1469 i närheten af Lahore, d. 1538 i Dera Nanak, tillhörde Ksatriyakasten, men synes dock ha varit utan egentlig skolbildning. Utan klart uppfattad mening att vara eller spela religionsstiftare. i det han som andra religiöst och sekteriskt intresserade indiska personligheter endast ville visa sina medmänniskor vägen till befrielse (moksa) från själavandringens kretslopp, kom han dock att hos sikherna spela en öfvermåttan viktig roll som skaparen af deras religion och samfundsbyggnad, som redan under hans lifstid vann storartad anslutning bland hinduerna i Punjab. Hans och hans närmaste lärjungars läror (resp. utsagor i poetisk form) fin- nas nedskrifna i sikhernas bibel Adi granth, småningom samlad och konstituerad af hans efterträdare, särskildt Ramdas' son Arjun Moll. Nanak förbjöd sina lärjungar att efter indisk sed bli tiggarmunkar, utnämnde en bland dem, Angad, som sin efterträdare i guru-värdigheten (som ledare af sikhernas religiösa organisation). Sikh-guruerna kalla sig själfva Nanak, i det de gälla som
avataraer (inkarnationer) af stiftaren Nanak. Jfr Trumpp, "Nanak" (i "Abhandlungen der k. bayrischenakademie der wissenschaften", 1876); "The Adi granth or the holy scriptures of the Sikhs" (1877) och
"Die religion der Sikhs" (1881).”
Jag kan tillägga att den siste gurun, Gobind Singh, lät sikher till sitt namn lägga ordet singh, som betyder lejon.
Sikher som betraktas som ett indiskt samfund har nu mer än 6 miljoner medlemmar. I västerlandet finns det många exilsamfund, t.ex. så finns det mer än 70 000 sikher i Storbritannien, vilka har sitt huvudtempel i London.
2004-03-11, 08:14
#4
tusen tack, mina vänner. härligt att ni tog er tid.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera