2010-03-06, 18:39
#1
Kön: Man
Vikt: 80 kg
Längd: 178 cm
Ålder: 23 år
Dos: ca 20 mg 4-ho-met + alkohol
Set & setting: Klubb
Tid: Fredag 22.00-02.00 (4 timmar)
Tidigare erfarenheter: Cannabis, AMT, LSD, 4-ho-met
Klockan var tio på kvällen. Jag hade dragit några shots och var allmänt berusad. Efter en god middag var det dags för sällskapet att ge sig i väg ut på nation och jag var riktigt taggad. Jag gick in på mitt rum för att stryka skjortan när jag av någon anledning fick för mig att kolla min post. Jag gick ut i korridoren och fram till ytterdörren och kikade in i mitt brevinkast. Mitt hjärta hoppade till! Där i mörkret låg ett plomberat kuvert! Jag visste direkt vad det var och drog genast in Micke och Emil på mitt rum, rev upp kuvertet och tog ut en zip-påse med 1 gram vitt pulver. Lite mer än en vecka hade jag fått vänta på den här leveransen. Åtta hundra kronor sved för en fattig student, men förhoppningsvis skulle jag få tillbaka investeringen i mångfald.
Vi diskuterade för- och nackdelarna med att inta denna drog under inverkan av alkohol. Veckan innan hade jag sneat totalt när jag hade tagit en för stor dos av dito. Jag hade hamnat i samma tankeloopar som när jag, tre år tidigare, hade testat AMT och LSD, och tappat helt greppet om verkligheten. Jag hade återigen trott att jag var ensam i universum, att jag VAR universum och att allt bara var en illusion som skulle hålla på i all oändlighet. Lösningen på det hela? Ta livet av mig.
Men samtidigt var vi ju tämligen berusade och exalterade över denna trevliga överraskning, så valet föll ganska lätt ändå – snart låg en stor fin lina 4-ho-met på mitt skrivbord. Precis innan Micke skulle snorta sin del så delade han plötsligt linan på mitten, hällde tillbaka den ena delen i påsen och log. Emil, som under diskussionerna hade propagerat för att vi skulle ta dubbla dosen från förra gången, protesterade vilt men jag lugnade honom med att vi kunde komma tillbaka senare och ta mer om det inte slog… Stor chans.
Vi drog i oss, vad jag uppskattar till, var sin lina om 20 mg. Den beska smaken spred sig från min näsa, ner i gommen. Jag älskade smaken. Glädjen spred sig i min kropp. Jag kände mig som en rock star. Nu var det fest!
Färden till Guds hus
Vi gick ut till dem andra. Förväntningarna var stora. Vi tog hissen ner. Gick bort till busshållplatsen. Det var mörkt ute. Gatulamporna lyste starkt på vägen. Jag smakade på den kalla vinterkylan, och kände en oerhörd lycka över att få vara ute en sån här fantastisk kväll. Jag var faktiskt lycklig för allt. För mina vänner som var fulla och glada, för Adam som fyllde år, för det färggranna klottret i busskuren, och för den fina lilaglimmande vägen som ledde någonstans långt, långt bort.
Plötsligt utbrast jag:
”Åh vad jag älskar den här vägen! Jag verkligen älskar den här vägen - HELA vägen!” och tittade glatt på Emil för att se om han hade förstått min ordvits, vilket han hade gjort, och vi brast genast ut i ett stort skratt.
Jag tog Emil och Micke åt sidan och viskade lurigt:
”Jag har en hemlighet, som ingen annan vet.” med ett stort flin. De fnissade instämmande.
Vi klev på bussen. Jag och Emil gick längst bak i bussen, medan de andra satte sig lite längre fram. Jag sprudlade av glädje. Det var så här jag ville må. Det var så här jag hade förväntat mig att man skulle må efter att ha läst om andras upplevelser. Men det var först nu som jag verkligen gjorde det. Jag kände sådan kärlek till allt och alla att jag var helt varm inombords. Emil tyckte att det kändes som om vi åkte fram på en båt, och jag kunde inte annat än hålla med. Vad smart han var den där Emil! Det var precis som att åka ner för en lång flod, i en avlång, inglasad farkost. Vi brast återigen ut i skrattsalvor, och jag fick på nytt bita mig hårt i läppen för att inte få alltför många blickar riktade mot mig. Jag ville ju inte bryta de sociala koderna.
Det var dags att stiga av. Jag hade nu ingen aning om var jag var, trots att jag hade noterat namnet på hållplatsen. Micke, Emil och jag hamnade snabbt på efterkälken, medan de andra tre vinglade fram mot vart vi nu än var på väg. Det hade nu gått runt 40 minuter av trippen och jag såg nu hur tydligt allt var. Radhusen, som i nyktert tillstånd var låga och gråa, sköt nu långt upp i skyn och lyste av ett lilaskimrande sken kastat av gatulamporna. Allt omkring mig lyste av en otrolig närvaro, dansade i takt med mitt humör och jag njöt gott av det vackra skådespelet. Trettio meter framför mig, där mina fulla vänner gick, lyste något otroligt intensivt och jag ökade snabbt takten för att undersöka vad det var. Mitt på trottoaren lyste en marschall och lite längre bort en till, och så en till, och så en till… Vi upplevde det som om vägen var upplyst bara för oss och gladdes åt att våra vänner tycktes vilja gå samma väg. Vi följde ljusen upp för en liten backe och snart uppenbarade sig något som fick mig att kippa efter andan - Uppsala Domkyrka! Det var det absolut maffigaste jag någonsin hade sett, och jag skrek åt Micke som inte hade märkt den att kolla. Han fick exakt samma reaktion som jag, utbrast ett stort ”Ååååh” och ramlade nästan baklänges av den fantastiska uppenbarelsen.
”Titta! Det är en trappa upp också!” skrek jag överlyckligt och pekade på de tio trappstegen. ”Det är perfekt!” fortsatte jag medan jag, Micke och Emil sakta gick upp för trapporna. Jag kunde inte slita min blick från den sagolika skapelsen. Det runda fönstret ovanför porten lyste starkt ljusblått och pulserade i samma takt som hela byggnaden vibrerade. Ett stort fönster lyste starkt oranget och jag kände en enorm värme från hela byggnaden.
Snart var det bara jag och Emil som stod kvar och gapade. De andra hade gått för att pissa. Jag tittade på domkyrkan, och sedan mot nationen där de ville gå in. Det dunkade från klubben och lyste starkt ur fönstren. Jag ville inte gå in. Jag ville bara stå och njuta av alla fina färger. Micke ropade snart på oss. De tänkte ställa sig i kön. Jag tittade på nationshuset. Såg kön som slingrade sig in i dörren. Jag kunde inte begripa varför folk stod och köade bara för att gå in i ett överfullt hus. Det är ju helt obegripligt! Stå där ute och frysa, för att sedan gå in i huset bara för att trängas! Försökte de få huset att spricka?!
De andra kom tillbaka från kön. Det var fullt. En ut, en in var det som gällde och de såg uppenbart besvikna ut. Hela deras värld hade fallit samman bara för att de inte fick gå in och knuffas framför en bardisk. Jag försökte hålla masken och se ledsen ut, men det var svårt. Jag brydde mig verkligen inte. Jag tog några steg bort och brast på nytt ut i skratt över den lustiga situationen.
En våg av dans
Vi bestämde oss för en annan nation en bit bort. Den hade knappt fem meters kö. Övervåningen blinkade inbjudande. Den här klubben höll inte på att spricka. Jag gick in först. Jag lämnade in min jacka, noterade nummerlappen och gick uppför trapporna. Trappstegen var fulla av gnistrande smutsigt vatten som bildade bestämda mönster. På övervåningen möttes jag av dunkande musik, pulserande spotlights och fulla studenter. Frida ville bjuda på dricka. Jag hade inte haft en tanke alls att i detta skede dricka något – jag ville bara dansa. Men jag gick vänligt med till bardisken. Jag tittade på alla som stod där framme och slogs om att få köpa eldvattnet. Jag kunde inte låta bli att känna avsmak mot dem. Trots att jag älskade dem. Vad gjorde de här? Varför har dem gått hit bara för att supa sig fördärvade? Jag såg med mitt klara sinne hur suddigt deras var. Jag kände energin från de olika grupperingarna. Jag kände vilka som hade roligt och var avslappnade och vilka som kände sig obekväma inför antingen gruppen eller hela stället. Jag kände det på deras rytm. På den energi respektive själ sände ut. Om den var i takt med gruppens rytm eller om den hamnade i otakt. Jag kunde i sin tur även känna hur gruppens energi synkade med de andra gruppernas energier.
Jag fick mitt glas vin och min grupp gick till dansgolvet för att dansa. Vi var i obalans. Alla hade inte kul. Jag blev ledsen, jag ville ju att alla skulle ha roligt! Att alla skulle må lika bra som jag! Den kärlek jag nu bar på kunde räcka till att tillfredställa hela världen flera gånger om.
Det hade gått två timmar sedan jag hade tagit drogen, och jag var nu i mitt peak. De andra hade gått och satt sig för att prata. Jag var kvar på dansgolvet. Själv. Jag mådde otroligt bra. Min kropp följde med till electromusiken. Jag blev ett med musiken. Jag började ta ut svängningarna. Plötsligt fann jag mig själv stå ensam i en ring om två meter. Jag brydde mig inte. Det var underbart att dansa själv. Jag ville ha hela dansgolvet för mig själv. Stå mitt på dansgolvet, med spotlightsen riktade mot mig och bara dansa. Bara vara. Det här var den absolut bästa kväll jag någonsin hade varit med om, och jag njöt av varenda ögonblick. Jag blev nästan arg om det var någon som kom åt mig. Som störde min rytm, som bröt den sköna våg jag nu gled på. Jag växlade mellan att titta på de grymma DJ: sen, titta på golvet och att blunda. Till slut blev det ett mellanting – ett ständigt kisande. Och det var inte så att jag bara dansade i ett hörn. Nej, jag rörde mig runt hela dansgolvet, sökte efter tomma ytor med bra energi och bara sög in all energi som strömmade igenom mig. Jag hittade likasinnade som också hade upptäckt hur underbart skönt det var att dansa ensamma. Vi dansade runt varann, utan att röra varann, och jag kände en stor gemenskap med dem. Jag hade ingen tanke på att försöka ragga på någon, även om jag attraherades av de tjejer som kunde dansa. Jag blev tillräckligt tillfredställd av den kärlek jag kände på dansgolvet, och kunde koppla bort allt annat. Det var som en enda lång orgasm.
Vikt: 80 kg
Längd: 178 cm
Ålder: 23 år
Dos: ca 20 mg 4-ho-met + alkohol
Set & setting: Klubb
Tid: Fredag 22.00-02.00 (4 timmar)
Tidigare erfarenheter: Cannabis, AMT, LSD, 4-ho-met
Klockan var tio på kvällen. Jag hade dragit några shots och var allmänt berusad. Efter en god middag var det dags för sällskapet att ge sig i väg ut på nation och jag var riktigt taggad. Jag gick in på mitt rum för att stryka skjortan när jag av någon anledning fick för mig att kolla min post. Jag gick ut i korridoren och fram till ytterdörren och kikade in i mitt brevinkast. Mitt hjärta hoppade till! Där i mörkret låg ett plomberat kuvert! Jag visste direkt vad det var och drog genast in Micke och Emil på mitt rum, rev upp kuvertet och tog ut en zip-påse med 1 gram vitt pulver. Lite mer än en vecka hade jag fått vänta på den här leveransen. Åtta hundra kronor sved för en fattig student, men förhoppningsvis skulle jag få tillbaka investeringen i mångfald.
Vi diskuterade för- och nackdelarna med att inta denna drog under inverkan av alkohol. Veckan innan hade jag sneat totalt när jag hade tagit en för stor dos av dito. Jag hade hamnat i samma tankeloopar som när jag, tre år tidigare, hade testat AMT och LSD, och tappat helt greppet om verkligheten. Jag hade återigen trott att jag var ensam i universum, att jag VAR universum och att allt bara var en illusion som skulle hålla på i all oändlighet. Lösningen på det hela? Ta livet av mig.
Men samtidigt var vi ju tämligen berusade och exalterade över denna trevliga överraskning, så valet föll ganska lätt ändå – snart låg en stor fin lina 4-ho-met på mitt skrivbord. Precis innan Micke skulle snorta sin del så delade han plötsligt linan på mitten, hällde tillbaka den ena delen i påsen och log. Emil, som under diskussionerna hade propagerat för att vi skulle ta dubbla dosen från förra gången, protesterade vilt men jag lugnade honom med att vi kunde komma tillbaka senare och ta mer om det inte slog… Stor chans.
Vi drog i oss, vad jag uppskattar till, var sin lina om 20 mg. Den beska smaken spred sig från min näsa, ner i gommen. Jag älskade smaken. Glädjen spred sig i min kropp. Jag kände mig som en rock star. Nu var det fest!
Färden till Guds hus
Vi gick ut till dem andra. Förväntningarna var stora. Vi tog hissen ner. Gick bort till busshållplatsen. Det var mörkt ute. Gatulamporna lyste starkt på vägen. Jag smakade på den kalla vinterkylan, och kände en oerhörd lycka över att få vara ute en sån här fantastisk kväll. Jag var faktiskt lycklig för allt. För mina vänner som var fulla och glada, för Adam som fyllde år, för det färggranna klottret i busskuren, och för den fina lilaglimmande vägen som ledde någonstans långt, långt bort.
Plötsligt utbrast jag:
”Åh vad jag älskar den här vägen! Jag verkligen älskar den här vägen - HELA vägen!” och tittade glatt på Emil för att se om han hade förstått min ordvits, vilket han hade gjort, och vi brast genast ut i ett stort skratt.
Jag tog Emil och Micke åt sidan och viskade lurigt:
”Jag har en hemlighet, som ingen annan vet.” med ett stort flin. De fnissade instämmande.
Vi klev på bussen. Jag och Emil gick längst bak i bussen, medan de andra satte sig lite längre fram. Jag sprudlade av glädje. Det var så här jag ville må. Det var så här jag hade förväntat mig att man skulle må efter att ha läst om andras upplevelser. Men det var först nu som jag verkligen gjorde det. Jag kände sådan kärlek till allt och alla att jag var helt varm inombords. Emil tyckte att det kändes som om vi åkte fram på en båt, och jag kunde inte annat än hålla med. Vad smart han var den där Emil! Det var precis som att åka ner för en lång flod, i en avlång, inglasad farkost. Vi brast återigen ut i skrattsalvor, och jag fick på nytt bita mig hårt i läppen för att inte få alltför många blickar riktade mot mig. Jag ville ju inte bryta de sociala koderna.
Det var dags att stiga av. Jag hade nu ingen aning om var jag var, trots att jag hade noterat namnet på hållplatsen. Micke, Emil och jag hamnade snabbt på efterkälken, medan de andra tre vinglade fram mot vart vi nu än var på väg. Det hade nu gått runt 40 minuter av trippen och jag såg nu hur tydligt allt var. Radhusen, som i nyktert tillstånd var låga och gråa, sköt nu långt upp i skyn och lyste av ett lilaskimrande sken kastat av gatulamporna. Allt omkring mig lyste av en otrolig närvaro, dansade i takt med mitt humör och jag njöt gott av det vackra skådespelet. Trettio meter framför mig, där mina fulla vänner gick, lyste något otroligt intensivt och jag ökade snabbt takten för att undersöka vad det var. Mitt på trottoaren lyste en marschall och lite längre bort en till, och så en till, och så en till… Vi upplevde det som om vägen var upplyst bara för oss och gladdes åt att våra vänner tycktes vilja gå samma väg. Vi följde ljusen upp för en liten backe och snart uppenbarade sig något som fick mig att kippa efter andan - Uppsala Domkyrka! Det var det absolut maffigaste jag någonsin hade sett, och jag skrek åt Micke som inte hade märkt den att kolla. Han fick exakt samma reaktion som jag, utbrast ett stort ”Ååååh” och ramlade nästan baklänges av den fantastiska uppenbarelsen.
”Titta! Det är en trappa upp också!” skrek jag överlyckligt och pekade på de tio trappstegen. ”Det är perfekt!” fortsatte jag medan jag, Micke och Emil sakta gick upp för trapporna. Jag kunde inte slita min blick från den sagolika skapelsen. Det runda fönstret ovanför porten lyste starkt ljusblått och pulserade i samma takt som hela byggnaden vibrerade. Ett stort fönster lyste starkt oranget och jag kände en enorm värme från hela byggnaden.
Snart var det bara jag och Emil som stod kvar och gapade. De andra hade gått för att pissa. Jag tittade på domkyrkan, och sedan mot nationen där de ville gå in. Det dunkade från klubben och lyste starkt ur fönstren. Jag ville inte gå in. Jag ville bara stå och njuta av alla fina färger. Micke ropade snart på oss. De tänkte ställa sig i kön. Jag tittade på nationshuset. Såg kön som slingrade sig in i dörren. Jag kunde inte begripa varför folk stod och köade bara för att gå in i ett överfullt hus. Det är ju helt obegripligt! Stå där ute och frysa, för att sedan gå in i huset bara för att trängas! Försökte de få huset att spricka?!
De andra kom tillbaka från kön. Det var fullt. En ut, en in var det som gällde och de såg uppenbart besvikna ut. Hela deras värld hade fallit samman bara för att de inte fick gå in och knuffas framför en bardisk. Jag försökte hålla masken och se ledsen ut, men det var svårt. Jag brydde mig verkligen inte. Jag tog några steg bort och brast på nytt ut i skratt över den lustiga situationen.
En våg av dans
Vi bestämde oss för en annan nation en bit bort. Den hade knappt fem meters kö. Övervåningen blinkade inbjudande. Den här klubben höll inte på att spricka. Jag gick in först. Jag lämnade in min jacka, noterade nummerlappen och gick uppför trapporna. Trappstegen var fulla av gnistrande smutsigt vatten som bildade bestämda mönster. På övervåningen möttes jag av dunkande musik, pulserande spotlights och fulla studenter. Frida ville bjuda på dricka. Jag hade inte haft en tanke alls att i detta skede dricka något – jag ville bara dansa. Men jag gick vänligt med till bardisken. Jag tittade på alla som stod där framme och slogs om att få köpa eldvattnet. Jag kunde inte låta bli att känna avsmak mot dem. Trots att jag älskade dem. Vad gjorde de här? Varför har dem gått hit bara för att supa sig fördärvade? Jag såg med mitt klara sinne hur suddigt deras var. Jag kände energin från de olika grupperingarna. Jag kände vilka som hade roligt och var avslappnade och vilka som kände sig obekväma inför antingen gruppen eller hela stället. Jag kände det på deras rytm. På den energi respektive själ sände ut. Om den var i takt med gruppens rytm eller om den hamnade i otakt. Jag kunde i sin tur även känna hur gruppens energi synkade med de andra gruppernas energier.
Jag fick mitt glas vin och min grupp gick till dansgolvet för att dansa. Vi var i obalans. Alla hade inte kul. Jag blev ledsen, jag ville ju att alla skulle ha roligt! Att alla skulle må lika bra som jag! Den kärlek jag nu bar på kunde räcka till att tillfredställa hela världen flera gånger om.
Det hade gått två timmar sedan jag hade tagit drogen, och jag var nu i mitt peak. De andra hade gått och satt sig för att prata. Jag var kvar på dansgolvet. Själv. Jag mådde otroligt bra. Min kropp följde med till electromusiken. Jag blev ett med musiken. Jag började ta ut svängningarna. Plötsligt fann jag mig själv stå ensam i en ring om två meter. Jag brydde mig inte. Det var underbart att dansa själv. Jag ville ha hela dansgolvet för mig själv. Stå mitt på dansgolvet, med spotlightsen riktade mot mig och bara dansa. Bara vara. Det här var den absolut bästa kväll jag någonsin hade varit med om, och jag njöt av varenda ögonblick. Jag blev nästan arg om det var någon som kom åt mig. Som störde min rytm, som bröt den sköna våg jag nu gled på. Jag växlade mellan att titta på de grymma DJ: sen, titta på golvet och att blunda. Till slut blev det ett mellanting – ett ständigt kisande. Och det var inte så att jag bara dansade i ett hörn. Nej, jag rörde mig runt hela dansgolvet, sökte efter tomma ytor med bra energi och bara sög in all energi som strömmade igenom mig. Jag hittade likasinnade som också hade upptäckt hur underbart skönt det var att dansa ensamma. Vi dansade runt varann, utan att röra varann, och jag kände en stor gemenskap med dem. Jag hade ingen tanke på att försöka ragga på någon, även om jag attraherades av de tjejer som kunde dansa. Jag blev tillräckligt tillfredställd av den kärlek jag kände på dansgolvet, och kunde koppla bort allt annat. Det var som en enda lång orgasm.
__________________
Senast redigerad av evhaj7 2010-03-06 kl. 18:51.
Senast redigerad av evhaj7 2010-03-06 kl. 18:51.
