Ser vi utifrån eller innefrån?

Jag kan inte annat än hålla med dig i ditt yrkande. Ingen kan (förutom Skaparen, om någon sådan finns) bevisa existensen av andra medvetanden. Men, jag kan ta mitt eget medvetande för givet, då jag per definition har förmågan att uppleva min omvärld. Även om min upplevelse är en illusion, skapad i en dröm eller liknande, kan jag utifrån den göra antagande om min omvärld. Omvärlden kanske inte heller existerar, men utifrån min upplevelseförmåga gör den det, och det är även den egna upplevelseförmågan vi utgår ifrån då vi bedömer omvärlden och dess metafysiska värden.

En absolut sanning kan alltså inte existera utan en Gud, men jag själv kan bilda en sanning utifrån de idéer jag redan besitter. Således är sanningen av mina upplevelser både individuell och temporär. Alltså kan jag, enligt det mönster mina tankar bär, skapa vissa axiom, t.ex. "en häst är". Denna axiom är en kunskap du förvärvar om din omvärld. Man accepterar kunskapen för att den förefaller sann för stunden, om senare upplevelser motbevisar detta gör den även kunskapen värdelös. Eller? Var kunskapen om att jorden var platt då egentligen kunskap? Sannerligen förefaller jordens platthet som en välgrundad övertygelse vid första anblick, men då vi begagnar oss kunskap inom fysik förefaller däremot denna axiom som idioti.

Men låt oss säga att du har rätt, att kringvärlden och andra människors medvetande är blotta illusioner. Vad skulle då meningen vara att ifrågasätta detta? Varför skulle mitt medvetande skapa sin egen motsägelse? Om mitt eget sinne skapar världen kring mig borde det inte heller finnas några frågeställningar då mitt eget medvetande redan besitter all kunskap, all makt. Är allt bara ett spel? Vill mitt medvetande då bara leka med mig, få mig att vandra runt på jorden i okunskap medan den själv besatt den absoluta, sanna kunskapen? Detta förefaller mig ologiskt enligt de principer mitt förnuft ställt upp, vilka i ditt förslagna resonemang även måste härröra från ett "skapandets medvetande". På så sätt är det en motsägelse att både hävda att världen skapas utifrån ett förprogrammerat medvetande, samtidigt som sanningen är relativ. Om världens grunder sätts utifrån en illusion, måste även skaparen till den illusionen vara i besittning av en absolut sanning, då det är skaparen som ställer upp premisserna. I "vår" vedertaget upplevda värld, finns inte dessa premisser då det inte finns bevis för en skapares existens eller verkan, därav tillfaller en relativ sanning vårt medvetande.

Men veta kan vi aldrig göra, inte i dagens läge i alla fall. Jag anser mig inte heller på något sätt motbevisa någon med mitt resonemang, syftet ligger blott i att ifrågasätta.

Inser nu att jag mer eller mindre lämnat trådens ursprungliga frågeställning, vilket jag ber om ursäkt för - men det är kanske just det som är meningen med filosofin; att tänka vidare.

Ditt resonemang utgår från detta påstående, men du bevisar det aldrig. Varför skulle du "per definition" ha förmågan att uppleva din omvärld? Som sagt så ifrågasätter jag sanningen i sig, men även om vi konstaterar att en sanning finns och att vi kan få kunskap om denna så förutsätter upplevelser en tid. En upplevelse är en process, ingen lösryckt situation. Processer är som bekant beroende av att något förändras och en förändring kräver en tid.

Hur kan vi då ifrågasätta tiden? Resonemanget är ganska enkelt, den enda tid vi befinner oss i är nuet. Vi kan aldrig bekräfta att något som vi tror har hänt tidigare faktiskt har hänt och att minnen av tidigare situationer inte bara är illusioner. Vad gäller framtiden så finns den inte förrän den blir till nuet, men det tidigare nuet har då blivit dåtid, och dess existens kan inte längre bevisas. Vi kan alltså inte veta att vi upplever något, även om det kan låta paradoxalt då inskikten att vi inte kan veta att vi upplever något är beroende av att vi tror oss uppleva något. Descartes berömda citat "Cogito ergo sum" kan ifrågasättas på samma grunder.

Min poäng är, för att knyta ihop säcken och komma tillbaka till topic, att vi kan se antingen utifrån, från insidan, både och, eller inte alls beroende på vilka axiom du utgår ifrån. Axiomen i sig är inte säkra, och alltså blir inte heller de slutsatser du drar utifrån axiomen säkra, men då ingen sanning är säker kommer vi inte mycket längre.

Eller för att göra det riktigt enkelt: Om de vill kan tonåringar på caféer och skäggiga gamla gubbar på filosofiinstitutioner snacka goja i oändlighet trots att vi andra är fullt medvetna om hur synen fungerar, vilka processer som innefattas och vad vi åt igår och tänker beställa på McD imorgon.

jag skulle nog säga utanför.

om du håller ett finger precis till vänster om det vänstra ögats lins (precis bredvid, nästan nuddar ögat) så kommer du se att synfältet tar slut där (utanför och nästan lite framför ögat), och om du drar bak fingret lite så kommer det försvinna. det som bryts i linsen är det vi ser alltså utanför.

men det var en väldigt bra fråga du ställde, tur att jag inte var stenad, för då hade jag bokstavligen tänkt ihjäl mig.
nu när jag väl tänker efter, när jag är stenad så brukar jag omedvetet tänka på den frågan, då känns det som man ser inifrån, riktigt kul att frågan kom upp.

Vi ser världen innifrån.

http://www.youtube.com/watch?v=AqnEGu8VF8Y

Kan ju lägga till att ifall vi ser de nödvändiga premisserna för seende som självklarheter så skulle jag säga att vi ser från insidan, det är först då hjärnan tolkar det vi ser som en faktiskt bild av det uppstår.

Insidan. Det är trots allt hjärnan som ser till att bilder uppkommer i huvudet av det vi ser. Det är som med hörseln. Utåt sett skulle det bara varit ljudvågor utan något egentligt ljud, men tack vare vår hjärna och vårt hörselsinne så kan vi uppleva dessa ljudvågor som ljud.

"What remains all through deep sleep and waking is the same. But in waking there is unhappiness and the effort to remove it. Asked who wakes up from sleep you say ‘I’.
Now you are told to hold fast to this ‘I’. If it is done the eternal Being will reveal Itself. Investigation of ‘I’ is the point and not meditation on the heart-centre. There is nothing like within or without. Both mean either the same thing or nothing."

-Ramana Maharshi