Året är 2010 och det finns fortfarande ingenting som gör oss lyckliga, kemiskt dvs.

Sanning med modifikation kanske.

Men ändå. Det finns inga tabletter som tar bort ångest, depression och liknande utan en hel jävla sjuk radda med biverkningar.
En kompis ska sluta med subutex nu och frågade om jag kunde sälja några av mina antidrepessiva, jag har ssri, snri, tricykliska och lite smått och gott narkotikaklassade medel på apoteket.
Jag skickade en lista med mina mediciner och frågade vad han ville ha, svaret var kort och kort: "Inget..."

Jag kollade själv lite på biverkningarna och det är ju helt sjukt.
Typ ikto som jag äter, det är ju egentligen mot epilepsi, en biverkning är epilepsi?
Okej, fick förklarat av en kompis att det är när man slutar efter ett långvarit bruk man kan få det, gäller väl alla bensos, men tycker ni inte fass borde vara lite mer detaljerade i sina beskrivningar av biverkningar isåfall? Typ en medicin jag har tror jag "fler än 1 på 1000 får psykos", känns ju säkert.
"Fler än 1 på 100 får krampanfall", känns säkert.
"ät absolut inte <lång lista mediciner man inte har en aning om vad det är>, då får du serotogent syndrom"

Är det inte sjukt att året är 2010 och det inte finns någon medicin som funkar bra med relativt få biverkningar?
Jag självmedicinerar med subutex som jag tycker är den absolut bästa antidepressiva medicinen.
I början kommer ju toleransen skjuta i höjden men till slut så hittade iallafall jag min "dagsdos" för att må bra på ALLA punkter.

Ja, vad säger ni? Tycker ni inte det är konstigt?
Har många nära och kära som mått dåligt när dom varit yngre och idag mår "bra", men alla säger samma sak, men kommer aldrig må BRA igen.

Denna fråga kanske passar sig i drogforumet kanske, men vilken medicin av det jag har skulle ni rekommendera till en kompis som ska sluta med subutex?

Han har haft kramper en gång efter att ha tagit utskriven dos av läkaren, stod visserligen att man absolut inte fick blanda med alkohol men han drack 4-5 öl och hade kramper i runt 20 timmar, alkoholen lär ju garanterat ha gått ut vid det laget.
Så han är livrädd för alla bipacksedlar som innehåller ordet krampanfall.
Han har ADHD, ev. bipolär sjukdom, har haft psykos, har PTSD, panikångest, GAD, agorafobi, klaustrofobi och är sjukt deprimerad, han svarar inte ens i telefon dom dagarna han är ren.
Brukar få sms efter några dagar "Tjena, sorry att jag inte svara, var utan så orkar inte prata"

Han äter subutex och ska sluta, sen får han xanor på recept och ibland får han iktorivil av mig.

Dom här medicinerna har jag rullande recept på:
Seroplex
Seroxat
Klomipramin
Buspiron
Voxra
Efexor
Imovane (har han med)
Iktorivil (han har xanor)

Tips på medicin åt honom och sen diskutera läkemedel och varför man inte fått fram någon medicin som funkar än, är vad jag vill få ut av tråden.

Kattvalp

Har ingenting av värde att tillägga men måste ändå uttrycka några vid åsynen av dylika listor med psykofarmaka. Nu är Flashback antagligen inte särskilt representativt för Sverige i stort, men jag tycker mig se dessa ändlösa listor överallt på det här forumet. Jag vet inte vad jag ska säga, jag är bara överraskad och en aning fundersam.

Tycker det där var rätt lite iofs. Kan posta listan från 2009 så ska du få se på
Men jag äter inget av det där. Det är bara biverkningar på tablett.

Kattvalp

Ja det är nog bara att konstatera, det går inte att fly från våra känslor genom droger under en längre tid. Till slut måste du ta tag i dina problem och bli vän med din ångest om du vill få ett lyckligt liv och dö lycklig.
Jag tror du kommer inse inom 10 år att subutex inte var lösningen, men vad gör man när ångesten eskalerar?! Man tar de som en man och härdar ut skiten, för det går över till slut om man inte kämpar emot.

Om det fanns en drog som funkade, skulle den inte behöva utvecklas, vilket i sin tur skulle leda till att läkemedelsföretagen inte behövde forska fram nya, vilket vore KATASTROFALT för ekonomin. Och otroligt FARLIGT för DIG; när den nya påhittade influensan kommer finns inga överbetalda vita arméer där, leendes stickandes sprutan i armen på dig, räddandes dig än en gång och föralltid. Och så kan vi inte ha det, kommer sanningen lyda; fråga din överordnade om du inte håller med.

Väldigt lustigt att du tar upp det för jag satt just och bloggade om detta och medicin öht. Anledningen var att jag precis kom hem från psyk och nästa gång ska jag träffa en läkare som vill medicinera mig. Det kan dom glömma. Läs min blogg om ni vill läsa mer (på adressen nedan), har precis redan ventilerat ut det där :P

Att bli vän med ångesten är svårt, lättare att leva i apati.

Men att komma till insikt att medicin inte är en hållbar lösning är en bra början. Vart ska man få den rätta hjälpen utan medicin, droger etc när hela samhället är uppbyggt på det? Kan ge mig fan på att psykologerna osv sitter och preppar som satan bakom skrivbordet själva.

Jag hade inte tänkt missbruka subutex i 10 år till, om det var det du menade. Jag är lite inne på att sluta nu när polaren ändå ska sluta, då kan vi peppa varandra, utbyta mediciner och erfarenheter. Vi har missbrukat subutex ungefär lika länge (varje dag i -+1 år och totalt i drygt tre år).
Var även lite därför jag startade denna tråd, kan ni ge honom något vettigt tips (han läser här så) så kanske även det tipset funkar på mig.

Ångest går fan inte över till slut. Hur har du fått för dig det?

Kattvalp

Så du menar att läkemedelsföretagen medvetet inte tar fram mediciner som funkar?

Som ett exempel. Imovane. Ruset. Förutom att man blir flummig och tappar ord så blir man sjuuuuukt lycklig, man får saker gjorda och ja, det är verkligen en mirakelmedicin förutom toleransen. Jag hade lätt varit torsk på imovane istället för sub om det inte vore för att man får öka dosen dubbelt för varje dag man vill varit lyckligaste människan på jorden. Vet fan ingen drog förutom kokain och mdma som ger så mycket lycka som imovane.

Nåja, det jag försökte komma fram till är att om man tog lite imovane-lycka, lite benso-ångestdämpande, lite seratonin-ökande och kastade ihop till en enda depot tablett så skulle vi ju ha en väldigt bra medicin. Sen för bokstavsbarn så lägger man till lite noradrenalinstabiliserare osv så har man även det problemet löst. Beroendeframkallande, javisst. Men det är även SSRI.

Varför du måste tala i gåtor är en fråga för sig dock?

Kattvalp

Kan tänka mig att psykologer trippar en hel del så jävla väcka i huvudet som dom är.
Finns ju till och med pensionerade psykologer/psykiatrister som sitter och trippar nu när dom är 65-70 och berättar öppet om hur det funkar rent teurapeftiskt etc.

Ska läsa bloggen. Kommenterar där om jag har något att säga.

Kattvalp

Läste bloggen. Du låter lite som min polare Fordie. Han ville absolut inte ta några mediciner för några år sedan, nu äter han bland dom starkaste medicinerna du kan hitta i fass. Men han ser det som så att piller som piller, ska läkarna trycka i honom massa beroendeframkallande tabletter som gör honom glad så kan han lika gärna knarka.

Det har smittat av sig rätt mycket på mig, bortsett från iktorivilen så äter jag ingen medicin, jag köper den medicin jag tycker passar mig bäst på gatan. Att få hjälp utan medicin är bara att glömma. Man får mediciner och sen uppföljer dom endast med att fråga hur medicinen påverkar en.
Sist jag pratade med Peter, Fordie (till mods, detta är ingen outning, både för och efternamn och personnr finns att tillgå i hans signatur) så sa han att han väntat på KBT i tre år nu och tydligen så är han högprioriterad pga att han sabbar sitt liv pga att han inte kan kontrollera sig själv längre.

Men psykiatrin är bra jävla rolig. En annan kompis här på forumet, har grov dödsångest när han ska sova och är deprimerad som satan för att han inte har något att göra om dagarna. FÖRSTA GÅNGEN han var hos psykiatrin skickade dom på honom rullande recept på 100 xanor. Snacka om att förstöra livet för killen! Jag har frågat vad han gör hos psykiatrin och han säger att det enda dom diskuterar är mediciner, ingenting om hans mående, varför han mår som han gör, när han började må dåligt, när han mådde bra senast, vad som ändrats sen dess etc. Sånt som JAG hade velat veta om jag var psykolog/liknande och gjorde mitt jobb för att jag vill få folk att må bra, och inte för att få min lön.

Det man absolut kan få hjälp av är ju privata psykologer eller vad man ska kalla det.
Jag forskade lite i det förut.
Men en jag hittade, som sägs vara bäst i Sverige, hon tog runt 1000kr/h för KBT och 500kr/h för lättare behandling. Vem fan har råd med det? Ja, det är väl om man går hos soc då, men dom som mår riktigt dåligt har nog fixat sig sjukpenning och då har man ju inte råd.
Jag har bra lön (runt 30-35k i månaden efter skatt beroende på hur mycket jour jag jobbat) och när jag räknade lite så kom jag fram till att jag skulle inte ha råd, och då tror jag inte jag skulle behöva mer än 2-3 mer besök i veckan på kanske 2h.

Tänk dig då Fordie eller rockdoll (läs deras trådar), dom skulle ju behöva säkert flera års behandling och ingen av dom är direkt höginkomsttagare.

Som slutord vill jag bara säga att jag förstår hur det är att leva med vetskapen om att man troligtvis aldrig mer kommer bli lycklig. Jag dövar det med droger och är jobbnarkoman, har ofta sista veckan ledigt på månaden för jag jobbat så mycket övertid att jag inte får jobba fler timmar den månaden förutom jour. Hur du löser det är ju en annan fråga

Kattvalp

Man kan tillverka tabletter som gör människor lyckliga, men vad skulle läkemedelsindustrin tjäna på det? När människor mår dåligt och är sjuka så tjänar de mer pengar, därför gör 'hälsovården' oss sjukare.

Sjukförsäkringen är hälsosystemets cancer/rabies. Döda den och läkare kommer då bli tvingade att ta hand om patienter istället för deras plånböcker.

Om det är så att läkemedelsindustrin kan göra bättre piller än dom gör idag men inte gör det pga ekonomi etc så är det ju helt jävla sinnessjukt med tanke på hur mycket självmordsstatistiken ökar för varje år och samtidigt är var och varannan ungdom deprimerad idag.

(Detta är ju en helt annan historia och tråd, men varför är alla så extremt deprimerade och även så jävla blåsta idag? Fan det är ju ett halvt mirakel om en unge går ur grundskolan och kan grundläggande svenska även om h*n fått MVG.

Det roliga är ju dessutom att skolan idag är enligt mig fan så mycket lättare. Jag har ett par småsyskon som går i mellanstadiet, högstadiet etc och det är ju helt sjukt.. Vet folk som går i 9an och inte ens kan 1an till 9ans gångertabell! Sånt lärde man sig fan i lågstadiet nästan. Nja, men tidigt i mellan iaf.)

Kattvalp