Detta är en fråga jag ända sedan jag var i tidiga tonåren velat ha svar på. Många människor idag är deprimerade och har självmordstankar, ja det är nästan som om det vore en "trend" att vara allmänt trött på livet. Detta gör att människor som jag, som strävar efter att må bra och vill trivas med mig själv och livet, ses på med stor skepsis.
När jag var i tonåren var det många av mina skolkamrater och vänner som tyckte att jag var feg som inte vågade ställa upp när någon annan hamnade i bråk t.ex. Jag har aldrig varit typen som gillar att slåss eller bråka, har ofta ryggat tillbaka när det hettat till osv. Ändå så är det som om jag hela mitt liv dragit till mig "värstingkompisar" av olika slag, alltså folk som är snara att ta till knytnävarna när argumenten tryter.
Jag har själv aldrig riktigt förstått varför jag tycks dra till mig dessa typer, men det har väl med något undermedvetet i min mentalitet att göra, vad vet jag?
Det jag undrar är varför man ofta ses som en falsk, feg människa bara för att man är rädd om sitt eget liv. Många säger ju att de inte är rädda för döden, men själv är jag livrädd för att dö, lider av döds- och panikångest pga denna rädsla som jag tar psykofarmaka för.
Vad är det för associationer människor gör när de stöter på en människa som är rädd om sitt eget skinn? Jag får lite intrycket av att man jämför dem med någon feg politiker eller affärsman el. dylikt som gömmer sig bakom sin status och sina pengar osv för att slippa umgås med "vanliga gräsrötter".
Min inställning har alltid varit att man ska ta vara på och njuta av livet och försöka undvika negativa människor så mycket det går. Men att ha den inställningen bland människor som helst av allt vill dö och som tycker att folk som är rädda om sina liv är fegfalskingar är inte det lättaste.
Ska tilläggas att jag också har varit i missbruk i 11 års tid och att jag därför dragit till mig dåliga kompisar, plus att det verkar som att de människor jag helst skulle vilja umgås med, dvs de positiva livsbejakande människorna, har en tendens att ta avstånd från mig.
Tänkte bara fråga vad era tankar om allt detta är? Behöver lite nya infallsvinklar.
När jag var i tonåren var det många av mina skolkamrater och vänner som tyckte att jag var feg som inte vågade ställa upp när någon annan hamnade i bråk t.ex. Jag har aldrig varit typen som gillar att slåss eller bråka, har ofta ryggat tillbaka när det hettat till osv. Ändå så är det som om jag hela mitt liv dragit till mig "värstingkompisar" av olika slag, alltså folk som är snara att ta till knytnävarna när argumenten tryter.
Jag har själv aldrig riktigt förstått varför jag tycks dra till mig dessa typer, men det har väl med något undermedvetet i min mentalitet att göra, vad vet jag?
Det jag undrar är varför man ofta ses som en falsk, feg människa bara för att man är rädd om sitt eget liv. Många säger ju att de inte är rädda för döden, men själv är jag livrädd för att dö, lider av döds- och panikångest pga denna rädsla som jag tar psykofarmaka för.
Vad är det för associationer människor gör när de stöter på en människa som är rädd om sitt eget skinn? Jag får lite intrycket av att man jämför dem med någon feg politiker eller affärsman el. dylikt som gömmer sig bakom sin status och sina pengar osv för att slippa umgås med "vanliga gräsrötter".
Min inställning har alltid varit att man ska ta vara på och njuta av livet och försöka undvika negativa människor så mycket det går. Men att ha den inställningen bland människor som helst av allt vill dö och som tycker att folk som är rädda om sina liv är fegfalskingar är inte det lättaste.
Ska tilläggas att jag också har varit i missbruk i 11 års tid och att jag därför dragit till mig dåliga kompisar, plus att det verkar som att de människor jag helst skulle vilja umgås med, dvs de positiva livsbejakande människorna, har en tendens att ta avstånd från mig.
Tänkte bara fråga vad era tankar om allt detta är? Behöver lite nya infallsvinklar.