Hur hanterar ni era "slumpartade" åsikter?

Mja, jag anser att det går att applicera en mycket högre grad av rationellt tänkande i ämnet politik och samtidigt tjäna på det än till exempel konst som du pratade om förut. Politik är för mig i grunden orsak och verkan, varpå om man är passionerade inom ämnet endast löper risken att underminera logiken i det hela. Därför skulle jag vilja bli av med den, skulle jag ha samma åsikter om liberalism om jag inte på ett känslomässigt plan tyckt om det så mycket?

Man behöver nog skilja mellan hur uppfattningar uppstått och hur de rättfärdigas. Det innebär knappast något problem att en viss uppfattning uppstått på ett slumpmässigt sätt - snarare är det nog vanligt att så sker. Att dina åsikter ska vara ett resultat av dig själv, och inte av din omgivning, är ett för hårt krav. Det utgör inget problem.

Det är en annan sak när det gäller hur man rättfärdigar sina uppfattningar. Att här förlita sig till sin omgivning är ett problem, och här kan man på ett mer riktigt sätt tala om sina åsikters slumpmässighet. Vill man vara intellektuellt hederlig måste man ta del av ny information, ny argumentation och nya idéer - och våga granska sina uppfattningar kritiskt i ljuset av allt detta. Om man sedan fortfarande håller fast vid sina ursprungliga åsikter så är det dessa man nått fram till med hjälp av sitt förnuft - och följaktligen ska man inte på något sätt ha dåligt samvete för att man hyser de uppfattningar man gör. Så: skippa rostaggen så länge du är kritisk, åt alla håll.

Personligen har jag ändrat uppfattning i en rad olika frågor - och det är alltid med en känsla av utveckling, av insikt.

Jaa, alltså jag måste först bara få påpeka att vissa andra inlägg i tråden presenterar en falsk dikotomi. Nämligen den att förnuft och känsla skulle utesluta varandra. Så är inte fallet. Och om någon kommer med ett sådant påstående är det minsta man kan begära att man också presenterar ett argument för det. I vilket fall, så, blir man inte en själlös mekanisk robot för den anledningen att man använder sitt förnuft. Tvärtom är det att vara aktiv, vilket är det motsatta mot vad en robot är. Förnuftet är en fakultet, och en sådan aktualiseras, liksom andra fakulteter som olika känslor aktualiseras. Att känslospektrat skulle raderas och att man skulle bli omänsklig finns det heller inget fog för. Det är ett uppdiktat dilemma. Förnuft är att resonera rätt, inte att försöka göra sig känslolös. Din mänskliga natur försvinner inte för den skull att du resonerar, att resonera är tvärtom en del av din mänskliga natur. Att exempelvis tro att man kan resonera sig fram till vilken person som man ska bli kär i är rent absurt. Hur skulle det fungera? En del resonerande kommer däremot att flätas ihop med känslor. När du ser en tavla av Picasso, så, funderar du över den. Och även om du inte hade några känslor för den till en början, så, kan ditt tänkande över den, ett tänkande där du ibland använder ditt förnuft, utvecklas till en relation till konstföremålet. Du kan finna estetiska och existentiella värden i den. Vilket förstås är en återspegling av ditt användande av dina fakulteter för att förstå världen.

Men, det är gamla föreställningar. Eller myter om man så vill. Ville bara påpeka detta.



Man har vissa förväntningar på sina teorier, och liksom man kan utveckla en relation till ett konstverk så kan man utveckla en relation till sina teorier. Man ger inte nödvändigtvis upp en teori för att man precis har tagit del av ett starkt motargument mot det. Man blir kanske mindre säker, men du vänder inte din teori ryggen. Istället intensifierar du ditt arbete, just eftersom du är mindre säker, och dyker djupare ner i ämnet. Givetvis har alla intellektuella sådana förväntningar gällandes sina teorier. Skulle slutligen vägskålen tyngas till motsatt sidas teori, så, finns det förstås anledning att låta sig omfattas av denna. Men det är en process som inte är tidsligt kort. Och vetenskapare är adamant när det gäller intellektuell hederlighet, så, det brukar gå bra.


Jag förstår inte riktigt hur du tänker här. Om du använder ditt förnuft så är du unbiased i din värdering av argument. Du kan se dem för vad de är. Blundar man för argument så använder man sig inte av sitt förnuft. Därför ska man försöka att inte misslyckas med att använda sitt förnuft. Jag tycker om formuleringen; attempt not to err to reason.

Anser du att förnuftet är immunt mot känslor som underminerar ens opartiskhet?
Om inte, hur kan du veta det? Det går inte... ?

I första inlägget beklagade jag mig över att hur vet man att ens åsikter egentligen är sina egna, då du måste ha fått dem från någonstans.
I alla fall fröna till dem.

Du såg ett svältande barn, därav anser du att alla torde ha ett fadderbarn.
Varifrån kommer den åsikten? Är den din? Varför hade du den inte innan? Är åsikter endast beroende på vår omgivning snarare än oss själva? Och om så är fallet hur kan vi då granska någonting objektivt, då situationerna som man får sina erfarenheter ifrån (som en grundar sina åsikter på) sällan är det.

Menar du då att man skall vända sig till förnuftet, för att det på något sätt skyddas ifrån alla dessa influenser som vi på ett känslomässigt plan stöter på hela tiden, och därmed förblir objektivt?