Sjävlmord? (Varför)

13 år senare …

Varför vill vissa avsluta sina liv?

1. Jag kan nästan lova och garantera, att ingen människa växer upp med drömmarna om att i framtiden bli någon som väljer att avsluta sitt liv. Alla vill vi må bra, och leva i ett bra mående.

2. Många har nog familj och anhöriga som skulle känna stor sorg och förlust, när någon i deras närhet gått bort, och inte längre finns kvar. Men, alla har inte det. Jag har varken familj eller vänner. Jag skulle tippa på att jag skulle ligga död i mitt hem, någonstans upp till/närmre två veckor, innan någon skulle hitta min kropp. Visst skulle folk snyfta när det uppdagas att jag inte längre lever, men vilket hyckleri är inte det, när inte en jävel finns för mig nu när jag faktiskt lever?

3. Ekonomiska aspekter, inte minst, i samband med punkt 2. Ponera att du inte har någon anhörig. Du har inga vänner. Du lever ensam, och allt du brukar ha, är mer eller mindre ditt arbete. Av ospecificerade skäl, så har du inget arbete i stunden. Du har heller ingen inkomst. Kontot blir tightare och tightare. Du har inte ätit på flera dagar. Du har ingen social kontakt med människor. Du kan inte längre betala för ditt tak över huvudet, och du vet att du när som helst blir vräkt. Snart nog har du ingen telefon, internet eller några såna saker kvar heller. Du har nästan bara sorg och svek i ditt bagage, och när du ser tillbaks på ditt liv, så ser du att du aldrig mått något vidare bra. Förutsättningarna har inte varit dina, helt enkelt. Som jag skrev först, så vill alla leva och må bra. Men nu upplever du att du aldrig lever, utan snarare lägger all din sista kraft, dag ut och dag in, på att faktiskt bara överleva ditt liv. Du hatar dig själv. Du lever med ett självförakt. Du vet att du är värdelös. Både för andra, och för dig själv. De få som du ändå lyckats älska i ditt liv, har valt att lämna dig, och du påminns ännu mer om hur dålig du är.

Så här kommer tankarna att växa allt mer, och tankarna kommer snart nog bara kretsa kring hur, när och var, du ska avsluta det liv, som en vacker dag ändå, kommer få sitt självklara avslut.

4. Har man som jag, tidigare ”klivit över gränsen”, och trotsat den spärren som en majoritet av alla levande varelser har. Att inte skada, eller främst, att inte avsluta sitt eget liv, så finns inte den spärren kvar i framtiden heller. Den blir åtminstone inte svår att kiva över, igen. För några år sedan, så mådde jag riktigt dåligt psykiskt. Jag valde att avsluta mitt liv, och intoxikerade opiater i en tillräckligt stor mängd, för att det skulle räcka att somna in, både för mig, och flera andra vuxna samtidigt. Till detta så blandade jag alkohol och diverse andra preparat (vill inte skriva vad), för att säkerställa att en andningsdepression skulle bli ett faktum. Den gången hittades jag, och en djävulsk framtid stod mig till mötes.

Nu, flera år senare, så har jag hamnat i ett riktigt jävla svart hål. Ett hål utan utväg. Nu är det inte bara den psykiska kampen med allt för tunga motgångar i livet. Denna gång knackar även praktiska motgångar på dörren. Praktiska problem som inte kommer få sina lösningar.

De senaste 5-6 dagarna, så har alla mina vakna tankar kretsat kring vad jag ska göra. Tro mig. Jag vill inget hellre än att leva och må bra. Det jag överväger starkt, är att begå någon grövre kaliber av brott, så att jag får sitta en längre tid, med tak över huvudet, mat på bordet, och förhoppningvis någon sorts hjälp ut i samhället igen, den dagen då muck väl börjar närma sig. Men, jag har inte den mentala styrkan. Jag kan inte se så långt fram i tiden. Opiaterna finns, och likaså det andra som behövs.

Det bästa jag vet är att kunna hjälpa andra människor. Tyvärr så kommer det stunder i vissa av våra liv, där vi varken kan hjälpa andra, eller oss själva något mer. Jag har inga människor runt mig som sagt, så att andra påverkas är inget som sker. Det är väl de som får ta hand om min kropp. Men, det ska inte vara allt för dramatisk, vill jag tycka.

Jag hoppas att det här kan ge en större förståelse till människor som inte längre orkar. Det är nog svårt att sätta sig in i dessa själar, när man själv inte är lika långt ner.

Ta hand om varandra, och ta inte era närmaste för givet. Påminn era nära och kära att ni älskar dom. Våga förlåta. Glöm inte. Men, gå vidare. Lev inte i det förflutna.

Jag kan tala om att du vet väldigt lite om smärta och lidande. Men hoppas att du blev klokare 13 år senare!

Besparar semantiken.
Vår primära huvudfunktion är att vilja leva.
Tappar man den viljan så är det mycket som har gått fel. Ibland hjälper inte droger eftersom det är en temporär behandling mot smärta.

Väl skrivet, kom ihåg att normala människor kommer aldrig förstå oss. De har varit lyckligt lottade i livet och tror på så vis att de är de själva som skapat sitt öde och sin lyckliga tillvaro.
De kan ej förstå att pendeln kan slå åt andra hållet där man föds med så många fel att man i princip är dömd till ett liv i missär.

Det är ett mirakel att jag endå orkat så pass länge i mitt liv men nu börjar det bli min tur mest pga min hälsa dock.
Det låter så töntigt nu men jag kom aldrig över den där första kärleken. Normala människor tar sig tillbaka, skaffar ny går vidare osv.
Jag kunde aldrig riktigt gå vidare, träffade mitt livs kärlek när jag var runt 25, varade tre år tills hon bestämde sig för att hjärtlöst slänga mig under bussen.
Är idag 45+ och lyckades aldrig träffa någon ny...
Försökte men hände aldrig.
De tre åren vi hade ihop är de enda åren jag kände någon lycka och livslust.

Kvinnor/pengar/hälsa är nog de tre stora faktorerna kring varför så många av oss avslutar i förtid.

Shit, jag lider med dig. Och jag förstår dig också. Det känns som att denna typ av sorg, slår betydligt hårdare på oss män, än på kvinnor. Min senaste fick mig att växa enormt som människa. Hon fick mig att känna mig som någon, för första gången i mitt nästan 40-åriga liv. Jag kände mig älskad, och som att mitt liv äntligen började. Jag fick ett cancerbesked, och bara fyra veckor senare, så kastar ut mig, helt utan förutsättningar, med mitt nyfödda barn kvar där. Man kan inte styra sin kärlek, och jag tror inte ett skit på att hon älskar mig, trots att hon säger det. Jag hade aldrig ”våldtagit” en annan människas psyke på samma sätt.

Det vissa verkar ha svårt att ta in, är att de flesta faktiskt lever sina liv, och ibland stöter på vissa motgångar, medan andra, tyvärr bara överlever våra liv, med få framgångar och lite väl många motgångar.

När ni tänker på självmord så tänk istället på en öl och drick den och fler så ska ni se att det känns lite bättre.

Hur tänker du nu? Med alkohol så förstärks ju snarare våra känslor, och de spärrar man har (eller oftast har), blir snarare färre, eller än mindre i alla fall. Alkohol är inte att rekommendera om någon är suicidal, haha.

Kanske inte det då? Men bättre och kommer på andra tankar?

Har man inte tillräckligt med problem så kan man ju bli alkoholist också.

Psykiska sjukdomar är en stor anledning till självmord.

Lite liknande ts brukar ja tänka fast inte att de är meningslöst o va död... Mer att de finns inga garantier på att allt inte blir lika dåligt eller ännu värre efter man dött, de vet man aldrig, då kan man lika gärna plågas här några år till som o kanske plågas nån annanstans.
Är inte direkt religös men finns ju inga garantier på att de bara tar slut på allt för att man dör

Lidande och psykiska problem är stora anledningar till självmord.

jag älskar livet.