Varför sörjer troende bortgångna? [mod]

En grej jag också undrat (bland många saker) är:

Ni som UPPRIKTIGT tror på gud och bibeln, alltså ingen som konfirmerade sig för 3 år sen och "tror på någonting utan ni som av hela ert hjärta verkligen tror på bibeln och gud.

Varför blir ni ledsna när människor ni älskar dör? Jag förstår att saknad givetvis är en faktor, men om det verkligen är någon ni älskar borde ni väl vara glada för h*n är ju på en bättre plats. När ett oskyldigt barn dör så måste väl barnet komma till himlen så innerst inne borde ju kristna föräldrar känna glädje när barnet dör eftersom barnet nu är lycklig i all oändlighet.

Kan någon förklara?

Nu när jag ändå är här inne måste jag fråga också:

Om ni var tvugna att dra ner alla era bevis för gud till ett enda vilket vore det? Vilken är den, i slutändan, absolut viktigaste faktorn till varför ni vet att gud finns?

Vill också flika in att till er som "mer eller mindre" tror på gud och bibeln att ni är patetiska. Ni som uppriktigt tror på bibeln och gud respekterar jag. Jag tycker ni är vansinniga, men jag respekterar det.

edit: oooo fick en egen tråd...

Döden är inte mer förståelig och greppbar för att man har en tro.. Givetvis har man ett hopp om att man får träffa personen igen. Men smärtan finns ju där trots allt. Saknaden.

Men ni VET ju att gud finns och att de kommer till himlen? Eller? Är alla kristna, även de som uppriktigt köper bibeln rakt av, osäkra på om det verkligen stämmer?

edit:

Skulle du kunna svara på min andra fråga också när du ändå är i farten (den om viktigaste argumentet)?

Bra frågor, speciellt den första.
Jag vill också veta!!

Jag vet inte att Gud finns, men jag tror att han finns. Givetvis kan man aldrig veta om personen finns i Guds närhet efter döden. Vi katoliker ber för de människor som gått före oss, dock. Vi tror att våra böner leder människor rätt. Det sätter vi vårt hopp till..
Mitt bevis är mina andliga erfarenheter. Ingen kan ta ifrån mig dessa.

Detta fenomen har uppmärksammats i psykoanalysen; den kanske halvt nästan förvirrade bild av huruvida döden inom kristendom (och vissa andra religioner) är något bra eller dåligt. Man kan höra spår av detta i den klassiska katolska requiemmässan som både är stundom väldigt glad (kroppen var närvarande vid begravning och således var det ju också en indirekt kontakt med himlen för de närvarande) och stundom sorglig.

Att sörja bortgågna verkar dock vara en tämligen universell förteelse, och har kanske en evolutionär funktion. Således kan nog inte religion alltför enkelt ta bort detta, även om man tror på något som egentligen motsäger sörjandets funktion (som kristendomen kanske dock inte gör, beroende på vad man önskar ge för förklaring på varför vi sörjer).

nickorut

Nu är ju inte jag kristen, utan muslim, men kanske det inte spelar så stor roll när det gäller din fråga? Varför man sörjer?

Har man tyckt om någon, kanske levt med någon, känt sig glad att ha någon i sin närhet som sedan dör, så inser man ju att det inte går att göra något för att vrida klockan tillbaka. Den tid man hade tillsammans är helt enkelt slut. Så man kan känna sig ledsen att inte få träffas mer, så det är viktigt att få känna sorg och känna sig ledsen att det tog slut. Även om man vet det kommer ta slut. Det är därför jätteviktigt tycker jag att faktiskt ibland tänka på att döden, även om man inte behöver grubbla på den ständigt och jämt, men ändå ha i tanken att vi faktiskt inte vet när det är den sista gången som vi får träffa en person som vi tycker om eller om vi själva kommer att få den möjligheten att gå något till mötes, för kanske det är vår tid som är slut. Så att alltid känna innerlig glädje och tacksamhet för att de tillfällen vi får att träffas, umgås, skratta tillsammans, gråta tillsammans, dela på vardag och fest, är så viktigt. Att inte skiljas som ovänner är också en jätteviktig sak. Gå inte ifrån den tycker om när ni skiljs åt genom att vara ovänner, utan skiljs åt som vänner. Skulle det hända att man inte träffas mer, så kommer man alltid stå som en 'vinnare' och känna en sådan tacksamhet och glädje över att man inte behöver bära med sig den sorg som det är att sista gången man sågs så var man osams. Så sånt som man kan ta för givet eller inte ens kanske tänker på, kan vara bra att ända ta tillvara när man möts.

Hoppas det inte blev för tunga tankar till din TS.

Jag förstår att man känslomässigt kan reagera på ett sätt oavsett man är troende eller inte. Man kan t.e.x känna saknad, vad man borde sagt och gjort, kanske misslyckande om man är förälder och sånt, men när den perioden är över, känner ni då inte längre sorg?

Jag som är tämligen säker på att this is it sörjer människor av anledninger som: Vilket slöserie, tänk vad h*n kunde ha gjort, allt denne missar, osv. Alltså rent intelektuella anledningar UTÖVER den känslomässiga.

Men ni som är troende borde alltså inte känna detta. Ni borde känna en inledande chock och saknad men med åren kunna rationalisera det hela med att h*n är med gud och därför inte känna sorg (men säkert saknad). Stämmer detta?

Det blev inte alls för tunga tankar. Jag tycker allmänt att det saknas alldeles för mycket substans i såna här diskussioner.

Jag svarade halvt på ditt inlägg ovan (som jag skrev innan jag läste ditt inlägg).

Men du tror stenhårt på gud och himmel och allt det där? Inga tveksamheter mer än enstaka svaga tillfällen eller?

I sånt fall borde du ju kunna rationalisera bort döden och lägga förlorade vänner bakom dig när väl chocken har lagt sig. Efter, säg 5 år (ingen universalregel), kommer du alltså bara komma ihåg det positiva och möjhligen känna saknad, men egentligen ingen sorg? Eller?

Jag vill verkligen veta. Det känns som jag missat nåt. jag tycker, du får ursäkta mig, att ni som är troende är helt galna. men eftersom så vansinnigt många människor, även sådana med samma uppväxt och utbildning som mig själv(eller bättre för all del) är troende så måste jag missat nåt.

Om det saknas substans, så kan det vara att det inte är speciellt vanligt att diskutera det tror jag, kanske inte under 'religion' i alla fall. Bara en tanke.

Ja jag tror på efterlivet i Paradiset och Helvetet.

Ja ungefär så fungerar det. Dvs döden är oundviklig, hur och varför och när den har inträffat är inte av stor betydelse. Det löser ingenting, eller får ingen att komma tillbaka för man ältar orsak och verkan så att säga. Utan jag accepterar att slutet har kommit, och förlitar mig på att jag kommer att kunna ta mig framåt med mina steg (om någon nära anhörig avlidit) och är glad för den tid vi ändå fick tillsammans. Alltså känner tacksamhet för att 'vi fick lära känna varandra' så att säga.

Men jag förstår lite vad du menar, eftersom även dödsfall på nära håll drabbat före jag blev muslim. Och för min del var det en stor skillnad i sorgearbetet. Det tog oerhört lång tid att 'komma över det' före jag blev muslim och kände mig nästan personligen 'kränkt' att jag drabbades av en förlust, det tog mig rätt lång tid att förstå att världen utanför mig såg likadan ut som dagen före förlusten, jag kunde inte riktigt se det så. Så för mig personligen så bearbetade jag sorg mycket dåligt före jag blev muslim. Döden kändes 'otrygg' om jag kan uttrycka det så, nu är den naturlig och kommer förr eller senare. Nu kan jag förbereda mig för den, på så sätt att jag vet att jag inte kan bestämma när den ska komma utan jag får 'ta emot den' när den dyker upp. Men förbereder mig genom att göra det bästa av varje dag, som jag skrev tidigare, inte vara osams med någon som jag tycker om, utan att man kan ta nästa dag där man slutade den föregående. Med samma beslutsamhet och tillfredsställelse och glädje - och inte minst - tacksamhet. Att få avsluta dagen med ett hjärta som känns lugnt och ömsint så att säga.

Nu är jag inte kristen men för min del så sörjer jag ju inte den avlidne och vad som händer med den utan det faktum att jag inte kommer få ha personen i min närhet längre, antar att det gäller även kristna.
Även om man tror på något efter döden så är ju sorgen akut, egoistisk och känslomässig och inte baserat på själva tron.

Att gråta för en människa som dör, är ju också Kärlek. Om vi Kristna skulle glädja oss över att människor dog, så skulle vi nog bli likgiltiga i våra hjärtan och då tror jag att Kärleken försvinner!

Innan Jesus skulle uppväcka Lasaros, så föll han i gråt, trots att han visste att Lasaros snart skulle uppväckas. Judarna sade då: "Se, hur mycket han höll av honom."

Här ser man att Jesus grät av kärlek för den här mannen, och om Jesus kunde gråta då han visste att Lasaros inom några minuter skulle uppväckas, så kan vi gråta för våra nära och kära av Kärlek, trots att vi tror på hemlandet i Himlen och Uppståndelsen!

Guds Frid!