Söker de "stora svaren" kring människan och universum... frustrerad - ska man ge upp?

Jag tror att de flesta människor har gått i dessa tankebanor även om det antagligen är färre som verkligen går in på djupet och fortsätter utforska det under en längre tid, samt blir djupt påverkade av det. Jag tillhör typen som grubblar rätt mycket på detta även om jag efter långa perioder som de flesta andra inser att man inte kommer fram till några avgörande svar, bara fler frågor. Ändå har det för mig lett till ett stort intresse för filosofi rent allmänt (t.ex. pluggat filosofi på universitetet, av rent intresse då jag verkligen inte har en jävla aning om vad jag vill syssla med) och jag intresserar mig fortfarande djupt för "de stora frågorna".

Skrev en grej för ett tag sedan som faktiskt handlade om just dessa känslor, en dikt eller vad man nu ska kalla det. Om någon är intresserad att läsa så lägger jag det inom en spoilertagg nedanför.

De stora svaren finns (och kommer finnas) p[ n'tet: jag hittade dem p[ www.oneinzero.me. Det 'r d'rf;r jag 'r h'r p[ forumet.

1. Konstig meningsuppnyggnad - CHECK
2. Svenska tecken saknas och resulterar i krypisk text - CHECK
3. Svaret verkar helt orelevant - CHECK
4. Skum länk - CHECK

Grattis, ditt inlägg uppfyller precis alla krav för att vara skräpost/spam/virus. Antingen får du komma och förklara dig, eller så får någon bekräfta länken.

Tack för oerhört många intressanta svar, speciellt boostankan!
Trodde inte det fanns så många som hade liknande tankar just här på flashback, väldigt överraskad och nöjd med trådens utveckling. Skulle utan tvekan kunna bli riktigt bra vänner med många av er IRL då vi förmodligen delar samma tankegångar kring det mesta i livet


Jag delar din uppfattning. Hela vår existens är ett jävla mysterium vi förmodligen aldrig kommer kunna lösa, och det kanske för att det inte finns något att lösa? Kanske finns det inga svar eller någon stor sanning? Är vi trots allt bara ett förvirrat litet däggdjur som helt slumpmässigt kommit till liv på en obetydlig liten planet, som bara kommer existera några tusen år för att sen dö ut - och efter det andas universum vidare som inget hänt? Är vi verkligen så meningslösa i de stora perspektiven? Det är en fråga som jag har svårt att släppa för någonstans vill jag att det ska finnas något "mer", fast det förmodligen inte finns det...

Samtidigt som vi tycker att våra liv och allt vi idag har i vår omgivning är viktigt/värt att leva för betyder de egentligen ingenting i slutändan, allt är ett rosa luftslott och döden kommer bara närmre för varje sekund som tickar, och som bekant när vi dör tar allt slut förevigt och allt vi gjort/kämpat för under hela våra liv suddas ut på en millisekund. Ganska ironiskt när man tänker på det. Slit och hjärntvättning från 6 års ålder till 65 utan att egentligen inte få något i gengäld för att sen bara gå en ensam brutal död till mötes. Eller nej, den sanna gengälden är ju döden, det är det vi egentligen kämpar för även om vi vanligtvis inte tänker så. Vi kämpar för att dö. Glamoröst, ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på detta "jätteviktiga" samhälle och de "jätteviktiga" människorna som springer runt och leker "jäteviktiga" i det. Men det är väl bara att suck it up eller?

Vi lever här på jorden i fjuttiga ca 65 år och vi kommer vara döda i 65 triljoner år.
Bra att du använde 25 av dessa 65 år på fullständigt ointressanta studier du glömde bort året efter examen, och sedan knegade 40 år på postkontoret i en liten håla utanför Åmål tills din kropp slängdes ner i likkistan. Åh, vilket liv! Glamoröst! Stort!!!!

Men jag ska ändå försöka lugna ner mig med dessa något cyniska tankar då jag upptäckt att det är farligt. Ju längre jag gått med detta har jag börjat dumförklara varenda jävel i min omgivning och tycker de är tragiska idioter som slösar bort sina liv på skitsaker, vilket ni förstår inte kan vara särskilt hälsosamt i längden - fast det kanske är jag som gör det med dessa tankar? Sedan jag djupdykt i detta har min världsbild förändrats för att kanske aldrig komma tillbaka igen. Men jag känner att jag kommer klara av det, vilket jag inte tror alla kan.. Jag varnar er därute med kanske svaga psyken att inte ge er in på detta på allvar om ni inte tror ni klarar av det. Er världsbild, er syn på livet och era liv rent allmänt kan förstöras permanent. Jag skämtar inte, detta KAN vara väldigt farliga saker.

Men det är som du säger.
Hur mycket man än tänker på det så verkar det inte leda någonstans.

Så från och med nu ska jag försöka att bara njuta av livet utan att tänka alldeles för mycket. Inte stressa upp mig över småsaker, inte bry mig om andra, hitta lyckan i de små sakerna och nu främst se fram emot en stor resa jag snart skall göra som har stora chanser att förändra mitt liv till det positiva för alltid. Jag ska njuta, skapa underbara minnen och bli allmänt mer easy going - samt göra allt jag kan för att inte hamna i det fördömda, intetsägande och patetiska råtthjulet som bevisligen gör få lyckliga - som 95% av alla andra människor gör. Sedan får alla andra göra vad fan de vill, men det är min plan iallafall. Javisst, du kommer dö om ett par tiotal år men de där åren ska du fan använda för att leva livet och inget annat, du ska känna ständig eufori och ha så jävla kul!

Men skit i mig nu, detta är inte min självbiografi
Hur går det för er andra? Har ni kommit fram till något?

Tack TS. Du har satt ord på mina tankar. Jag är nu ett steg närmare depression.

Svaren på dina frågor finns; mänskligheten vet dem (till viss del men tillräckligt för att nöja sig i sitt sökande efter de stora svaren). De har byggt på sedan urminnes tider: sedan människan började tänka mer än en spindel; sedan människan blev apa; sedan människan uppfann språk; sedan människan frågade "varför?"; sedan människan kom på en dålig idé; sedan människan uppfann vetenskap (Newton på 1500 talet och Platon långt innan honom) och tills idag: den dag då alla vär förvirrade men alla pusselbitar finns där och har lärts ut i grundskolor i Sverige.

Kan meddela att det "största" svaret, dvs att föreställa sig allting (existensen, 1, energimassarumtid, universum som är ändlöst och vi en del intui tittandes in i oändligheten). Vi kan aldrig ha "den": verkligheten. Den sista slutsatsen är onåbar, vilken innebär att det är slutsatsen. Allt är 1. Verkligheten är en. Finnas parallella universum vet jag inte (kanske existens är mycket större än vi anar) men detta universum vi finner oss i har vissa förståbara lagar såsom: E=m*c^2 dvs energi är massa: energimassa. Och rumtid. Enegimassa i rumtid vilket gör den otänkbara tanken separerad i två. Vi kan inte representera verkligheten som två heller: det måste också vara en inkorrekt bild av verkligheten precis som bilden av energimassarumtid.

allt i universum kan ej bara vara materia och sånt. menar ens själ är ju inte materia och om det bara finns "själar" på vår planet så är vi endel av universum iaf.

Fast då förutsätter du att immateriella själar existerar. Det får du såklart tro men du borde nog vara försiktig med absoluta påståenden som "Allt i universum kan ej bara vara materia och sådant". Faktum är ju ändå att det mycket väl är möjligt att allt i universum är materia (och energi). Men bara av rent intresse, varför tror du på själens existens och vad är dess funktion så att säga?