Hallå, jag och en polare (Kallad Jonas) har tidigare endast kört på 'inhaleringsdroger' såsom Cb, Pollen, w.w o.s.v
Men för någon vecka sedan bestämde vi oss för att testa någon sorts hallucinogendrog, tankarna flög kring runt Svamp, Ecstasy och LSD. Men när min polare fixat fram ett LSD nummer kunde vi inte låta bli längre.
150 kr/lapp var priset, så vi inhandlade en Shiva eftersom det var första gången, den var väl ca 1,5 cm på sidan. Nästa dag, lite bakfull var jag, satt vi i mitt rum och delade den i två lika delar. Detta var första gången för oss båda, vi var en aning nervösa men väldigt taggade för den 'stora dagen' som vi hade framför oss.
12.26 : placerade vi båda lapphalvan på tungan och lät den lära känna vårt saliv, vi signalerade genom skrift att vi skulle ta ut den inom tio minuter.
12.34 : Jonas klarade inte av all saliv som började rinna och signalerade sväljningsdags, vi båda svalde Lapphalvan och kände oss en aning tillfredsställda utav det.
12.40 : Beger vi oss ut ur mitt hus då föräldrarna fortfarande var närvarande därinne, vi ser snön som ett svagt störningsmoment men njuter av klimatet ändå. Vid detta laget tänder jag en cigarett och känner av någon slags svag njutning.
12.50 : Sätter vi i vars sin prilla Kronan White i munnen och känner vi går väldigt långsamt framåt, kanske för att vi var upptagna med att titta på omgivningen som nu var en aning skum. Typ öppen för allt, hur man nu ska säga det.
13.03 : Går vi in i en livsmedelsaffär och köper en påse Gifflar, känner välbehag av musiken som pumpade ut i låg volym runt om i affären.
13.13 : Sätter vi oss på en lekplats med prillan i munnen, tittar utöver ungefär 1,5 decimeter snö framför oss. Då börjar det bli lite skumt, det känns som om snön omvandlas till en sorts våg och jag sjunker ner i den, men när jag vänt blicken åkte detta bort. Vi ser även små snöälvor (liknande kristaller) som flyger upp till våra ögon och sen iväg igen. Vi pratar om detta fenomen men lägger inte så stor vikt på det, vi känner att vi kommer nog uppleva värre.
ca 13.30 : Går vi in i ett relativt stort varuhus, vi har varit här en massa gånger innan, men det ser på något sätt annorlunda ut. Vi kommenterar alla människors ansikten då alla dessa ser fantastiskt konstiga ut, jag tycker mig se alla deras rynkor, blodkärl, finnar m.m. Känns lite creepy men vi skrattar smått åt det.
ca 13.45 : Vi tänker att vi måste såklart lyssna på musik och spela Super Mario då vi läst att detta skall vara en dröm enligt folk på Flashback, som tur var innehaver Jonas detta spel och vi börjar bege oss mot hans lägenhet, som ligger runt en kvart därifrån.
13.54 : Är tvungen att sätta mig ner, känner en oerhörd trötthet i mina ben och vill bara ta det lugnt och andas in, min polare börjar nu se ut som en nedknarkad ödla av något slag, speciellt när han räcker tunga och gör miner till mig. Vi ser också ett par ungdomar springa förbi oss som hästar och vi skrattar åt dem högt, sedan går ett äldre par förbi oss och dessa ser också otroligt lustiga ut.
14.02 : Vi befinner oss i Jonas lägenhetsbyggnad, i trapphuset, vi blir otroligt trötta av att vandra upp (han bor på fjärde våningen) men det gick. Vi märker också att vi håller med varandra om allting, och att allt vi säger verkar stämma så bra.
14.05 : Vi sitter i Johans rum med datorn på hög volym, hans föräldrar lämnar huset till oss nu, och det är här det riktiga börjar. Vi drar igång en del Psytrance på youtube samtidigt som vi kollar på Optical Illusions, detta känns som om hjärnan dansar inom mig och jag gungar med. Musiken strömmar in genom öronen och slår några volter inne i mitt huvud, sedan ut genom andra örat. Jag får en sådan underbar sinnesnärvaro av Psytrancen att det känns som om min hjärna blir masserad, massa klingande och sprakande, det känns så underbart.
14.20 : när vi suttit och lyssnat ett tag känner jag en stor harmoni inom mig, allt går så långsamt och mjukt, allt mår bra i hela lägenheten. Jag säger till Jonas att sätta på Super Mario på Nintendo 64 samtidigt som jag byter låt till Jim Sturgess, Joe Andersson - Strawberry Fields Forever. Detta skapar en enormt skön kick som går genom hjärnan ner till tårna, jag går ut genom rummet och ser allting i så långsamt och otroligt skönt perspektiv. Jag ser att min polare inte hunnit längre än till bordet där han sitter och myser av tillvaron.
-Sätt på nintendot, säger jag leendes.
-Ja snart, det är så skönt bara, säger Jonas och beger sig ut i köket.
Väl där häller han upp två stora glas mjölk och ljudet av porlande mjölk ner i glaset är så underbart och rätt på något vis. Jag faller ner på golvet och drar mina händer mot hans kökslådor, dessa känns så närvarande på något sätt.
Vid det här tillfället får jag en blixt som säger att Nintendot MÅSTE sättas på, intentionen får mig ut genom rummet med mjölken i min hand. Låten är fortfarande på och jag nästan stönar i refrängen då det är så ofantligt vackert och all luft trycker sig genom mitt skin och formar en slags glädje!
Jag startar om låten medan Jonas sätter på Nintendot med det välkända Super Mario 64, vi tänkte att det borde skapa en otrolig nostalgikick samtidigt som musiken är något av det bästa. Vi ser den där rödblåa rörmokaren hoppa runt påväg in till slottet, han gör det så långsamt men ändå så flexibelt att vi blir imponerade av hans bravader.
Vi äntrar den 'första' banan i spelet och hoppar ner sköldpaddor och nostalgin riktigt forsar igenom hela kroppen då vi skjuts genom kanoner och undviker späckhuggare med hundkoppel. Sedan går vi in i den där vattenbanan med ett vrak på botten, och musiken där... är så.. otroligt vacker. Vi faller direkt i trans och sitter på soffan med ett leende på läpparna och faller in i den där världen. Harmonin och Njutningen höjs ytterligare och vi är nu inne i det jag tror är peaken. Väggarna gungar långsamt i musikens takt och allt stannar för en sekund känns det som.
Jag känner att jag måste skriva av mig känslan jag upplever, även fast vi kommit överrens om att egentligen inte vara kontakt med mobiler över huvudtaget. Jag skriver följande till ett par nära vänner:
- Det finns så mycket vackerhet i denna kalla värld som varje människa borde ta sin tid och se. Så mycket nytt, jag är ett med världen. Allt hör ihop med mig på något här i världen, värme. Du flödar inom mig samtidigt som mitt budskap förs vidare.
I väntan på svar dricker jag upp resten av mjölken, smaken känns så underbar och så fyllig när jag sväljer det sista. Musiken fortsätter pumpa in genom mina öron och jag njuter verkligen till fullo nu, diskuterar saken med polaren och han känner detsamma.
Vi går ut på hans balkong och placerar en ny snus, tittar utöver motorvägen och känner att vi bara vill sträcka oss!
Klockan har väl passerat halv fyra nu och vi sätter oss i Jonas rum återigen och han lägger in en kalvsylta som han sitter och äter ifrån, jag avstår.
15.55: Hans föräldrar kommer hem igen, och vi rör oss smidigt ut genom lägenheten för att träffa två polare vid varuhuset vi var på innan, nu har jag hela tiden ett papper med mig som jag skriver ner känslor på. Bland annat ; LSD = ett förtydligande av den illusion vi kallar verklighet.
16.06: Vi är inne i en het diskussion varför samhället är som det är och hur individen kan dra nytta av detta, allt vi säger känns otroligt smart och folk omkring oss verkar titta lite konstigt på oss, men vi har absolut ingen nojja och även fast det är runt -9 grader ute känner vi oss relativt varma.
16.16: Vi träffar våra polare och hälsar snabbt, sedan när dem ska handla godis får vi någon konstig baktanke att gå ifrån dem och det gör vi också, vi fortsätter filosofera om samhället o.s.v
16.34: Hemvägen till Jonas lägenhet var väldigt känslig då vi kom väldigt djupt in på diverse saker och detta förde oss nog på något sätt närmre varandra. Han pratar nu mycket med sina föräldrar om städning med mer, medan jag sitter och läser en vetenskapstidning om Italienska Maffior i New York, detta kändes så intressant att jag inte kunde släppa blicken från texten, inte ens när Jonas började snacka med mig.
16.40: Sitter vi och lyssnar på musik igen, jag svettas otroligt mycket om händerna nu, och musiken känns fortfarande så fantastisk att lyssna på, vi hör endast på psykedelisk musik nu, och njuter av varenda sekund. Så här sitter vi runt en halvtimme då Jonas bestämmer sig för att äta. Jag blir lämnad ensam i rummet.
Jag börjar då skriva till en del kontakter från Jonas msn, och meddelar att det är jag som skriver. Känner mig väldigt intellektuell och öppnar upp en kompis som var inne i depression och förklarar min syn på livet nu efter detta, hur allt har en mening och ur man måste anpassa sig till samhället för sin egen vinst.
Går man mot samhället o skapar anarki förlorar man, men flyter man med i samhället och inte gör någonting av sig själv förlorar man också, man måste hitta mellantinget. Utesluta problem och fokusera på det bra med mer. Det kändes verkligen som jag blivit upplyst av detta här, och jag satt där i dryga halvtimmen i min egen värld och runt tio minuter i sex kom han in igen.
Vi satte på lite mainstreamlåtar och kände hur mycket vi hatade dessa, så istället satte vi på lite gammal rock såsom ''Two Tickets To Paradise av Eddie Money'', då vi drog metaforen att lapphalvorna var två biljetter till paradiset. Sedan lite Bryan Adams för att förgylla stämingen ännu mer, det var nu vi kom in i en väldigt känslig period av trippen. Allt kändes så vackert men ändå så sorgligt och när, ''Angels - Robbie Williams'' satte igång hade vi svårt att hålla tårarna inne.
Atmosfären i rummet var nu det mest konstiga jag någonsin skådat, två snubbar som sitter och håller på att gråta av musik.
Men för någon vecka sedan bestämde vi oss för att testa någon sorts hallucinogendrog, tankarna flög kring runt Svamp, Ecstasy och LSD. Men när min polare fixat fram ett LSD nummer kunde vi inte låta bli längre.
150 kr/lapp var priset, så vi inhandlade en Shiva eftersom det var första gången, den var väl ca 1,5 cm på sidan. Nästa dag, lite bakfull var jag, satt vi i mitt rum och delade den i två lika delar. Detta var första gången för oss båda, vi var en aning nervösa men väldigt taggade för den 'stora dagen' som vi hade framför oss.
12.26 : placerade vi båda lapphalvan på tungan och lät den lära känna vårt saliv, vi signalerade genom skrift att vi skulle ta ut den inom tio minuter.
12.34 : Jonas klarade inte av all saliv som började rinna och signalerade sväljningsdags, vi båda svalde Lapphalvan och kände oss en aning tillfredsställda utav det.
12.40 : Beger vi oss ut ur mitt hus då föräldrarna fortfarande var närvarande därinne, vi ser snön som ett svagt störningsmoment men njuter av klimatet ändå. Vid detta laget tänder jag en cigarett och känner av någon slags svag njutning.
12.50 : Sätter vi i vars sin prilla Kronan White i munnen och känner vi går väldigt långsamt framåt, kanske för att vi var upptagna med att titta på omgivningen som nu var en aning skum. Typ öppen för allt, hur man nu ska säga det.
13.03 : Går vi in i en livsmedelsaffär och köper en påse Gifflar, känner välbehag av musiken som pumpade ut i låg volym runt om i affären.
13.13 : Sätter vi oss på en lekplats med prillan i munnen, tittar utöver ungefär 1,5 decimeter snö framför oss. Då börjar det bli lite skumt, det känns som om snön omvandlas till en sorts våg och jag sjunker ner i den, men när jag vänt blicken åkte detta bort. Vi ser även små snöälvor (liknande kristaller) som flyger upp till våra ögon och sen iväg igen. Vi pratar om detta fenomen men lägger inte så stor vikt på det, vi känner att vi kommer nog uppleva värre.
ca 13.30 : Går vi in i ett relativt stort varuhus, vi har varit här en massa gånger innan, men det ser på något sätt annorlunda ut. Vi kommenterar alla människors ansikten då alla dessa ser fantastiskt konstiga ut, jag tycker mig se alla deras rynkor, blodkärl, finnar m.m. Känns lite creepy men vi skrattar smått åt det.
ca 13.45 : Vi tänker att vi måste såklart lyssna på musik och spela Super Mario då vi läst att detta skall vara en dröm enligt folk på Flashback, som tur var innehaver Jonas detta spel och vi börjar bege oss mot hans lägenhet, som ligger runt en kvart därifrån.
13.54 : Är tvungen att sätta mig ner, känner en oerhörd trötthet i mina ben och vill bara ta det lugnt och andas in, min polare börjar nu se ut som en nedknarkad ödla av något slag, speciellt när han räcker tunga och gör miner till mig. Vi ser också ett par ungdomar springa förbi oss som hästar och vi skrattar åt dem högt, sedan går ett äldre par förbi oss och dessa ser också otroligt lustiga ut.
14.02 : Vi befinner oss i Jonas lägenhetsbyggnad, i trapphuset, vi blir otroligt trötta av att vandra upp (han bor på fjärde våningen) men det gick. Vi märker också att vi håller med varandra om allting, och att allt vi säger verkar stämma så bra.
14.05 : Vi sitter i Johans rum med datorn på hög volym, hans föräldrar lämnar huset till oss nu, och det är här det riktiga börjar. Vi drar igång en del Psytrance på youtube samtidigt som vi kollar på Optical Illusions, detta känns som om hjärnan dansar inom mig och jag gungar med. Musiken strömmar in genom öronen och slår några volter inne i mitt huvud, sedan ut genom andra örat. Jag får en sådan underbar sinnesnärvaro av Psytrancen att det känns som om min hjärna blir masserad, massa klingande och sprakande, det känns så underbart.
14.20 : när vi suttit och lyssnat ett tag känner jag en stor harmoni inom mig, allt går så långsamt och mjukt, allt mår bra i hela lägenheten. Jag säger till Jonas att sätta på Super Mario på Nintendo 64 samtidigt som jag byter låt till Jim Sturgess, Joe Andersson - Strawberry Fields Forever. Detta skapar en enormt skön kick som går genom hjärnan ner till tårna, jag går ut genom rummet och ser allting i så långsamt och otroligt skönt perspektiv. Jag ser att min polare inte hunnit längre än till bordet där han sitter och myser av tillvaron.
-Sätt på nintendot, säger jag leendes.
-Ja snart, det är så skönt bara, säger Jonas och beger sig ut i köket.
Väl där häller han upp två stora glas mjölk och ljudet av porlande mjölk ner i glaset är så underbart och rätt på något vis. Jag faller ner på golvet och drar mina händer mot hans kökslådor, dessa känns så närvarande på något sätt.
Vid det här tillfället får jag en blixt som säger att Nintendot MÅSTE sättas på, intentionen får mig ut genom rummet med mjölken i min hand. Låten är fortfarande på och jag nästan stönar i refrängen då det är så ofantligt vackert och all luft trycker sig genom mitt skin och formar en slags glädje!
Jag startar om låten medan Jonas sätter på Nintendot med det välkända Super Mario 64, vi tänkte att det borde skapa en otrolig nostalgikick samtidigt som musiken är något av det bästa. Vi ser den där rödblåa rörmokaren hoppa runt påväg in till slottet, han gör det så långsamt men ändå så flexibelt att vi blir imponerade av hans bravader.
Vi äntrar den 'första' banan i spelet och hoppar ner sköldpaddor och nostalgin riktigt forsar igenom hela kroppen då vi skjuts genom kanoner och undviker späckhuggare med hundkoppel. Sedan går vi in i den där vattenbanan med ett vrak på botten, och musiken där... är så.. otroligt vacker. Vi faller direkt i trans och sitter på soffan med ett leende på läpparna och faller in i den där världen. Harmonin och Njutningen höjs ytterligare och vi är nu inne i det jag tror är peaken. Väggarna gungar långsamt i musikens takt och allt stannar för en sekund känns det som.
Jag känner att jag måste skriva av mig känslan jag upplever, även fast vi kommit överrens om att egentligen inte vara kontakt med mobiler över huvudtaget. Jag skriver följande till ett par nära vänner:
- Det finns så mycket vackerhet i denna kalla värld som varje människa borde ta sin tid och se. Så mycket nytt, jag är ett med världen. Allt hör ihop med mig på något här i världen, värme. Du flödar inom mig samtidigt som mitt budskap förs vidare.
I väntan på svar dricker jag upp resten av mjölken, smaken känns så underbar och så fyllig när jag sväljer det sista. Musiken fortsätter pumpa in genom mina öron och jag njuter verkligen till fullo nu, diskuterar saken med polaren och han känner detsamma.
Vi går ut på hans balkong och placerar en ny snus, tittar utöver motorvägen och känner att vi bara vill sträcka oss!
Klockan har väl passerat halv fyra nu och vi sätter oss i Jonas rum återigen och han lägger in en kalvsylta som han sitter och äter ifrån, jag avstår.
15.55: Hans föräldrar kommer hem igen, och vi rör oss smidigt ut genom lägenheten för att träffa två polare vid varuhuset vi var på innan, nu har jag hela tiden ett papper med mig som jag skriver ner känslor på. Bland annat ; LSD = ett förtydligande av den illusion vi kallar verklighet.
16.06: Vi är inne i en het diskussion varför samhället är som det är och hur individen kan dra nytta av detta, allt vi säger känns otroligt smart och folk omkring oss verkar titta lite konstigt på oss, men vi har absolut ingen nojja och även fast det är runt -9 grader ute känner vi oss relativt varma.
16.16: Vi träffar våra polare och hälsar snabbt, sedan när dem ska handla godis får vi någon konstig baktanke att gå ifrån dem och det gör vi också, vi fortsätter filosofera om samhället o.s.v
16.34: Hemvägen till Jonas lägenhet var väldigt känslig då vi kom väldigt djupt in på diverse saker och detta förde oss nog på något sätt närmre varandra. Han pratar nu mycket med sina föräldrar om städning med mer, medan jag sitter och läser en vetenskapstidning om Italienska Maffior i New York, detta kändes så intressant att jag inte kunde släppa blicken från texten, inte ens när Jonas började snacka med mig.
16.40: Sitter vi och lyssnar på musik igen, jag svettas otroligt mycket om händerna nu, och musiken känns fortfarande så fantastisk att lyssna på, vi hör endast på psykedelisk musik nu, och njuter av varenda sekund. Så här sitter vi runt en halvtimme då Jonas bestämmer sig för att äta. Jag blir lämnad ensam i rummet.
Jag börjar då skriva till en del kontakter från Jonas msn, och meddelar att det är jag som skriver. Känner mig väldigt intellektuell och öppnar upp en kompis som var inne i depression och förklarar min syn på livet nu efter detta, hur allt har en mening och ur man måste anpassa sig till samhället för sin egen vinst.
Går man mot samhället o skapar anarki förlorar man, men flyter man med i samhället och inte gör någonting av sig själv förlorar man också, man måste hitta mellantinget. Utesluta problem och fokusera på det bra med mer. Det kändes verkligen som jag blivit upplyst av detta här, och jag satt där i dryga halvtimmen i min egen värld och runt tio minuter i sex kom han in igen.
Vi satte på lite mainstreamlåtar och kände hur mycket vi hatade dessa, så istället satte vi på lite gammal rock såsom ''Two Tickets To Paradise av Eddie Money'', då vi drog metaforen att lapphalvorna var två biljetter till paradiset. Sedan lite Bryan Adams för att förgylla stämingen ännu mer, det var nu vi kom in i en väldigt känslig period av trippen. Allt kändes så vackert men ändå så sorgligt och när, ''Angels - Robbie Williams'' satte igång hade vi svårt att hålla tårarna inne.
Atmosfären i rummet var nu det mest konstiga jag någonsin skådat, två snubbar som sitter och håller på att gråta av musik.
