Tankar runt mekanismerna bakom en religiös sekts uppkomst

Observera att min tanke med att först centrera utvecklingen av en ideologi kring en enskild personlighet (så brukar ju nya tankar komma till och utvecklas vidare i allt större grupper) inte var begränsad till gruppbildningar i sin allra mest primitiva stamform. Beteendevetenskapligt sett, finns vissa gemensamma drag i alla. Så lås er inte vid enstaka former för ideologisk gruppbildning!

Jag tror inte det är sådana typer av sekter som Nickep önskade diskutera; i de fallen är det alltså omvärlden som genom förändring skapar en sekt kring ett antal individer som inte vill ändra sitt beteende, snarare än en sekt aktivt bryter sig ut omvärlden med ett nytt beteende. Huruvida bruket av termen sekt är lämplig för sådana grupper kan man också fråga sig, men nog är sekt inte ett helt enkelt begrepp!

Det kan vara svårt att skilja mellan religion och samhället i övrigt.

Att samerna påverkade vikingarna till shamanism är idag en övergiven ståndpunkt. Mycket talar för att shamanismen inom nordisk hedendom är dels en uråldrig tradition samt att den påverkades från sydöst. Kulturer påverkas sällan av kulturer med mindre makt utan snarare av de med större. Skyterna är en sådan folkgrupp som med säkerhet påverkade nordbor: Skyter hade även shamanism inbyggt i sin religion.

Angående runskriften så var den väl utvecklad långt före vikingarna. Läskunnigheten i form av att tyda runor var med säkerhet stor och bättre än många prästers kunskap i att läsa latin. Alla dessa tusentals runstenar vittnar om detta, för att inte tala om den mångfalt större mängd av förempl som runstavar, runor på benbitar och krukskärvor.

Låt så vara att Nickep inte avsåg de mesolitiska jakt-jägarsamhällena. Men sakfrågan står ju ändå kvar; nämligen att vi människor låter oss övertygas av en enväldig ledare (mig menad grupp) om sin helighet och att ett ifrågasättande av denna antas skapa kaos. Det är något vi kan följa människan tillbaks till de mest primitiva folken: naturfolken kan alltså bli lika extrem som vilken modern församling som helst. Och det extrema måste vidare hämtas från gruppens egen tro, än utifrån.

Om du syftar t.ex. på Muhammeds tolkningar av det existerande abrahamitiska komplexet, har du naturligtvis i det sammanhanget rätt. Någonstans måste förloppet dock ha inletts - långt före biblisk tid.

Intressant är att konstatera muslimen i gemen acceptera Islam inordnas under paraplyet abrahamitiska religioner. Det innebär i sin tur att de uppenbarelser som Muhammed vidarebefordrar lär ha skett med bakgrundskunskap ur Bibelns skrifter. Redan där har man anledning att ställa sig tvivlande till Muhammeds andliga förbindelser - snarare lär hans uppenbarelser till stor del röra sig om omtolkningar av Bibeln.

Som jag påpekat, är resonemanget i TS inte begränsat till den enstaka stammen utan applicerbart även i sammanhang som Muhammeds - en slipad, karismatisk, affärsman, som visste hur han skulle handskas med den information han hade till förfogande från biblisk tid. Han visste hur han skulle ta sin samtids befolkning för att vinna sitt syfte.
I fallet Muhammed, bör han, även om han var illitterat (det kan ha andra skäl än bristande begåvning), ha haft ett intellekt som låg väsentligt över genomsnittet. Genom det kunde han styra majoriteten, på sätt som blev fallet.

Observera att sekeristiska bildningar i modern tid i västvärlden per automatik får tillskyndare med genomsnittlig intelligens som vida överstiger medelintelligensen under Muhammeds tid. Nutida muslimska länder ligger genomsnittligt 15 - 20 IQ-enheter lägre än Englands som referens (IQ=100). Med tanke på att den globala medelintelligensen kontinuerligt anses ha stigit sedan Muhammeds tid fram till början av 1900-talet, kan man därför räkna med betydligt lägre medelintelligens då - kanske i storleksordningen IQ=70. Då kommer diskussionen om utvecklingen av Islam i ett helt annat läge. Människorna runt Muhammed hade då mycket liten kognitiv förmåga till att förstå de samband som Muhammed presenterade. Bl.a. därav härleder jag Islams framgångar och överlevnad fram till vår tid.

En av Sapolskys poänger var, som jag förstod det, att religionens ritualer reducerar ångest för hela populationen. Med tanke på att människan föds in i ångest och kaos är hon beroende av en kultur som kan förmedla en omvärldsförståelse som gör världen begriplig. Religionens ritualer kan där dämpa ångesten och frigöra energi.

Den isolerade gruppen någonstans i förhistorien är inte historien för våra världsreligioner som alla slagit sig fram i högkulturer. Kanske är det då så att de står på "the shoulders of gigants", dvs. att nya religionsyttringar lånar av gamla. Är kompatibla med det förra men tillför något nytt. Kristendomen t.ex. lånar den höga moralen från stoicismen, gott och ont från zorastrismen och mytologiskt stoff etc. från judendomen.

Då IQ hela tiden är något relativt, kan vi kanske nöja oss med att religionsgrundaren behöver vara intelligent (then again, mormonerna..). Att deltagarna blir lurade är inte en nödvändighet. Det kan finnas gott om andra skäl till att vilja tillhöra gruppen som inte har med intelligens att göra. Personkulten kring Adolf Hitler kanske skulle kunna vara något att titta på. Adolf som av Ernst Jünger beskrivs som en klåpare, får mången intellektuell tillskyndare. Ge den gruppen tid så har du kvasireligion, med blodsmagi etc.

Religionen har som jag ser det med världsbild att göra, mer än irrationella antaganden. "Objektiviteten" är en frukt av en världsbild och kan inte förutsättas innan den vetenskapliga metoden och frågan är om det är möjligt eller önskvärt att skilja världsbild och religion i tidigare kulturer (på samma sätt som magi och vetenskap har gemensam historia, matematik-kabbala, astronomi-astrologi, etc.). Religionen och samhällets uppkomst har således mycket med varandra att göra. Rene Girard har gjort en stor poäng av religionens funktion att ritualisera våldet, dvs. skapa någon form av tidigt våldsmonopol. Religionen/världsbilden skapar ett vi och förlägger våldet utanför sig själv eller i offer som enar och renar gemenskapen.

Du har uppfattat trådämnet i sin vidare bemärkelse, vilket var min tanke. Den omständigheten att Robert Sapolsky fokuserar på de ursprungliga förutsättningarna ur ett biologiskt, historiskt perspektiv, förändrar ju inte bilden av den typ av personligheter, som även i modern tid initierar ideologiska grenar av befintliga religioner eller utvecklar helt unika sådana. Den karismatiske, schizotypa förkunnaren finns sannolikt representerad i varje grundare av religiösa grupperingar.

En i liknande diskussioner extremt känslig fråga, särskilt på ett forum huvudsakligen befolkat av religiösa människor, är inblandningen av den kognitiva förmågans betydelse, främst för tillskyndarnas tendens att attraheras av religiösa budskap. De studier som gjorts, statistiskt utvisande korrelationen religiositet/intelligensnivå alt. yrkesval, säger ju inte att religiösa skulle vara "dumma i huvet" som flygande mattan brukar uttrycka saken. Det är ju självklart att intelligenta människor finns representerade bland de religiösa.

Med ovanstående sagt, om man går bakåt i tiden till biblisk tid eller Muhammeds, måste det dock anses vara en i hög grad betydelsefull faktor, vilken kognitiv förmåga människor hade, när det gällde att attraheras av budskap som låg mysticismen nära. Genom t.ex. Muhammed uppfattade människor sig få svar på många av problemen de hade, i att förstå naturfenomenen (skapelseberättelsen). Muhammeds förståelse för människors behov av att få svar, på ett sätt som var någorlunda begripligt och i linje med den tidens föreställningsvärld (naturligtvis också i hans), utnyttjade han skickligt - som affärsman visste han att effektivt sälja idéer. Han drog bl.a. nytta av människors observationer, som han hänvisade till.

Är man muslim kan man naturligtvis se saken som:
Som framgår av trådstarten, finns dock all anledning att starkt ifrågasätta Muhammeds påståenden om uppenbarelser bakom den text som skrevs ner efter hans död - alltså att den skulle ha uppkommit på annat sätt än enbart inom ramen för hans hjärna. Alltför många faktorer relaterade till Muhammeds person (preferenser i privatlivet och som krigsman etc.), i kombination med kunskaperna han haft tillgång till ur de bibliska skrifterna (som han bibringats av läskunniga i omgivningen), talar för Muhammed som primus motor utan annan yttre påverkan. Det som ytterligare styrker detta, kan f.ö. utläsas av de våldsamma texter som snarare kännetecknar den brutalt lagde krigsmannen - manschauvinisten - knappast en god, rättvis Gud. Detaljutformningen av dessa texter tyder dessutom på en intill perseveration gränsande tjatighet, som man knappast skulle vilja tillskriva en allsmäktig högre makt. Dessutom förefaller i varje fall en schizoid läggning belasta Muhammed och de skriftärde som stod för den slutliga utformningen av Koranens text. Att Muhammeds intelligens översteg den genomsnittliga i hans omgivning lär vara självklart.

Av ditt som vanligt genomtänkta inlägg vill jag särskilt ta upp det som anses vara mest känsligt i resonemang av detta slag:
Kanske, strikt uttryckt, mer intelligent än genomsnittet i omgivningen. Mycket sannolikt kan man nog säga att tiden för etablerandet av en ny världsomfattande religion nu är över. Skälet är uppenbart - den allmänna kunskapsnivån hos nutida människor - även bland det mindre begåvade - är alltför stor. På Muhammeds tid fanns fortfarande möjligheten, eftersom såväl förståelsen för naturfenomenen (den lagrade kunskapen var liten) och den generella intelligensnivån var betydligt lägre än den nutida.
Så är det naturligtvis men den stora massans uppfattning har dock avgörande betydelse, för vad som det övre skiktet anser värt att satsa på.
Sambandet religion/civilisation är självklart - något som icke-troende tyvärr ofta vill framhäva.

Ja, när var då denna gräns. Bahai är ett exempel på en religion bildad under 1800-talet. Början på 1900-talet så florerade mängder av teosofiska läror och dylikt i romantikens fotspår. Scientologin är påhittad under 1900-talet. Ett samhälle som Haiti skulle tjäna som grogrund för diverse, just pga. den låga utbildningsnivån. Sedan får man inte glömma sådant som marxismen som i sina mer extrema varianter har helt klart religiösa undertoner, komplett med paradis och allt. Allt är en fråga om var man drar gränsen för religion.


Jag håller med, en religion idag skulle behöva ta hänsyn till den kunskap vi har och bör ta formen av pseudovetenskap, gärna i lovande forskningsfält. Spikmattor och kaospiloter etc. får väl ses som människans hopp uttryckt i handling.

Ang. gränsen (tidsepok) som kunde ha möjliggjort en världsomfattande, stor religion:
Historiskt sett förefaller dock Muhammed ha tagit sista chansen. Relativt små sekter vimlar det naturligtvis av (i USA i "varje gathörn"). Marxismen kanske kan hamna utanför mysticismens gränser. ävan om man ibland kunde ha tankar i den vägen.

Kan du utveckla tanken runt pseudovetenskapens fördelar i sammanhanget?

Nu hoppar jag in igen. Det har länge varit populärt att hävda att det inte finns någon utveckling, och specellt ingen utveckling bland religioner. Det är dags att gå ifrån det tänket nu.

Jag menar naturligtvis inte att man ska återupprätta de gamla tankarna på en evolutionär religionsutveckling, iaf inte i någon enkel mening. Men det står enligt mig utom allt tvivel att det går att dra en skarp gräns mellan skriftreligioner och skriftlösa. Tekniken påverkar definitivt religionen möjligheter. Modern teknik och moderna medier gör många gamla religioner helt omöjliga, eller iaf dess spridning omöjlig. Religionen påverkas definitivt av utvecklingen och följer med den.

Det är förvisso sant av vi fortfarande har samma grundförutsättningar för religion som våra schamanistiska förfäder hade. Kulturen och framförallt tekniken omöjliggör dock att dessa förutsättningar skulle rendera i någon religion så som vi kännt dem genom historien.

Frågan är om scientologi och teosofi kan klassas som religion. Frågan är även om detta inlägg innehållet något vett.

Till och börja med, riktigt intressant tråd! Hade aldrig stött på Sapolsky innan, verkligen en man med intressanta ideér.
Dock är det i min mening vanskligt att endast använda sig av en biologisk förklaringsmodell när man talar om religioners/sekters uppkomst (vilket Sapolsky visserligen inte gör men som jag ändå tycker är viktigt att poängtera i sammanhanget).
Framför allt kan avsaknaden av religionspsykologi och -sociologi inverka negativt på resultatet.
Till exempel vill jag mena att en avgörande faktor för huruvida en sekt/religion kan uppstå är huruvida den fyller en funktion eller inte, och i så fall om den kan fylla funktionen på ett tillfredsställande sätt. Kort sagt, finns det ett behov för religionen/sekten?
Om man använder Islams uppkomst och Mohammed som exempel så fanns det tydliga religiösa och framför allt politiska grogrunder för att just han vid det tillfället kunde skaffa sig en så inflytelserik position som han fick. Han fyllde ett behov, en funktion, som fanns vid tiden och som var så pass viktigt att resultatet blev en världsreligion.
Alltså, jag tror att faktorerna TS räknar upp i det första inlägget mycket väl kan stämma och vara avgörande för huruvida en karismatisk ledare kan lyckas, MEN framför allt menar jag att det måste finnas ett behov eller ett "hålrum att fylla" för att han/hon överhuvudtaget ska lyckas.
Varför skulle någon lyssna på personen om den inte behövde? Varför skulle någon blint följa en religiös ledare om inte denne kunde erbjuda personen något som den senare saknar?
Studerar man valfri sekts grundning kan man oftast se ett väldigt typiskt mönster vad gäller dess medlemmar, nämligen att de oftast är "sökare" och/eller i behov av vägledning och förklaring. Alternativt att det i samhället finns en polemik eller ett stort missnöje etc., att spinna vidare på.
Finns inte det behovet tror jag inte sekten kan uppstå, oavsett medlemmarna eller den karismatiska ledarens intelligensnivå eller geografiska placering.